Ilska
Jag har varit så förbannad emellanåt att jag bara väntat och hoppats på att någon skall säga något dumt. Så att jag får ge dom på truten. En rak höger. Det är inte ofta jag längtar efter att ge någon en käftsmäll. Men nu gör jag det. Tyvärr har jag inte hittat något lämpligt offer än. Jag lär nog inte göra det heller. För det är ju ingens fel. Ingens fel att Astrid dog. Det gör mig också förbannad. Arg för att jag inte har någon att vara förbannad på.
Jag är ledsen också. Ibland mer. Ibland mindre. Sorg. Ilska. Hopp. Kärlek. I en stor härlig hemsk blandning. Vissa dagar är det inte kul att vara jag.
Förstår din ilska, för jävligt. Varför?
Älskar dig/er
Det "värsta" är ju egentligen att du som sjuksköterska också är medveten om ilskans roll i sorgbearbetningen. Det är fullt naturligt att vara arg, tillåt dig själv att känna alla känslor du känner.
Hoppas att du får några ljusa stunder också, det förtjänar du.
Jag förstår precis hur du känner...
kramar från mig
Jag förstår dig så mycket och känner igen känslan som du beskriver. Det svåraste är att det inte finns någon eller något att vara arg på, att släppa ilskan iväg mot. Vems fel är det att våra barn inte fick leva?? Vi vet inte. Varför? Vi vet inte. Det är så j..a jobbigt att man inte får svar på sina frågor.
Låt dig vara arg, det är helt normalt, de här känslorna måste också vara med.
Stora kramar till dig!
Tror inte att det finns svårare känslor än de du måste uppleva, vilken det än är för dagen. Synd att det är så svårt att världen en käftsmäll, finns ju inget bra ställe att sikta på och träffa. Rickard håller säkert en mits åt dig om du behöver. (Träffa inte honom bara, han är ju rätt snäll ändå)
Önskar dig fler av de bra dagarna!
Kram /a
Jag kan bara skicka en tanke och en stor kram. Jag hittade hit via en annan blogg, i sin tur via en annan och har läst bakåt i historiken och känner otroligt med dig/er. Jag har efter många års kämpande både med att bli gravid och med strulig hälsa som gjort det ovisst om jag skullat överleva flera gånger. Men så, i år föddes äntligen vårt lille mirakel. Jag är så fantastiskt enormt tacksam och vettskrämd..fullkomligt vettskrämd för att förlora det vackra jag fått och kämpat så för. Jag kan inte ens förstå hur jag skulle överleva det ni lever med varje dag. Som sagt...jag ville bara skicka lite energi och önska er lycka till i livet. KRAM!
Vill bara säga att jag lider med dig, ta hand om dig själv!
