Ömma punkter
Ömma punkter. Känsliga knappar. Tänk att jag hade sådanna. Det trodde inte jag för några månader sedan. Visst fanns det saker som gjorde mig upprörd och ledsen. Men inte så ledsen att tårarna inte gick att hejda. Nu räcker det att någon tittar på mig. Tittar på mig med hundögon och undrar hur det är. Då blir det jobbigt. Svårt att stå emot. För hur mycket än gråten lättar på trycket, så passar den inte i alla rum. Ibland gör den bäst i att vänta en stund. Stanna där inne och byggas upp tills den inte går att hejda.
Ibland håller man emot så länge att det gör ont. Jag går i flera dagar och bara bygger upp sorgen inom mig. Sen är den helt plötlig svår att få ut. Så var det härom dagen. Sorgen smärtade i bröstet. Gjorde ont i halsen. Brännde bakom ögonen. Men vägrade komma ut. Jag gick och hoppades på att någon skulle komma där och trycka på knappen. Men nej då. Bara klämkäcka människor. Glada miner. Inte ett endaste hundöga.
Så jag åkte till graven. Sent, sent på kvällen. En ljus sommarkväll, det blåste. Regnet hängde i luften. Men det var ändå ljust. Så fort jag såg Astrids grav så brast det. Äntligen kom det ut. Jag fick se den lilla nallen från min bror. Min storebror som längtat efter att få bli morbror. Vindsnurran som Sandra och hennes barn hade haft med sig. Hela vägen från Italien. Ängeln från Nina och hennes familj. Lavendeln som doftade så gott på kvällen. Nej det gick inte att stå emot. Jag satt hos henne en stund. Grät över allt som gått förlorat. Över allt som inte blev som vi hoppats och tänkt.
När jag kände mig klar, satte jag mig i bilen. Satte på musik. Träffade en känslig punkt. En melankolisk visa. Med den vackraste rösten. En visa om att leva på hoppet. Att aldrig ge upp, fast det är försent. Den visan, som för alltid kommer att påminna mig om Astrid. Påminna mig om vår fina flicka. Och alla förlorade drömmar. Så kom tårarna igen.
Ibland håller man emot så länge att det gör ont. Jag går i flera dagar och bara bygger upp sorgen inom mig. Sen är den helt plötlig svår att få ut. Så var det härom dagen. Sorgen smärtade i bröstet. Gjorde ont i halsen. Brännde bakom ögonen. Men vägrade komma ut. Jag gick och hoppades på att någon skulle komma där och trycka på knappen. Men nej då. Bara klämkäcka människor. Glada miner. Inte ett endaste hundöga.
Så jag åkte till graven. Sent, sent på kvällen. En ljus sommarkväll, det blåste. Regnet hängde i luften. Men det var ändå ljust. Så fort jag såg Astrids grav så brast det. Äntligen kom det ut. Jag fick se den lilla nallen från min bror. Min storebror som längtat efter att få bli morbror. Vindsnurran som Sandra och hennes barn hade haft med sig. Hela vägen från Italien. Ängeln från Nina och hennes familj. Lavendeln som doftade så gott på kvällen. Nej det gick inte att stå emot. Jag satt hos henne en stund. Grät över allt som gått förlorat. Över allt som inte blev som vi hoppats och tänkt.
När jag kände mig klar, satte jag mig i bilen. Satte på musik. Träffade en känslig punkt. En melankolisk visa. Med den vackraste rösten. En visa om att leva på hoppet. Att aldrig ge upp, fast det är försent. Den visan, som för alltid kommer att påminna mig om Astrid. Påminna mig om vår fina flicka. Och alla förlorade drömmar. Så kom tårarna igen.
Tre månader
Döden. Tre månader sedan den drabbade oss. Tre månader sedan den tog det vackraste vi hade. Jag hatar den. Döden. Jag har haft en bra relation med döden innan. Träffat den då den varit befriande. Oftast i alla fall. Ibland tragisk. Alltid sorglig. Men ofta befriande. Gamla människor som vandrat lång tid här på jorden. Gått en mödosam väg. Sjuka människor som lidit. Smärta. Då kan den vara befriande. Men inte för vår dotter. Min relation till döden är för alltid skadad. Döden har sårat mig. Slagit mig till marken. Skrattat mig rakt upp i ansiktetn. Men jag skall visa den. Jag kommer resa mig igen.
Det är det definitiva med döden som är så svårt att leva med. Det oåterkallerliga. Hon kommer aldrig tillbaka. Hon kommer alltid att vara död. Även när det har gått dagar, månader och år. Så kommer hon att vara död. Och just det, är så svårt att acceptera. Jag vill inte acceptera. Jag vill hålla henne igen. Jag kan vänta år på att få göra det. Men det kommer inte hända. Det är det som är så svårt.
Fast egentligen, vad vet jag? Vad händer efter döden? Vi kanske ses då? Jag lär få vänta länge innan jag får veta. Tror jag i alla fall. Det är ju det med döden. Den är inte bara oåterkallerlig, den kan vara oväntad också. Slår till när man minst anar det. Utan förvarning. Jag skulle gärna träffa döden nu. Ge den en rejäl uppsträckning. Få den att fatta att så där gör man inte. Man tar inte barn från sina föräldrar. Ge henne tillbaka, skulle jag kräva. Jag må vara konflikträdd annars. Men ge mig en kvart med döden så skall ni får se. Då skall ni få se en som tar igen alla undvikna konflikter.
Det är det definitiva med döden som är så svårt att leva med. Det oåterkallerliga. Hon kommer aldrig tillbaka. Hon kommer alltid att vara död. Även när det har gått dagar, månader och år. Så kommer hon att vara död. Och just det, är så svårt att acceptera. Jag vill inte acceptera. Jag vill hålla henne igen. Jag kan vänta år på att få göra det. Men det kommer inte hända. Det är det som är så svårt.
Fast egentligen, vad vet jag? Vad händer efter döden? Vi kanske ses då? Jag lär få vänta länge innan jag får veta. Tror jag i alla fall. Det är ju det med döden. Den är inte bara oåterkallerlig, den kan vara oväntad också. Slår till när man minst anar det. Utan förvarning. Jag skulle gärna träffa döden nu. Ge den en rejäl uppsträckning. Få den att fatta att så där gör man inte. Man tar inte barn från sina föräldrar. Ge henne tillbaka, skulle jag kräva. Jag må vara konflikträdd annars. Men ge mig en kvart med döden så skall ni får se. Då skall ni få se en som tar igen alla undvikna konflikter.
Bloggen
Inte trodde väl jag att bloggen skulle komma att betyda så mycket för mig som den gör nu. När jag började skriva var det mest som en kul grej. Jag skrev lite om gardiner, hunden och vad vi hade för oss på dagarna. Det var väl några som läste, kommenterade ibland. Tyckte att jag skrev roligt. Nu är det ingen rolig läsning längre. Var och varannan som läser och kommenterar gör det med tårar i ögonen. Inte trodde väl jag att det skulle kännas bra. Att jag fick människor att börjar gråta.
Men det känns bra. Då vet jag att jag har lyckats förmedla mina känslor. Mina känslor som inte är roliga just nu. Mina känslor som är fulla av tårar och sorg. Bloggen har blivit en ventil för mig. Den hjälper mig att lätta på trycket. När känslorna håller på att svämma över. När jag inte kan stå emot stormen längre. Då sätter jag mig ner och låter fingrarna dansa. Ofta utan att tänka. Det går av sig själv. Ibland tänker jag att just det skall jag skriva om. Det är sällan det blir som jag har tänkt. Men det lättar ändå på trycket.
Gensvaret jag får hjälper också. Andra änglaföräldrar som läser och känner igen sig. Föräldrar med levande barn som blir tacksamma för vad dom har. Människor som berörs av vårt livsöde. Mina vänner, utspridda i vårt avlånga land får en uppdatering om vad som händer i vårt liv. Inte trodde jag att en sida på internet skulle betyda så mycket för mig. Stort tack till alla er som läser och kommenterar. Ni gör sorgen lite lättare att bära.
Men det känns bra. Då vet jag att jag har lyckats förmedla mina känslor. Mina känslor som inte är roliga just nu. Mina känslor som är fulla av tårar och sorg. Bloggen har blivit en ventil för mig. Den hjälper mig att lätta på trycket. När känslorna håller på att svämma över. När jag inte kan stå emot stormen längre. Då sätter jag mig ner och låter fingrarna dansa. Ofta utan att tänka. Det går av sig själv. Ibland tänker jag att just det skall jag skriva om. Det är sällan det blir som jag har tänkt. Men det lättar ändå på trycket.
Gensvaret jag får hjälper också. Andra änglaföräldrar som läser och känner igen sig. Föräldrar med levande barn som blir tacksamma för vad dom har. Människor som berörs av vårt livsöde. Mina vänner, utspridda i vårt avlånga land får en uppdatering om vad som händer i vårt liv. Inte trodde jag att en sida på internet skulle betyda så mycket för mig. Stort tack till alla er som läser och kommenterar. Ni gör sorgen lite lättare att bära.
Jobbe
Jo, vi har ju börje jobbe båd två. Tyvärr är det inte alls om i reklamen. Skulle hellre suttit i en solstol på stranden och druckit öl. Istället sitter man på ett sjukhus och tittar på havet som retsamt glittrar utanför. Jag ska ju inte klaga på utsikten från Visby lasarett, den är grym. Men retsam. Däremot så klagar jag gärna på sjukhusets ventilation. Den är helt kass. Det är varmt som i en gryta. Själv har jag hört rykten om att gamla och sjuka far illa av värme. Det lär finnas en och annan gammal och sjuk på sjukhuset misstänker jag. Dessutom finns det något som kallas för bakterier som lär trivas i värme.
Det är både och att börja på ett nytt jobb när man har förlorat sitt barn. Det hade varit skönt om alla hade vetat vad som hänt. Det hade varit jobbigt att möta alla ledsna hundögon när man själv försöker vara proffessionell. Även om alla menar väl, så orkar man inte själv alltid vara ledsen. I alla fall inte utanpå. Innuti kommer jag alltid vara ledsen.
Jag har försökt berätta för några vad som hänt. Ibland tror jag att jag är starkare än jag är. Första gången jag skulle berätta så började jag gråta. Jag trodde bara att jag skulle kunna säga det rakt ut. Att vi fått barn för några månader sedan. Men hon dog. Jag klarade det inte. Jag började gråta. Framför mig satt en chockad, ny kollega. Det är väl inte något man förväntar sig att höra. Det är ju en fullt naturlig fråga. Om jag har barn. Tyvärr känns inte svaret lika naturligt. För inte fan skall små barn dö.
Jag vet att det inte är farligt att gråta. Vore det farligt hade jag varit död många gånger om. Ibland passar det helt enkelt inte. Ibland orkar man inte. Ibland vill man. Ibland vill man inte. Ibland gör man det, fast man inte vill.
Det känns ändå bra att börja jobba. Ja, så bra det nu kan kännas vill säga. Helst av allt hade jag ju legat på stranden med en barnvagn jämte mig. Men så blev det inte. Känns bra att få lite vardag. Bra att få en inkomst så vi har råd att bygga hus. För djävligt att vår flicka inte kommer att få flytta in med oss.
Det är både och att börja på ett nytt jobb när man har förlorat sitt barn. Det hade varit skönt om alla hade vetat vad som hänt. Det hade varit jobbigt att möta alla ledsna hundögon när man själv försöker vara proffessionell. Även om alla menar väl, så orkar man inte själv alltid vara ledsen. I alla fall inte utanpå. Innuti kommer jag alltid vara ledsen.
Jag har försökt berätta för några vad som hänt. Ibland tror jag att jag är starkare än jag är. Första gången jag skulle berätta så började jag gråta. Jag trodde bara att jag skulle kunna säga det rakt ut. Att vi fått barn för några månader sedan. Men hon dog. Jag klarade det inte. Jag började gråta. Framför mig satt en chockad, ny kollega. Det är väl inte något man förväntar sig att höra. Det är ju en fullt naturlig fråga. Om jag har barn. Tyvärr känns inte svaret lika naturligt. För inte fan skall små barn dö.
Jag vet att det inte är farligt att gråta. Vore det farligt hade jag varit död många gånger om. Ibland passar det helt enkelt inte. Ibland orkar man inte. Ibland vill man. Ibland vill man inte. Ibland gör man det, fast man inte vill.
Det känns ändå bra att börja jobba. Ja, så bra det nu kan kännas vill säga. Helst av allt hade jag ju legat på stranden med en barnvagn jämte mig. Men så blev det inte. Känns bra att få lite vardag. Bra att få en inkomst så vi har råd att bygga hus. För djävligt att vår flicka inte kommer att få flytta in med oss.
Överleva
Det går att överleva. Man tror inte alltid det. Ibland vill man bara lägga sig ner och självdö. Ibland gör det så ont att man tror att man skall gå sönder. Jag har hört det innan. Men aldrig fattat det. Förrän jag själv blev drabbad. Att sorg gör fysiskt ont. Det värker i magen. Hugger i hjärtat. Men man slutar inte andas. Trots att det ibland är det man vill.
Det går att överleva. Vi fick levande bevis igår. Jag får levande bevis på det varje dag. När jag träffar andra änglaföräldrar på nätet. Läser om dom i böcker och artiklar. Men jag kan ju inte va helt säker på att dom finns i verkligheten. Dom kan ju vara fiktion. Även om dom känns verkliga. Igår träffade vi livs levande änglaföräldrar från föräldraföreningen Febe. Där satt dom. Livs levande. Det går alltså att överleva. I sju år har dom levat sedan dom miste sin efterlängtade son. 7år. Det är en lång tid.
Vi har bara levat utan vår efterlängtade dotter i lite mer än två månader. Det är en kort tid. En dag kanske jag och Oscar sitter där. Och det har gått sju hela år. Sju år som har lärt oss saker om livet. Saker som varje förälder helst vill slippa lära sig. Ibland kan jag fortfarande inte fatta det. Att hon har kommit, men vänt om. Att vi har blivit föräldrar. Men vi har inget barn hos oss.
Det var så skönt. Befriande. Att få prata med någon som förstår. Man behöver inte förklara. Ingen som är rädd att säga fel saker. Inte rädda för att säga hennes namn. Hajade inte till och blir tysta när vi sa hennes namn. När vi åkte där ifrån var det Oscar och jag som var tysta. Liksom uttömda. Vi hade fått vräkt ur oss. Gett dom vår historia. Vi fick dela deras. Och det kändes minst lika stort.
Det går att överleva. Vi fick levande bevis igår. Jag får levande bevis på det varje dag. När jag träffar andra änglaföräldrar på nätet. Läser om dom i böcker och artiklar. Men jag kan ju inte va helt säker på att dom finns i verkligheten. Dom kan ju vara fiktion. Även om dom känns verkliga. Igår träffade vi livs levande änglaföräldrar från föräldraföreningen Febe. Där satt dom. Livs levande. Det går alltså att överleva. I sju år har dom levat sedan dom miste sin efterlängtade son. 7år. Det är en lång tid.
Vi har bara levat utan vår efterlängtade dotter i lite mer än två månader. Det är en kort tid. En dag kanske jag och Oscar sitter där. Och det har gått sju hela år. Sju år som har lärt oss saker om livet. Saker som varje förälder helst vill slippa lära sig. Ibland kan jag fortfarande inte fatta det. Att hon har kommit, men vänt om. Att vi har blivit föräldrar. Men vi har inget barn hos oss.
Det var så skönt. Befriande. Att få prata med någon som förstår. Man behöver inte förklara. Ingen som är rädd att säga fel saker. Inte rädda för att säga hennes namn. Hajade inte till och blir tysta när vi sa hennes namn. När vi åkte där ifrån var det Oscar och jag som var tysta. Liksom uttömda. Vi hade fått vräkt ur oss. Gett dom vår historia. Vi fick dela deras. Och det kändes minst lika stort.
Dagen D
Den 20 april 2010. Den största dagen i mitt liv. Den värsta dagen i mitt liv. Den dagen, som skulle blivit den bästa dagen i mitt liv. Så fel man kan ha. Vilka falska förhoppningar man kan leva med. Den 20 april. Dagen då vår dotter föddes. Dagen då vår dotter dog.
Dagen, eller rättare sagt natten, började med värkar. Värkarna hade börjat redan den 18 april. Då var dom oregelbundna och inte så kraftiga. Men jag fattade var det var. Att det var värkar alltså. Fast jag aldrig känt något liknande innan så gick det inte att ta misste på vad det var. Vi försökte sova lite, för vi visste ju inte när vi skulle få sova nästa gång. Oscar fick lite sömn. JAg värkte mig igenom natten. Framåt morgonen blev värkarna tätare, jag väckte Oscar som började klocka. 10 minuter mellan värkarna. Vi ringde förlossningen och dom sa att vi var välkomna när vi kände att vi ville komma in. Men att vi gjorde klokt i att vänta hemma, för det kunde dröja länge än.
Vi hade bestämt redan innan att vi ville vara hemma så länge som möjligt. Att fördriva tiden på förlossningen hade vi ingen lust med. Timmarna gick, vi fösökte titta på film. Packade klart väskan. Det gjorde ganska ont men jag hade god hjälp av TENSen. Jag började plocka hemma, städade lite mellan värkarna. Det visste ju ingen när vi skulle ha tid med nästa gång. Vi skulle ju få en liten bebis med hem. En liten människa som skulle ta upp all vår tid. En liten människa att älska och att vårda. Vårt barn.
Framåt kvällen började värkarna bli allt starkare. Allt tätare. Mamma kom och hämtade Aska. Min fina lilla mamma som var så förväntansfull inför sitt första barnbarns ankomst. Vi ringde in till förlossningen strax efter 5 på kvällen. Nu skulle vi bara göra det sista. Vi skulle in till BB och hämta vårt barn.
Väl inne på förlossningen avtog värkarna lite. Så brukar det ju vara. Jag var 4cm öppen. Tog ett bad. Barnmorskan var inne med jämna mellanrum och lyssnade på hjärtljuden. Allt såg bra ut. Vårt barn sparkade och levde om där inne. Jag var smidig som en ko. För varje värk var jag tvungen att ställa mig på alla 4 och flåsa mig igenom värken. Badkaret var halt och jag fick skavsår på knäna. Vi skrattade.
Värkarna började bli jobbigare och jobbigare. Jag fick prova lustgas framåt 9 tiden. Då mindes jag plötsligt att jag lovat Hanna att jag skulle höra av mig när vi åkt in. Jag övertalade Oscar att hämta min mobil. Skrev ett sms om hur trevligt det var med lustgas och att hon snart själv skulle få prova. Jag tyckte det var synd att vi inte kunde få uppleva ruset tillsammans. Vi brukar ha kul när vi är onyktra.
Barnmorskan som skulle jobba natt kom. Då var jag 8cm öppen. Jag följde skolboken, öppnade mig 1 cm i timmen. Värkarna kom tätare och det började bli jobbigt. Oscar började bli riktigt nervös. Han led av att se mig ha så ont. Ändå var han ett fantastiskt stöd. CTG kurvorna såg bra ut. Hon sparkade där i magen. Vid midnatt undersökte hon mig igen. 10 cm öppen. Nu började det bli riktigt jobbigt. Men det gick. Efter en stund fick jag ställa mig bredvid sängen. Jag hade knölat till lakanet. Då kom första krystvärken.
De lyckades inte få någon bra kurva på CTG:n, det var för dålig kontakt. Barnmorskan beslutade att sätta en skalpelektrod. Då gick vattnet och hjärtljuden sjönk för att genast stiga igen. Det är tydligen vanligt att dom gör det när vattnet går. Det beslutades att sätta sugklocka eftersom de ändå ville ha ut henne fort. Hjärtljuden var helt normala igen. Fem minuter senare föddes hon. Den 20 april kl 01.01.
Hon andades inte. Förlossningsläkaren tog med sig henne och Oscar in i ett annat rum. Jag låg kvar. Barnmorskan sydde mig. Vi pratade lite. Hon var lugn. Jag var lugn. Det är ju vanligt att dom tar ut barnen i ett annat rum. Det är vanligt att dom behöver en liten stund för att piggna till. Minuterna gick. Jag började undra vad som hände. Förlossningsläkaren kom in till mig. Tittade på mig och sa -Er flicka mår inte riktigt bra. Hennes andning fungerar inte. Narkosen är här och dom har intuberat henne. Jag tittade frågande på henne och sa -Är det en flicka? (Under hela graviditeten var jag säker på att det var en pojke). -Ja förlåt, jag glömde säga det. Ni har fått en liten flicka.
Jag var fortfarande lugn. Vi var ju på sjukhus. Allt skulle ordna sig. Jag började fundera på om hon kanske skulle bli skadad på något sätt. Hon kanske skulle få ett förståndshandikapp? Vad gör det tänkte jag. Det ordnar sig. Minuterna gick. Oscar kom in. Askgrå i anskiktet. Panik i blicken. Han sa att han inte trodde att det skulle gå bra. Jag sa till honom att det är lugnt, dom löser det. Jag frågade honom vad hon såg ut att heta. Där låg jag i sängen. Oscar satt bredvid på en stol. Vi stirrade tomt i luften framför oss.
Klockan halv två öppnades dörren. Ett helt koppel av läkare kommer in. Inte bra tänkte jag. Dåligt tecken. Barnläkaren presenterade sig. Han berättade att det inte fanns något mer dom kunde göra. Att dom inte visste vad som var fel. Varför hon inte andades, varför hon hade lågt blodvärde och varför hon var så sur i blodet. Det visste dom inte. Dom var chockade. Det fanns inget som tydde på att något skulle gå fel.
Oscar började gråta direkt. Jag frågade om det var säkert att dom inte kunde göra något. Nej det kunde dom inte. Er dotter kommer att dö. Hennes hjärta slår ännu. Vill ni hålla henne när det slutar slå?! Klart jag ville hålla henne. Jag hade ju burit henne inom mig i nio månader. Vår dotter. Dom rullade in mig till akutrummet där hon fanns. Oscar gick brevid. Där låg hon. Vår perfekta lilla flicka med långa tår och rödblont hår. Narkosläkaren drog tuben ur hennes lilla hals. Dom räckte över henne till mig. Jag fattade fortfarande ingenting. Kunde inte gråta. Den stora tomheten gjorde entré. Tog Astrids plats i magen. Där har den byggt bo. Vägrar att flytta.
Hon låg där i min famn. Så liten och fin. Hennes hjärta slog. Starkt och hårt. Länge. Det kändes som en evighet. Narkosläkaren lyssnade med det lilla lilla stetoskopet. Hon drog några enstaka andetag. Det kom bubblor ur hennes lilla mun. Helt plötsligt fattade jag. Hon håller på att dö. Vårt efterlängtade barn. Hon kommer tas ifrån oss fortare än hon kom. Tårarna började rinna. Där satt vi. Nyblivna föräldrar. Med ett döende barn i famnen. Det var ju inte såhär det skulle bli.
Till slut gav hennes lilla hjärta upp. Det stod en hel skock med läkare och barnmorskor runt oss. Alla var djupt tagna över stundens allvar. Chockade över att det gick så fel. Vi fick komma in på ett annat rum. Astrid fick stanna hos oss. Vi bestämde att Astrid var hennes namn. Vi höll henne. Tittade på henne. Upptäckte hennes långa tår och att hon hade min näsa. Pappas grop i hakan. Vackra lilla flicka. Vi fick tvätta henne. Klä henne. Ta bilder av henne. Vi grät. Höll om varandra. Höll om vårt barn.
Oscar ringde sin mamma och berättade. Jag ringde min mamma och berättade. Det som skulle bli ett glädjebesked blev ett sorgens bud. Det var det värsta samtal jag någonsin tvingats göra. Min mamma. Astrids mormor, skrek rakt ut när jag sa att det inte hade gått bra. När jag sa att; mamma hon dog. Jag skickade sms till mina närmsta vänner. Jag ville att alla skulle veta. Att vi fått barn. Ett dött barn.
Vi som skulle åka hem med vårt barn. Allt vi fick med oss var en väska med oanvändna bebiskläder. En hårlock och ett fotavtryck från vår flicka. Vårt barn fick inte följa med oss. Hon fick åka ner i lasarettets kylrum.
Dagen, eller rättare sagt natten, började med värkar. Värkarna hade börjat redan den 18 april. Då var dom oregelbundna och inte så kraftiga. Men jag fattade var det var. Att det var värkar alltså. Fast jag aldrig känt något liknande innan så gick det inte att ta misste på vad det var. Vi försökte sova lite, för vi visste ju inte när vi skulle få sova nästa gång. Oscar fick lite sömn. JAg värkte mig igenom natten. Framåt morgonen blev värkarna tätare, jag väckte Oscar som började klocka. 10 minuter mellan värkarna. Vi ringde förlossningen och dom sa att vi var välkomna när vi kände att vi ville komma in. Men att vi gjorde klokt i att vänta hemma, för det kunde dröja länge än.
Vi hade bestämt redan innan att vi ville vara hemma så länge som möjligt. Att fördriva tiden på förlossningen hade vi ingen lust med. Timmarna gick, vi fösökte titta på film. Packade klart väskan. Det gjorde ganska ont men jag hade god hjälp av TENSen. Jag började plocka hemma, städade lite mellan värkarna. Det visste ju ingen när vi skulle ha tid med nästa gång. Vi skulle ju få en liten bebis med hem. En liten människa som skulle ta upp all vår tid. En liten människa att älska och att vårda. Vårt barn.
Framåt kvällen började värkarna bli allt starkare. Allt tätare. Mamma kom och hämtade Aska. Min fina lilla mamma som var så förväntansfull inför sitt första barnbarns ankomst. Vi ringde in till förlossningen strax efter 5 på kvällen. Nu skulle vi bara göra det sista. Vi skulle in till BB och hämta vårt barn.
Väl inne på förlossningen avtog värkarna lite. Så brukar det ju vara. Jag var 4cm öppen. Tog ett bad. Barnmorskan var inne med jämna mellanrum och lyssnade på hjärtljuden. Allt såg bra ut. Vårt barn sparkade och levde om där inne. Jag var smidig som en ko. För varje värk var jag tvungen att ställa mig på alla 4 och flåsa mig igenom värken. Badkaret var halt och jag fick skavsår på knäna. Vi skrattade.
Värkarna började bli jobbigare och jobbigare. Jag fick prova lustgas framåt 9 tiden. Då mindes jag plötsligt att jag lovat Hanna att jag skulle höra av mig när vi åkt in. Jag övertalade Oscar att hämta min mobil. Skrev ett sms om hur trevligt det var med lustgas och att hon snart själv skulle få prova. Jag tyckte det var synd att vi inte kunde få uppleva ruset tillsammans. Vi brukar ha kul när vi är onyktra.
Barnmorskan som skulle jobba natt kom. Då var jag 8cm öppen. Jag följde skolboken, öppnade mig 1 cm i timmen. Värkarna kom tätare och det började bli jobbigt. Oscar började bli riktigt nervös. Han led av att se mig ha så ont. Ändå var han ett fantastiskt stöd. CTG kurvorna såg bra ut. Hon sparkade där i magen. Vid midnatt undersökte hon mig igen. 10 cm öppen. Nu började det bli riktigt jobbigt. Men det gick. Efter en stund fick jag ställa mig bredvid sängen. Jag hade knölat till lakanet. Då kom första krystvärken.
De lyckades inte få någon bra kurva på CTG:n, det var för dålig kontakt. Barnmorskan beslutade att sätta en skalpelektrod. Då gick vattnet och hjärtljuden sjönk för att genast stiga igen. Det är tydligen vanligt att dom gör det när vattnet går. Det beslutades att sätta sugklocka eftersom de ändå ville ha ut henne fort. Hjärtljuden var helt normala igen. Fem minuter senare föddes hon. Den 20 april kl 01.01.
Hon andades inte. Förlossningsläkaren tog med sig henne och Oscar in i ett annat rum. Jag låg kvar. Barnmorskan sydde mig. Vi pratade lite. Hon var lugn. Jag var lugn. Det är ju vanligt att dom tar ut barnen i ett annat rum. Det är vanligt att dom behöver en liten stund för att piggna till. Minuterna gick. Jag började undra vad som hände. Förlossningsläkaren kom in till mig. Tittade på mig och sa -Er flicka mår inte riktigt bra. Hennes andning fungerar inte. Narkosen är här och dom har intuberat henne. Jag tittade frågande på henne och sa -Är det en flicka? (Under hela graviditeten var jag säker på att det var en pojke). -Ja förlåt, jag glömde säga det. Ni har fått en liten flicka.
Jag var fortfarande lugn. Vi var ju på sjukhus. Allt skulle ordna sig. Jag började fundera på om hon kanske skulle bli skadad på något sätt. Hon kanske skulle få ett förståndshandikapp? Vad gör det tänkte jag. Det ordnar sig. Minuterna gick. Oscar kom in. Askgrå i anskiktet. Panik i blicken. Han sa att han inte trodde att det skulle gå bra. Jag sa till honom att det är lugnt, dom löser det. Jag frågade honom vad hon såg ut att heta. Där låg jag i sängen. Oscar satt bredvid på en stol. Vi stirrade tomt i luften framför oss.
Klockan halv två öppnades dörren. Ett helt koppel av läkare kommer in. Inte bra tänkte jag. Dåligt tecken. Barnläkaren presenterade sig. Han berättade att det inte fanns något mer dom kunde göra. Att dom inte visste vad som var fel. Varför hon inte andades, varför hon hade lågt blodvärde och varför hon var så sur i blodet. Det visste dom inte. Dom var chockade. Det fanns inget som tydde på att något skulle gå fel.
Oscar började gråta direkt. Jag frågade om det var säkert att dom inte kunde göra något. Nej det kunde dom inte. Er dotter kommer att dö. Hennes hjärta slår ännu. Vill ni hålla henne när det slutar slå?! Klart jag ville hålla henne. Jag hade ju burit henne inom mig i nio månader. Vår dotter. Dom rullade in mig till akutrummet där hon fanns. Oscar gick brevid. Där låg hon. Vår perfekta lilla flicka med långa tår och rödblont hår. Narkosläkaren drog tuben ur hennes lilla hals. Dom räckte över henne till mig. Jag fattade fortfarande ingenting. Kunde inte gråta. Den stora tomheten gjorde entré. Tog Astrids plats i magen. Där har den byggt bo. Vägrar att flytta.
Hon låg där i min famn. Så liten och fin. Hennes hjärta slog. Starkt och hårt. Länge. Det kändes som en evighet. Narkosläkaren lyssnade med det lilla lilla stetoskopet. Hon drog några enstaka andetag. Det kom bubblor ur hennes lilla mun. Helt plötsligt fattade jag. Hon håller på att dö. Vårt efterlängtade barn. Hon kommer tas ifrån oss fortare än hon kom. Tårarna började rinna. Där satt vi. Nyblivna föräldrar. Med ett döende barn i famnen. Det var ju inte såhär det skulle bli.
Till slut gav hennes lilla hjärta upp. Det stod en hel skock med läkare och barnmorskor runt oss. Alla var djupt tagna över stundens allvar. Chockade över att det gick så fel. Vi fick komma in på ett annat rum. Astrid fick stanna hos oss. Vi bestämde att Astrid var hennes namn. Vi höll henne. Tittade på henne. Upptäckte hennes långa tår och att hon hade min näsa. Pappas grop i hakan. Vackra lilla flicka. Vi fick tvätta henne. Klä henne. Ta bilder av henne. Vi grät. Höll om varandra. Höll om vårt barn.
Oscar ringde sin mamma och berättade. Jag ringde min mamma och berättade. Det som skulle bli ett glädjebesked blev ett sorgens bud. Det var det värsta samtal jag någonsin tvingats göra. Min mamma. Astrids mormor, skrek rakt ut när jag sa att det inte hade gått bra. När jag sa att; mamma hon dog. Jag skickade sms till mina närmsta vänner. Jag ville att alla skulle veta. Att vi fått barn. Ett dött barn.
Vi som skulle åka hem med vårt barn. Allt vi fick med oss var en väska med oanvändna bebiskläder. En hårlock och ett fotavtryck från vår flicka. Vårt barn fick inte följa med oss. Hon fick åka ner i lasarettets kylrum.
Finaste lilla Astrid, tänk om jag kunde få hålla dig igen.
