Livet efter Astrid

Igår var sista dagen vi var sjukskrivna. Idag börjar vardagen igen. Det är väl så det är tänkt i alla fall. Men sorgen och saknaden är inte slut. Inte på långa vägar. Jag skulle bli mycket förvånad om den någonsin tar slut. Oscar börjar jobba på torsdag, jag börjar nästa tisdag. Nu är det slut med att leva på staten. Nu skall vi stå på egna ben igen.

Det är både skönt och skrämmande att börja nytt jobb. Skönt därför att inte alla vet vad som har hänt. Skrämmande för att alla inte vet vad som har hänt. Skönt för att jag kanske bara kan få vara jag. Inte Veronica med sorgen som många säkert förväntar sig. Visserligen är det precis den Veronica jag är. Den med sorgen. Men det syns inte alltid utanpå. Skönt att slippa massor "jag beklagar sorgen" vareviga dag. Fast det är ju det jag vill ha. Också. Men inte bara.

Många man möter verkar ha svårt att veta hur dom skall bete sig. Det förstår jag. Det hade jag också haft. Vad säger man när alla ord verkar för små? Vad gör man när alla handlingar känns meningslösa? Jag vet inte. Tänk om jag visste. Då hade jag varit en vis kvinna. Som tur var är jag ändå ganska vis. Jag vet att en klapp på axeln eller en kram räcker långt. Vänliga ord hjälper en på traven. Det som hade botat vår sorg och längtan kan ingen ge oss. Det är bara Astrid som kan. Astrid, vår dotter som vi aldrig kommer få tillbaka.