Att orka

Vi får höra ofta att vi är starka. Starka tillsammans. Starka personer som kommer orka. Vad har vi för val? När Astrid dog så ville vi också dö. Det gjorde vi också. En del av oss dog med henne. Jag har många gånger tänkt att jag vill lägga mig ner och självdö. Men eftersom jag är sjuksköterska så vet jag hur lång tid det skulle ta. Jag är alldeles för otålig för att ligga där och vänta på att dö. Så även om jag är bra sugen ibland så är det inget alternativ. Jag måste helt enkelt leva tills jag dör.

Sen tänker jag ibland att jag måste uppleva allt åt Astrid. Uppleva allt som inte hon fick göra. Plocka blommorna hon aldrig fick plocka. Känna sanden mellan tårna. Kasta alla bollarna till Aska som aldrig hon fick kasta. För precis som att en del av mig dog med henne, så lever en del av henne vidare genom mig.

Kommer ni ihåg Ally McBeal? Advokaten som alltid hade ett ledmotiv som hon gick runt och trallade på. Jag har också ledmotiv. Det växlar beroende på dag och humör. De första veckorna hade jag svordomsvisan i huvudet. Satans helvetes jävla skit. Just nu är det diverse melankoliska visor. Visor om livet, kärlek sorg och saknad. Ibland gör det en ännu mer ledsen. Ibland finner man tröst.

Kommentarer
Postat av: Annika

Ja, alla säger att vi är starka. Precis som du säger, vad har vi för val. Jag vill inte heller fortsätta alltid, precis som du. Vad har vi för val...

Vi kommer att klara det. Det måste gå. För din flicka och för min pojk.



Kram från en änglamamma som är precis som du - mitt i sorgen.

2010-06-10 @ 15:27:03
Postat av: L

Du har formulerat det så bra. Våra små änglar lever också kvar i oss och det i sig får en att försöka, försöka att leva även om det känns väldigt haltande emellanåt.

kram från en annan änglamamma

2010-06-12 @ 14:01:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0