Brevet till mig
Hej Veronica!
Tänkte skriva några rader till dig. Några rader som du kan läsa när det känns extra svårt och tungt. När sorgen och saknaden efter Astrid blir dig övermäktig. För det blir den ibland. Och så kommer det vara hela livet. Du kanske kan läsa det här när du bara tänker på att det enda som kan få dig glad igen, är att Astrid kommer tillbaka. För det vet du ju, det kommer hon aldrig göra. Då kanske du kan läsa det här. Läsa och påminnas om att det fortfarande finns andra saker i livet att vara glad och tacksam för. Saker som faktiskt gör livet värt att leva.
Du kanske kommer bli arg på dig själv för att du skrev det här. Arg och tänka att du faktiskt har rätt att vara ledsen. Rätt att vara sorgsen. För det finaste du hade togs ju faktiskt ifrån dig. Det har du också. Alltid. Men ibland liksom fastnar du där. Blir så sorgsen att det finns inget slut på tårarna. Sorgen river och sliter i bröstet. Tycker så synd om dig själv. Då kanske dom här raderna kan hjälpa dig upp igen.
Du vet ju att folk brukar säga att du är stark. Och du vet ju också vad det innebär att vara stark?! Att vara stark, det är inte att alltid stå kvar. Att vara stark är att resa sig upp igen. Efter att man har fallit. Om och om igen. Och du kommer att falla, många gånger. Men du skall resa dig igen. Glöm inte det.
Du har fantastiska föräldrar. Dom ställer upp i vått och torrt. Alltid vid din sida. Dom hjälper er med husetbygget. Ser till att ni får mat i magen. Ni skrattar mycket ihop. Spelar kort och åker iväg med husbilen. Det är få förunnat att ha så fina föräldrar. Dessutom saknar dom Astrid lika mycket som du. Och hälsar på henne vid graven minst lika ofta som du. Sen har du ju både svärmor och svärfar. Och sanningen att säga, dom är inte så pjåkiga dom heller.
Du har en bror som är lite tokig. Men ganska bra att ha. Matar katten när du inte orkar vara i lägenheten, för den är så tom och tråkig nu när spjälsängen är borta. Ser till att du har något att lägga dina sista sparpengar på för att du har haft sönder hans bil. Sen berättar han roliga historier om korkade bovar han har fångat på jobbet. Sist men inte minst så retar han gallfeber på dig genom att vara ännu senare och sävligare än vad du själv brukar vara. Glöm inte bonusbröderna. Stållarna från Linköping du vet. Dom som du saknar för att dom inte är lika nära längre. Dom är ju ändå här titt som tätt och aldrig längre än ett telefonsamtal bort.
Du har många fina vänner. Fina vänner som har gått vid din sida genom sorgen. Vänner som sörjer och saknar att dom inte fick lära känna Astrid. Även om dom inte säger det, så vet du att det är så. Fina vänner som orkar träffa dig, fast du helt ärligt inte alltid är så roligt sällskap längre. Fina vänner som ibland släpar med dig på saker, fast du egentligen inte vill. Sen när det väl är gjort, så blev det inte så tokigt i alla fall.
Du skall snart få ett eget hus. Eller få och få. Du får bygga det själv men i alla fall. Du skall få dina efterlängtade rabatter att påta i. Du skall få inreda nästan som du vill. Känna att det är bara ditt, ditt, ditt.
Du har en härlig hund. Vovven som gör dig glad med sin viftande svans. Hon som lugnar dig ibland när du är ledsen. Som får dig att skratta och le varje dag. Aska som får dig alldeles matt i pälsen, när hon får upp ännu ett rabbisspår och försvinner i horisonten.
Du har mat på bordet och tak över huvudet. Kommer du ihåg när du kom hem från Etiopien? När du lovade dig själv att aldrig klaga, för det finns dom som har det så mycket värre. Det finns krig svält och fattigdom. Allt detta är du förskonad ifrån. Tänk också, hur många lyckliga människor du träffade där. Lyckliga, trots att dom lever i missär.
Glöm inte alla andra änglaföräldrar. Dom som varit med om samma sak som du. Du är inte ensam om att ha förlorat ett barn. Det finns dom som har gjort det två och tre gånger också. Dom förstår och lider med dig. Precis som du förstår och lider med dom.
Sen Oscar. Din själsfrände och bästa vän. Som snarkar brevid dig om natten. Han som du retar för att han är lite för tjock. Den obotlige pessimisten som håller dig på jorden. Han som friade på knä, för att du hade tjatat om ett riktigt frieri. Han som du vill dela resten av livet med. Han som lever med dig genom sorgen. Han som gråter brevid dig på graven, för att hans dotter, din dotter, inte fick stanna.
Tänk på det här Veronica. Det kanske ändå är så, att livet är värt att leva. /Veronica
Tänkte skriva några rader till dig. Några rader som du kan läsa när det känns extra svårt och tungt. När sorgen och saknaden efter Astrid blir dig övermäktig. För det blir den ibland. Och så kommer det vara hela livet. Du kanske kan läsa det här när du bara tänker på att det enda som kan få dig glad igen, är att Astrid kommer tillbaka. För det vet du ju, det kommer hon aldrig göra. Då kanske du kan läsa det här. Läsa och påminnas om att det fortfarande finns andra saker i livet att vara glad och tacksam för. Saker som faktiskt gör livet värt att leva.
Du kanske kommer bli arg på dig själv för att du skrev det här. Arg och tänka att du faktiskt har rätt att vara ledsen. Rätt att vara sorgsen. För det finaste du hade togs ju faktiskt ifrån dig. Det har du också. Alltid. Men ibland liksom fastnar du där. Blir så sorgsen att det finns inget slut på tårarna. Sorgen river och sliter i bröstet. Tycker så synd om dig själv. Då kanske dom här raderna kan hjälpa dig upp igen.
Du vet ju att folk brukar säga att du är stark. Och du vet ju också vad det innebär att vara stark?! Att vara stark, det är inte att alltid stå kvar. Att vara stark är att resa sig upp igen. Efter att man har fallit. Om och om igen. Och du kommer att falla, många gånger. Men du skall resa dig igen. Glöm inte det.
Du har fantastiska föräldrar. Dom ställer upp i vått och torrt. Alltid vid din sida. Dom hjälper er med husetbygget. Ser till att ni får mat i magen. Ni skrattar mycket ihop. Spelar kort och åker iväg med husbilen. Det är få förunnat att ha så fina föräldrar. Dessutom saknar dom Astrid lika mycket som du. Och hälsar på henne vid graven minst lika ofta som du. Sen har du ju både svärmor och svärfar. Och sanningen att säga, dom är inte så pjåkiga dom heller.
Du har en bror som är lite tokig. Men ganska bra att ha. Matar katten när du inte orkar vara i lägenheten, för den är så tom och tråkig nu när spjälsängen är borta. Ser till att du har något att lägga dina sista sparpengar på för att du har haft sönder hans bil. Sen berättar han roliga historier om korkade bovar han har fångat på jobbet. Sist men inte minst så retar han gallfeber på dig genom att vara ännu senare och sävligare än vad du själv brukar vara. Glöm inte bonusbröderna. Stållarna från Linköping du vet. Dom som du saknar för att dom inte är lika nära längre. Dom är ju ändå här titt som tätt och aldrig längre än ett telefonsamtal bort.
Du har många fina vänner. Fina vänner som har gått vid din sida genom sorgen. Vänner som sörjer och saknar att dom inte fick lära känna Astrid. Även om dom inte säger det, så vet du att det är så. Fina vänner som orkar träffa dig, fast du helt ärligt inte alltid är så roligt sällskap längre. Fina vänner som ibland släpar med dig på saker, fast du egentligen inte vill. Sen när det väl är gjort, så blev det inte så tokigt i alla fall.
Du skall snart få ett eget hus. Eller få och få. Du får bygga det själv men i alla fall. Du skall få dina efterlängtade rabatter att påta i. Du skall få inreda nästan som du vill. Känna att det är bara ditt, ditt, ditt.
Du har en härlig hund. Vovven som gör dig glad med sin viftande svans. Hon som lugnar dig ibland när du är ledsen. Som får dig att skratta och le varje dag. Aska som får dig alldeles matt i pälsen, när hon får upp ännu ett rabbisspår och försvinner i horisonten.
Du har mat på bordet och tak över huvudet. Kommer du ihåg när du kom hem från Etiopien? När du lovade dig själv att aldrig klaga, för det finns dom som har det så mycket värre. Det finns krig svält och fattigdom. Allt detta är du förskonad ifrån. Tänk också, hur många lyckliga människor du träffade där. Lyckliga, trots att dom lever i missär.
Glöm inte alla andra änglaföräldrar. Dom som varit med om samma sak som du. Du är inte ensam om att ha förlorat ett barn. Det finns dom som har gjort det två och tre gånger också. Dom förstår och lider med dig. Precis som du förstår och lider med dom.
Sen Oscar. Din själsfrände och bästa vän. Som snarkar brevid dig om natten. Han som du retar för att han är lite för tjock. Den obotlige pessimisten som håller dig på jorden. Han som friade på knä, för att du hade tjatat om ett riktigt frieri. Han som du vill dela resten av livet med. Han som lever med dig genom sorgen. Han som gråter brevid dig på graven, för att hans dotter, din dotter, inte fick stanna.
Tänk på det här Veronica. Det kanske ändå är så, att livet är värt att leva. /Veronica
Kommentarer
Postat av: annika
Sitter här med tårar i ögonen när jag läst ditt brev.
Så har jag också tänkt, eller försöker tänka. Att, livet kanske kanske ändå är värt att leva. Fast det är hårt. Livet är hårt och orättvist. Men kanske ändå värt det........
Kram från Arvids änglamamma,
Annika
Postat av: ♥ ♥ ♥ BAMBI ♥ ♥ ♥
Så klok du är som skriver ett brev till dig själv! Du är verkligen stark och tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor. Kram.
Postat av: hanna Helsing Hernberg
Ja, nog trillar tårarna när man läser dessa rader, oundvikligt. Men också drar jag på mungiporna då & då.
Vilka rader, vilket brev, vilken tjej. Önskar dig/er massor med styrka Lycka till med nya jobbet, husbygget & annat! Kram.
Postat av: Marie
Verran! Du är inte bara mor, du är sjuksköterska, kurator, författare, poet, medmänniska, psykolog, förlovad och snart gift. Vad mer kan man begära av en liten öbo??
Postat av: Anonym
TACK!!! För att du delade ditt fina brev med oss!!!
Tycker så otroligt mycket om dig!
Puss
Postat av: Anna
Åh vilket fint brev och vad jag grät när jag läste det. Fast jag skrattade också! Kram till er
Trackback
