Livet efter Astrid

Julen nalkas. Jag gillar jul. Stämmning, pynt, nära och kära. Denna julen är den första utan Astrid. Fast ändå inte. Förra julen låg hon i min mage. Julen innan fanns hon i våra drömmar. Denna julen ligger hon på kyrkogården. I sin vita kista med nallen brevid sig. Begravd under jord och ett tjockt täcke av snö.

Den här julen kommer bli annorlunda. Det visste jag redan förra året. Men då trodde jag inte att den skulle bli såhär. Vi skulle ha ett litet barn som skulle få sina första julklappar. Någon skulle tvingas klä ut sig till tomte. I år blir det knapt några julklappar. Ingen tomte. Känns meningslöst. Dyrt, nu när huset äter upp alla våra pengar.

Högtider. När familjen skall samlas. Umgås. Ja, de har förlorat lite av sin glans. Jag ser fram emot julen, men jag vet att det kommer bli tungt. Sorgset, vemodigt och tomt.

Ibland blir jag så trött på att Astrid fortfarande är död. Kan hon inte bara sluta upp med det där tramset? Sluta vara död och komma tillbaks till oss. Sen kan vi också skriva glada tillrop på facebook om MVC, promenader med barnvagnen och babysim. Men nu är det inte så. Och hur jävla orättvist, tråkigt och förbannat hemskt det är så kommer hon inte tillbaka.

Istället skriver jag på facebook om att vi har skottat snö i vårt vardagsrum. Vårt hus har nämligen äntligen kommit. Nu längtar vi bara tills vi får flytta in. Innan dess väntar en helvetes massa jobb och planering. Tänk ändå, en dag inom en ganska snar framtid kommer vi bära flyttkartonger över tröskeln till vårt alldeles egna hus. Tänk om ändå bara Astrid fått flytta in med oss.

Såhär såg det ut förra måndagen när vi kom ut till huset. Inte varje dag man behöver skotta inne.

 

På eftermiddagen var hela huset uppe. Lite som att lägga pussel.

 

En vecka senare fattas bara lite fönster och taktegel. Snart dax för flyttgröt.

Beträffande min sambos nerver vill jag bara meddela att dom är under full kontroll. Han hanterar hela husbygget med samlat lugn.