Livet efter Astrid

Det ska inte underskattas det här med att vara gravid. Det flesta symtom jag har haft hittills hade jag väl klarat mig utan, som till exempel foglossningar, illamående och trötthet. Jag har ändå klarat mig ganska lindrigt undan och borde inte gnälla allt för mycket. Det kunde ju varit värre. Dessutom kommer jag ju (om allt går som det är tänkt) föda barn i ett land där man får både smärtlindring och klapp på huvudet när man är duktig. Inte alls som i Etiopien, där de stackars kvinnorna fick skäll om de skrek för mycket om de ens hade turen att någon hjälpte dem vid förlossningen vill säga.

Där föddes barn som ibland inte ens var önskade, utan något som mannen ville ha för att visa hur fertil han var. Eller helt enkelt för att det inte fanns tillgång/kunskap om preventivmedel. En unge som gav mamman en mun till att mätta. Det hände fler än en gång att vi blev erbjudna att ta med barnet hem till vårt land, där det fanns mat, tak över huvudet och utbildning. Det var med en tår i ögat man var tvungen att tacka nej.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om, jag skulle ju berätta om min nya hylla. Det är en sån där jättebra hylla man kan lägga saker på utan att dom ramlar ner. Än så länge funkar den bäst när jag sitter i soffan med dålig hållning. Tänka sej, den var alldeles gratis också, jag behövde bara lite hjälp av Oscar att tillverka den men det tog han inget betalt för.

Jag som varit nöjd över att jag inte gått upp något i vikt än, att jag fortfarande kommer i mina vanliga kläder trots att halva graviditeten har gått måste, nog erkänna att jag börjar bli tjock. Även om vågen inte rört sig särskilt mycket så verkar kroppen ha möblerat om lite och satt en hylla där jag förut hade en mage. Jag upptäckt det när jag satt i soffan och slöade, fjärrkontrollen låg kvar där på hyllan. Otroligt bekvämt, behöver inte flytta mig en millimeter för att byta kanal. Det är fantastiskt det här med att vara gravid!

Man upphör aldrig att förvånas över pamparnas planer för att få landtingets ekonomi på fötter. Landstinget i Östergötlands ekonomi blöder, igen. Naturligtvis kommer sparkraven som ett brev på posten. Diskussionerna går varma här på jobbet eftersom alla "kostsamma" arbetstidsmodeller skall tas bort, vi kommer sannolikt att få börja jobba varannan helg och de gör vad de kan för att dra in sjuksköterskornas fantastiska löneökning på ca 3%.

Ojojoj vilken strålande idé! Kostsamma arbetstidsmodeller som har införts för att minska sjukskrivningar, locka personalen till att jobba natt och göra livet drägligt för personalen. Arbetstidsmodeller som har sparat pengar åt landstinget, på lång sikt. Lång sikt är inget begrepp som verkar vara bekant för landstingsledningen. Kort sikt är bättre, för då kan man spara lite pengar detta året och då ser det ut som att man klarat budgeten. Hur det sen ser ut om två år, ja det är alldeles för långsiktigt. Det blir någon annans problem.

Hade jag inte varit i den situationen jag är i nu (gravid) så hade jag förmodligen övervägt att börja pendla till Norge, för här i Sverige är mina tjänster uppenbarligen inget värda. Jag hoppas att alla de som kan sticker fortare än kvickt så att landstingen (och detta gäller inte bara i Östergötland) inser att man inte kan behandla sina anställda hur som helst. Tyvärr så verkar de flesta sjuksköterskor och annan vårpersonal fortfarande tro att vårat arbete är ett kall och acceptera försämringar med en nigning och ett tack för att därefter snällt arbeta vidare. På sin höjd gnäller man lite i korridorerna och skriver på protestlista som inte kommer att hjälpa ett skit. Jag är inte ett dugg bättre själv, Oscar brukar kalla mig för Florence Nightingale (det är häxan som gjorde något bra men blev ihågkommen för att ha arbetat dag och natt utan betalning).

Johan har skrivit en jättebra insändare i Corren som jag tycker ni skall läsa. Han fick ett intelligent svar idag från någon som uppenbarligen aldrig själv har vårdats på sjukhus eller är insatt i vården. Men ordet är ju fritt, alla får tycka vad dom vill. Vad tycker ni?

Som de flesta av er säkert redan vet så planerar vi att flytta hem till ön i februari. Vi har fått andrahandskontrakt på en lägenhet i samma trappuppgång som storebror och Oscar har fått vikariat på ortopeden. Jag själv planerar ju att ligga hemma och jäsa i två månader innan jag skall kämma ut vårat första barn som beräknas anlända i april.

Det har varit en höst full av planerande och kalkylerande för att flytten skall bli av. Som ni gotlänningar vet så är det inte helt lätt att få lägenhet, trots att det byggs som aldrig förr och att nya hyreshus poppar upp som svampar ur marken. Trots detta finns det knappt några lägenheter ute på hyresmarknaden och det krävs lång tid i kö för att komma över en lägenhet även i de tråkigare områdena. Vi hoppas ju på att kunna flytta till hus på landet inom en snar framtid. Tyvärr har ju Gotlands kommun anställningsstopp och så många andra arbetsgivare har vi inte på ön så det dröjer säkert innan vi får fast anställning och lån på banken.

Vi kanske är lite galna som lämnar våra fasta jobb (visserligen bara tänstledighet/föräldraledighet till att börja med), förstahandskontrakt på en fin lägenhet i ett trevligt område för osäkerheten ute i östersjön. Det mest galna med att flytta är ju ändå att lämna Johan och Niklas som vi kommer att sakna varenda dag. Vi funderar på att kidnappa dom och ta med dom. Det finns massa övergivna militära skyddsrum som vi säkert kan förvara dom i ifall dom skulle försöka rymma hem igen. Vovvarna kan bo hos oss, annars kanske dom blir sjuka.

Oscar ligger sömnlös och gnisslar tänderna, hur ska detta gå?! Jag sover gott och tror att allt ordnar sig. Som vanligt. Och även om det känns lite galet och osäkert så längtar vi nog båda två, ja i alla fall jag som räknar dagarna tills jag får bo vid havet, släkt och vänner igen. Aska räknar dagarna tills det blir fri tillgång på rabbis och Janne, ja han sover på saken.