Delad sorg
Jag skriver, både här och i min dagbok. Skrivit dagbok till och från. Oftast, inser jag nu i efterhand, har jag skrivit när jag har haft det jobbigt. Jag skrev varje dag på min utlandspraktik i Etiopien. Det hjälpte mig att bearbeta allt jag var med om där. Att skriva hjälper mig nu också. Oscar har börjat spela gitarr igen. Jag tror att han spelar för Astrid. Jag hoppas att det hjälper honom.
Slås dagligen av hur många som drabbas av Astrids födelse och död. Det är så många fler än jag och Oscar som har väntat och längtat i 9 månader. Mina föräldrar har längtat efter sitt första barnbarn. Längtat efter att bli mormor och morfar. Det har dom blivit också. Men inte på det sätt som vi hoppats. Vänner, släktingar, arbetskamrater som också väntat. Så många fler än vi som är ledsna och sörjer. Andra änglamammor och änglapappor som återupplever sorgen och glädjen över sina änglar när de får höra om vår ängel. Även om det gör ont att se andra sörja så är det skönt att ha så många att dela sorgen med.
Det gör ont att Astrid aldrig fick uppleva våren. Höra fåglarna kvittra. Känna doften av regnvåt jord. Se blåsipporna blomma. Allt jag brukar uppskatta sörjer jag nu att min dotter aldrig fick uppleva.
Tack
Idag åkte svärmor hem och nu skall vi försöka klara oss själva fram till begravningen. Eller själva och själva. Storebror fixar mat och sällskap till oss ikväll. Helgen kommer att spenderas med bullbak och förberedelser inför begravningen. Så särskilt ensamma kommer vi inte att vara. Det är ensamt även om man är omgiven av folk. Någon saknas. Så kommer det att förbli. Astrid kommer alltid att fattas oss.
Några av de blommor och kort som vi fått skickade till oss. Ljuset vid Astrids kort är det första vi tänder på morgonen och det sista vi släcker innan vi går och lägger oss.
Svart på vitt
Vi spenderade några timmar på stan. Varenda lycklig mamma på hela ön var ute med sin barnvagn i vårsolen. Varenda gravida kvinna på hela ön var på stan. Överallt barn, barn, barn. Jag som trodde jag skulle vara en lycklig mamma nu, gick istället och letade efter något att ha på mitt eget barns begravning. Vad fan har man på sig på sitt eget barns begravning? Helst vill jag inte ha någonting. Jag vill inte gå på mitt eget barns begravning. Jag vill ha henne kvar i livet.
I måndags träffade vi Astrid för sista gången, i visningsrummet på Visby lasarett. Det var fint. Hon var så vacker och nöjd där hon låg. Vi lämnade en nalle som numer vakar över Astrid. Farmor lämnade en filt så hon slipper frysa. Mormor, morfar och morbror lämnade ett litet mjukisfår. Runt Astrids hals hänger nu smycket jag fick av mina kollegor på neurokirurgen när jag slutade. Det har jag burit sedan dess. Det passar Astrid bättre än mig. Det bär texten Älskad Ängel.
Nallen har suttit i spjälsängen och väntat på att Astrid skulle komma hem. Nu får den följa med henne i graven istället.
Sovande barn
Jag vet. Det ser ut som om hon sover. Det gör hon också. Sover för alltid. Tryggt i pappas armar.
Tacksamhet
Gråten finns här hela tiden. Tårarna rinner, ibland utanpå. Hela tiden innuti. Trots det kan jag redan nu säga att jag är tacksam över att vi fick Astrid. Även fast vi inte fick behålla henne. Hon har sparkat i min mage i 9 månader. Levt i symbios med både mig och Oscar under hela graviditeten. Under tiden så tänkte vi på hur allt skulle bli. Byggde upp drömmar och förväntningar. Drömmar och förväntningar som sedan gick i kras på ett ögonblick.
Tacksamhet. Tacksamhet över att hon trots allt är helt perfekt. Tacksamhet över att hon alltid kommer att finnas med oss. Tacksamhet över att just hon fick bli vårat barn. Jag skulle inte velat ha något annat. Allt jag önskar är att hon hade fått leva här med oss.
Vi har varit på kyrkogården och sett ut en plats till Astrid. Det känns viktigt för oss att ha en plats att gå till. Just nu ligger hon i kylrummet på Visby lasarett. Det är ingen plats för vår dotter. Av två onda ting så känns kyrkogården som det minst onda. Där finns farmor, farfar och Margit. Släktingar som kommer vaka över henne och ta hand om henne när inte vi är där.
Vi har börjat planera begravningen. Jag hade hoppats på att få planera hennes namngivningsceremoni. Så blev det inte. Det kommer att bli en borgerlig begravningsceremoni för de närmaste. Varken jag eller Oscar tror på gud. Särskilt inte efter att ha drabbats av det här.
Kom änglar
Det vackraste stunden i livet var den när du kom,
och allt var förbjudet.
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om,
för det ekar i huvudet.
Och det blod som trodde var stilla
det fick du att rinna,
och den uppgivna röst som jag nyttja så illa
fick du att försvinna.
Så kom änglar! Kom älvor!
Det börjar bli kallt.
Graderna sjunker så fort överrallt,
och det hjärta, som skulle bli ditt på nåt vis,
fryser nu sakta till is.
Natten som kom sov jag vaken och drömde om
allt som vi kunnat göra.
Om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt,
och om nån att beröra.
Och jag kunde ha gett vad som helst
för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst
av den farliga branten.
(Jag liksom föll över kanten)
Så kom änglar...
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat.
Där satt jag med mina grönbruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat
Så kom änglar och ta mig till henne
och ge mig en chans
för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne
nån annanstans.
Kom änglar...
Lars Winnerbäck
Förlåt Lasse, jag hoppas att du kan leva med att jag klippt bort lite i texten. Den passar mig bättre såhär.
Skuld
Skuld. Jag känner skuld när jag kommer på mig själv att le. Hur kan man le när man förlorat sin dotter? Tittade på Så ska det låta igår kväll. Sjöng med några strofer. Kände skuld. Jag fattar det irrationella i att känna skuld. Jag antar att det ingår i sorgeprocessen. Jag är rädd att folk skall se mig le och tänka att; Nu ler hon! Nu är nog allt som vanligt igen! Det blir aldrig som vanligt igen. Jag kommer alltid vara en mamma som förlorat sitt barn. Inget kan ersätta Astrid.
Däremot känner jag ingen skuld inför det som har inträffat. Inte just nu i alla fall. Det kanske kommer. Jag har skött mig under graviditeten. Inte druckit, rökt eller rensat kattlådan. Jag skötte mig under fölossningen. Enligt barnmorskan var jag duktig på att föda barn. Det gick snabbt och lätt för att vara första gången. Hon var ute på fyra-fem krystvärkar. Men va fan hjälpte det?
Svart hål
Det känns ganska patetiskt att man oroade sig för vad hunden och katten skulle tycka. Att man funderade på om man skulle få mycket bristningar och extrakilon på magen. Man oroade sig för att man skulle känna sig låst och bunden med barn. Jag skulle göra vad som helst för att få ha henne här nu. Tänk om man visste då vad man vet nu.
Nu vet jag ingenting om framtiden. Kommer jag att överleva morgondagen? Lever bara i ett stort svart hål. Tur att jag har Oscar. Tur att jag har fantastiska anhöriga och vänner som ställer upp och finns till. Stort tack till alla er som på olika sätt visat er medkänsla och ert stöd. Det betyder mycket just nu.
Astrid- vår ängladotter
Hon andades aldrig, vi fick inte höra henne skrika. Personalen på förlossningen gjorde vad som stod i deras makt för att få igång hennes andning, men förutom att hennes hjärta slog som det skulle så visade hon inga livstecken. Vår dotter, helt perfekt och vacker som en dag. Slät vit hy med sin pappas rödblonda hår, alldeles för långa tår och min potatisnäsa- togs ifrån oss utan förvarning.
Vi fick ha henne hos oss hela natten, dagen efter kom mormor, morfar och morbror in för att se henne. Vi är hemma igen. Känslan att komma hem och se den tomma spjälsängen, vagnen och skötbordet är något jag önskar att ingen någonsin skall behöva uppleva. Just nu huserar vi hos mina föräldrar som ser till att vi äter och kommer upp ur sängen på morgonen.
Jag förstod aldrig hur mycket jag längtade efter att få bli mamma förrän nu när jag inte fick vara det. Eller jag är ju mamma men jag har ett barn för lite.
Alvar-Stina vill inte komma ut...än
V. 38 var jag såhär tjock...
och imorse såg jag ut såhär. Har nu kommit hela vägen till v 41. Får ju säga att magen har ramlat ner lite.
Snart spricker jag.
