Systrar- upp till kamp!!!
Man upphör aldrig att förvånas över pamparnas planer för att få landtingets ekonomi på fötter. Landstinget i Östergötlands ekonomi blöder, igen. Naturligtvis kommer sparkraven som ett brev på posten. Diskussionerna går varma här på jobbet eftersom alla "kostsamma" arbetstidsmodeller skall tas bort, vi kommer sannolikt att få börja jobba varannan helg och de gör vad de kan för att dra in sjuksköterskornas fantastiska löneökning på ca 3%.
Ojojoj vilken strålande idé! Kostsamma arbetstidsmodeller som har införts för att minska sjukskrivningar, locka personalen till att jobba natt och göra livet drägligt för personalen. Arbetstidsmodeller som har sparat pengar åt landstinget, på lång sikt. Lång sikt är inget begrepp som verkar vara bekant för landstingsledningen. Kort sikt är bättre, för då kan man spara lite pengar detta året och då ser det ut som att man klarat budgeten. Hur det sen ser ut om två år, ja det är alldeles för långsiktigt. Det blir någon annans problem.
Hade jag inte varit i den situationen jag är i nu (gravid) så hade jag förmodligen övervägt att börja pendla till Norge, för här i Sverige är mina tjänster uppenbarligen inget värda. Jag hoppas att alla de som kan sticker fortare än kvickt så att landstingen (och detta gäller inte bara i Östergötland) inser att man inte kan behandla sina anställda hur som helst. Tyvärr så verkar de flesta sjuksköterskor och annan vårpersonal fortfarande tro att vårat arbete är ett kall och acceptera försämringar med en nigning och ett tack för att därefter snällt arbeta vidare. På sin höjd gnäller man lite i korridorerna och skriver på protestlista som inte kommer att hjälpa ett skit. Jag är inte ett dugg bättre själv, Oscar brukar kalla mig för Florence Nightingale (det är häxan som gjorde något bra men blev ihågkommen för att ha arbetat dag och natt utan betalning).
Johan har skrivit en jättebra insändare i Corren som jag tycker ni skall läsa. Han fick ett intelligent svar idag från någon som uppenbarligen aldrig själv har vårdats på sjukhus eller är insatt i vården. Men ordet är ju fritt, alla får tycka vad dom vill. Vad tycker ni?
Ojojoj vilken strålande idé! Kostsamma arbetstidsmodeller som har införts för att minska sjukskrivningar, locka personalen till att jobba natt och göra livet drägligt för personalen. Arbetstidsmodeller som har sparat pengar åt landstinget, på lång sikt. Lång sikt är inget begrepp som verkar vara bekant för landstingsledningen. Kort sikt är bättre, för då kan man spara lite pengar detta året och då ser det ut som att man klarat budgeten. Hur det sen ser ut om två år, ja det är alldeles för långsiktigt. Det blir någon annans problem.
Hade jag inte varit i den situationen jag är i nu (gravid) så hade jag förmodligen övervägt att börja pendla till Norge, för här i Sverige är mina tjänster uppenbarligen inget värda. Jag hoppas att alla de som kan sticker fortare än kvickt så att landstingen (och detta gäller inte bara i Östergötland) inser att man inte kan behandla sina anställda hur som helst. Tyvärr så verkar de flesta sjuksköterskor och annan vårpersonal fortfarande tro att vårat arbete är ett kall och acceptera försämringar med en nigning och ett tack för att därefter snällt arbeta vidare. På sin höjd gnäller man lite i korridorerna och skriver på protestlista som inte kommer att hjälpa ett skit. Jag är inte ett dugg bättre själv, Oscar brukar kalla mig för Florence Nightingale (det är häxan som gjorde något bra men blev ihågkommen för att ha arbetat dag och natt utan betalning).
Johan har skrivit en jättebra insändare i Corren som jag tycker ni skall läsa. Han fick ett intelligent svar idag från någon som uppenbarligen aldrig själv har vårdats på sjukhus eller är insatt i vården. Men ordet är ju fritt, alla får tycka vad dom vill. Vad tycker ni?
Moderna kvinnor
Jag är en modern kvinna som lever tillsammans med en modern man. Han lagar mat, städar, betalar räkningar och bakar. När det är dax för däckbyte ordnar Oscar det, han tvättar bilen och tankar. Han fixar fönsterputsningen till jul och skurar kaklet i badrummet. Dessutom har han ett kvinnligt yrke och tjänar 100 kr mindre i månaden än mig. Jag sköter blommorna och syr nya gardiner. Jämnställdheten är total. Oscar får göra lite extra eftersom kvinnorna i min släkt (visseligen några led tillbaka) fick sköta allt i hemmet samtidigt som de hade ett arbete att sköta. Så det är inte mer än rätt att dagens män straffas för det som deras förfäder gjorde.
Nu överdrev jag kanske lite (men bara lite). Ibland tycker jag det är precis såhär jämställdhetsdebatten låter. Jag vill bara poängtera att jag tycker att det är helt självklart att det skall vara lika lön för lika arbete och att man skall hjälpas åt med hem och hus. Kanske är det för att jag lever i ett (enligt mig) jämställt förhållande som jag tycker hela resonemanget blir överdrivet ibland. Dessutom har jag ibland svårt att se jämställdheten i Sverige som ett problem när kvinnor könsstympas och blir bortgifta som barn världen över. Det gör mig riktigt förbannad. Dessutom engagerar det mig mycket mer än den svenska jämställdheten.
En stor del av världens fattigdom skulle kunna bekämpas om kvinnor fick gå i skolan, lära sig läsa, skriva och räkna. Lära sig litegrann om egenvård och ekonomi. Männen behöver lära sig att inte bildade kvinnor är ett hot mot deras manlighet. Detta är ju inte direkt någon världsnyhet och organisationer runt om jobbar för att få bukt med detta. Men det är inget man åtgärdar i en handvändning. Djupt rotade traditioner som t e x könsstympning har tillämpats i hundratals, kanske tusentals år. Människor håller hårt på sina gamla sedvänjor när de hävdar att barnet dör om de kommer i kontakt med klitoris vid förlossning, sexuell njutning är bara till för män osv.
Jag ser det som tur att jag är född i rätt del av världen, jag tror varken på gud eller återfödelse. Jag kunde lika gärna varit en flicka i Senegal på 14 år som blivit bortgift med en man som jag aldrig träffat. Könsstympad vid sju års ålder, 5-barnsmor innan jag fyllt 20, precis som huvudpersonen i min senaste lästa bok "Skändad". En sann berättelse om Khady Koita som numer arbetar som kvinnorättsaktivist och försöker göra livet drägligare för kvinnor världen över. Läs den för att få lite perspektiv på tillvaron här hemma.
Vissa undrar varför jag läser så "hemska böcker". Jag tycker inte dom är hemska, de är berättelser om riktiga människors verklighet. En verklighet som lika gärna kunde varit min. (Sen att innehållet gör en spyfärdig ibland, det är en annan sak). Det är ett sätt att för mig uppskatta det jag har. Att inte nöja mig, att kämpa för att det kan bli bättre. Både för mig och för andra. Det enda jag mår dåligt över är att jag inte kämpar för andra så mycket som jag borde. Men det är aldrig försent att bättra sig, vi kan fortfarande rädda världen.
Nu överdrev jag kanske lite (men bara lite). Ibland tycker jag det är precis såhär jämställdhetsdebatten låter. Jag vill bara poängtera att jag tycker att det är helt självklart att det skall vara lika lön för lika arbete och att man skall hjälpas åt med hem och hus. Kanske är det för att jag lever i ett (enligt mig) jämställt förhållande som jag tycker hela resonemanget blir överdrivet ibland. Dessutom har jag ibland svårt att se jämställdheten i Sverige som ett problem när kvinnor könsstympas och blir bortgifta som barn världen över. Det gör mig riktigt förbannad. Dessutom engagerar det mig mycket mer än den svenska jämställdheten.
En stor del av världens fattigdom skulle kunna bekämpas om kvinnor fick gå i skolan, lära sig läsa, skriva och räkna. Lära sig litegrann om egenvård och ekonomi. Männen behöver lära sig att inte bildade kvinnor är ett hot mot deras manlighet. Detta är ju inte direkt någon världsnyhet och organisationer runt om jobbar för att få bukt med detta. Men det är inget man åtgärdar i en handvändning. Djupt rotade traditioner som t e x könsstympning har tillämpats i hundratals, kanske tusentals år. Människor håller hårt på sina gamla sedvänjor när de hävdar att barnet dör om de kommer i kontakt med klitoris vid förlossning, sexuell njutning är bara till för män osv.
Jag ser det som tur att jag är född i rätt del av världen, jag tror varken på gud eller återfödelse. Jag kunde lika gärna varit en flicka i Senegal på 14 år som blivit bortgift med en man som jag aldrig träffat. Könsstympad vid sju års ålder, 5-barnsmor innan jag fyllt 20, precis som huvudpersonen i min senaste lästa bok "Skändad". En sann berättelse om Khady Koita som numer arbetar som kvinnorättsaktivist och försöker göra livet drägligare för kvinnor världen över. Läs den för att få lite perspektiv på tillvaron här hemma.
Vissa undrar varför jag läser så "hemska böcker". Jag tycker inte dom är hemska, de är berättelser om riktiga människors verklighet. En verklighet som lika gärna kunde varit min. (Sen att innehållet gör en spyfärdig ibland, det är en annan sak). Det är ett sätt att för mig uppskatta det jag har. Att inte nöja mig, att kämpa för att det kan bli bättre. Både för mig och för andra. Det enda jag mår dåligt över är att jag inte kämpar för andra så mycket som jag borde. Men det är aldrig försent att bättra sig, vi kan fortfarande rädda världen.
