Livet efter Astrid

Idag gav min snälla sambo mig sovmorgon medans han var ute och traskade med vår galna hund i 8 minusgrader. Hennes galenskap verkar bara bli värre ju lägre kvicksilvret sjunker. Jag låg kvar under duntäcket och försökte få luft, men icke. Jag var tvungen att kapitulera inför nässprayet, för 10:e gången den natten. Det verkar som att mitt immunförsvar har åkt fritt fall sen jag fick en bulle i ugnen. Jag tror det är 4:e gången jag är förkyld i höst vilket är ungefär vad jag brukar klara av på en 10-års period i vanliga fall. Stackars, stackars mig.

Sen åkte jag och Oscar ner på stan en sväng, nöjda med att vi visste precis vad vi skulle ha så det skulle gå fort i julhysterin. Det visade sig att vi hade huvudet under armen båda två. Först in på HM och prova mamma byxor. Mina vanliga byxor har börjat glida ner när jag rör mig. Varken praktiskt eller snyggt. Hittade vad jag skulle ha och var omåttligt nöjd över att jag för en gångs skull kommit ihåg rabattkupongen. Ställde mig i kön och började rota i väskan efter plånboken. Tittade upp på Oscar med oro i blicken, -Ehh, jag tror jag har glömt min plånbok hemma... Oscar himlade med ögonen, märkbart trött på sin förvirrade sambo. Han drog fram sin plånbok, men se det gick inte att använda rabattkupongen utan HM kortet (som låg i min plånbok- hemma). Det var bara att hänga undan kläderna och lomma vidare.

Snabbt in i nästa affär, skickligt kryssande miljarder av stressade människor. Roffade åt oss vad vi skulle ha, det gick ju ganska snabbt det här trots allt. Framme vid kassan skall Oscar betala, -Köp medges ej, säger kassören med bister min. En högröd Oscar får lämna affären utan kasse, men med en hånleende sambo en meter bakom. Jag kanske inte har koll på var jag har min plånbok, men jag vet i alla fall vad jag har i den!!

Det var bara att åka hem och hämta min plånbok, gå samma runda en gång till och lösa ut alla varorna. Plötsligt var det hela inte så snabbt avklarat ändå. Så det kan bli.