Livet efter Astrid

Jag gillar blommor. Särskilt orkidéer. Vilket uppenbarligen är en hata/älska relation. Jag gillar dom. Dom hatar mig. De visar sitt hat genom att ganska snart efter att dom flyttat hem till mig tappa alla sina blommor. För att sedan vägra att blomma om. Det växer ut nya blad. Jag gnuggar händerna av förtjusning. Snart, snart så kommer det nog en ny stängel med blommor. Men icke. Jag har orkidéer med massor av nya blad, flera år gamla. Men inga blommor.

Jag missköter dem så gott jag kan. För det skall dom ju tydligen gilla. Jag har samlat regnvatten. Planterat om efter konstens alla regler. Flyttat runt dom så att dom skall hamna i rätt ljus. Men dom vägrar. Står där i fönstret med sina fula blad och hånler åt mig. Trots att dom är så tråkiga utan blommor, så har jag inte hjärta att slänga dem. Jag har några som flyttat med mig ända från Skåne. Det var ju ett antal år sedan jag flyttade där ifrån kan jag lova. Inte fan har dom blommat för det.

Men nu, nu så har jag tre stycken som blommar. Givetvis är alla nya. Men ändå. Dom står där i all sin prakt. Med sina långa blomstängler som dignar under tyngden av alla vackra blommor. Jag tog tillfället i akt och tog några bilder. Så jag kan minnas hur dom såg ut med sina vackra blommor. För det är ju bara en tidsfråga innan fanskapen tappar alla sina blommor. Skall jag vara helt ärlig, ja dom har redan börjat.


                      



                     Det gäller att passa på att njuta, för snart ser dom ut såhär:

   

Funderar ibland på hur länge man får lov att sörja. Hur länge omgivningen tycker det är okej. Det finns väl dom som tycker att man borde komma över förlusten och gå vidare. En del tycker att ett år är lagom. Ja, det finns ju något som kallas sorgeår. I så fall borde jag ha sörjt färdig nu. Gått vidare. Lagt Astrid bakom mig.

Det har jag inte. Först trodde jag aldrig att det skulle bli bättre. Jag trodde att det alltid skulle göra lika ont. Sen blev jag rädd att det skulle sluta göra ont. Jag ville ha den där klumpen i magen. Gråten brännandes i halsen. Ångesten under huden. Jag ville att det skulle vara så. Det var ett tecken på att hon faktiskt hade funnits. Att vi faktiskt hade ett barn. Även fast vi hade förlorat henne.

Ibland längtar jag tillbaka till tiden då jag fortfarande mindes hur det kändes att ha henne i famnen. Lukten. Känslan av mjuk bebishud. Jag minns det inte lika tydligt längre. Och det gör ont. För vem vill inte minnas känslan av sitt eget barn.

Men hon försvinner aldrig. Sorgen och saknaden försvinner aldrig. Trots att minnena av henne bleknar. Trots det, så finns hon ändå här med oss. Osynlig vid vår sida. Fladdrandes som en fjäril i vinden. Som en krusning på havets yta. Alltid vid vår sida.

Vi flyttade in i vårat hus på skärtorsdagen. Dagen efter Astrids årsdag. Det är helt surrealistiskt. Dels att det redan har gått ett helt år. Dels att vi nu bor i vårat eget hus. För första gången vårat eget. Slut på att vara hyresgäst eller inneboende. Bara vårat, alldeles egna hus. Eller ja, om vi ska va petiga så är det väl bankens. Men petiga, det kan vi väl vara en annan dag.

När vi hämtat alla våra magasinerade saker och bärt in det i huset, då ville jag bara sätta mig ner och grina (jag gjorde det lite också). Inte för att det var känslomässigt eller så. Utan för att jag, inte ens i min vildaste fantasi, kunde fatta vad alla grejer kom ifrån. Hur i ... skulle vi få plats med allt? Hur i ... hade vi fått plats med alla dessa grejer innan? Vi hade ju bara en tvåa!?

Det som gör det extra knivigt är ju att vi just nu helt saknar förråd. Vi kommer att få massor av förråd. Sen. När övervåningen och garaget är färdiga. Men det är ju inte direkt imorgon. Kan ju bara tacka vår lyckliga stjärna att vi har släkt med tomma ytor. Eller ja, ytor som var ju tomma. Tills vi lade beslag på dom.

Det lär ju dröja ett tag innan vi får allt som vi vill ha det. Om man nu någonsin får det. Man behöver bo in sig. Känna efter. Flytta runt på sakerna. Tills dom hittar sin rätta plats. En del saker har redan hittat sin plats. En del av dem i soptunnan. Det är inte klokt vad mycket skit man samlar på sig.

Redan när vi bestämde att vi skulle bygga hus så sa jag att jag ville ha en brädvägg i köket. Först ville jag att den skulle vara vit , men när vi väl fått upp väggen, (ungefär då när jag och Oscar tittade på varandra och undrade hur i helvete man kunde komma på tanken att sätta upp en sån ful vägg) då insåg vi att allt annat i köket var vitt. När vi sen fick grå färg på väggen, ja då blev vi rätt nöjda ändå. Det blev ett ruffigt avbrott i allt det vita och fina.


Flyttkaos. Utanför fönstret ses vår fantastiskt gröna, prunkande trädgård. Inspirerad av ett månlandskap.


Trots att vi nu bor i huset, så återstår mycket arbete. I förra veckan kom trappan. Vi har häftat igen trapphålet med byggplast för att slippa se eländet på övervåningen. Astrid har fått sin plats under trappan, centralt i huset. Så man kan se henne nästan jämt.


Kaklet i köket är på plats. Vi har valt vit (!) glasmosaik. Nu skall vi bara få upp köksfläkten. Häromdagen stekte vi raggmunkar o bacon, rekomenderas varmt om man vill byta lukten av nytt och fräscht mot stekos. Mmmm mums.


Vi har planterat vårt första träd i "trädgården". En prydnadsrönn som heter Sorbus Astrid. Under påsken fick den agera påskris. Ett fint träd som vi fått av fina människor med varma hjärtan.


Jag längtar tills jag får en egen trädgård att påta i. Tills dess sätter jag perenner i krukor som jag sedan tänker plantera ut i mina rabatter. Det börjar bli bråttom med rabatterna bara, för krukorna är redan slut. Här en ranunkel i min favortifärg.