Livet efter Astrid

Imorgon börjar allvaret. Jobbet. Jag skall börja jobba igen. Undrar om jag kommer ihåg hur man gör? Jag har ju faktiskt inte jobbat sedan i slutet på januari. Då när jag gick på havandeskapspenning och trodde att jag skulle få ett levande barn. Det är ju inte klokt egentligen. Det skall bli skönt att få lite vardag igen. Lite rutiner. Hur mycket rutiner man nu kan få när man jobbar dag/kväll/natt. Hoppas bara jag klarar det. Att jag inte tagit mig vatten över huvudet. Jag kanske bryter ihop. Bryt, bryt. Ja, det visar sig väl.

Vi har sett ut en sten till Astrid. Den ligger vid vatenbrynet och har blivit vackert slipad av havet. Vi skall plocka den själva. Det känns mer personligt så. Hoppas bara inte att den är för stor när vi väl börjar gräva. Det kanske är ett helt berg där under. Sen skall den lämnas till stenhuggeriet för gravering. Det kommer nog dröja innan den finns hos Astrid på kyrkogården. Semestertider ni vet.

Vi har fått ström på tomten. Det gäller att känna rätt folk. Det kunde ta upp till 10 veckor att få ett mätarskåp uppsatt fick vi veta. Då blev min pappa lite putt och ringde upp mätarskåpsfolket och talade om vem jag var. Ja att jag var hans dotter alltså. Det kanske dom redan visste, men ändå. Tjoff sa det. Mätarskåpsfolket fick brått. På en vecka var skåpet på plats. HA! Jag som trodde vi levde i ett icke korrupt I-land. Tji fick jag. Det är inte fy skam att vara elektriker dotter.

Då var midsommar över för den här gången. Det var väl länge sedan man mådde så bra på midsommardagen. Fysiskt i alla fall. Själen gör ännu ont. Jätteont. Jag hade ju sett framför mig att få fira midsommar med vårt lilla barn. Nu blev det inte så.

Vi firade med sötaste vännerna i Väte. Hade jättetrevligt. Som alltid när vi ses. Vi åt gott. Alldeles för mycket som vanligt. Klädde midsommarstången. Däremot hoppade vi över små grodorna. Testade varpasvingen istället.

Hanna, Aska och jag framför midsommarstången som blev liten, men naggande god.

 

Värsta varpaswingen. Jag klåddde Jocke i alla fall. Och det var ju det viktigaste.

 

I torsdagskväll åkte jag hem till mor och far. Jag och mamma var ute med Aska och plockade blommor. De vackraste blommorna som vi sedan band en krans av. En krans av de vackraste sommarblommorna till vår finaste flicka. Jag önskar hon kunde fått haft den i håret. Men så blir det aldrig. Istället fick vi lägga den på hennes grav.

 

Astrid, älskade lilla gumman

Vi grät vid din grav idag, mormor och jag

Du förstår, vi är så ledsna för att vi inte får hålla dig

För att vi inte får lära känna dig

För att du inte får dela livet med oss

Vi hoppas i alla fall,

att du tyckte om kransen

att du kände doften från blommorna

Glad midsommar fina lilla ängel

Igår var sista dagen vi var sjukskrivna. Idag börjar vardagen igen. Det är väl så det är tänkt i alla fall. Men sorgen och saknaden är inte slut. Inte på långa vägar. Jag skulle bli mycket förvånad om den någonsin tar slut. Oscar börjar jobba på torsdag, jag börjar nästa tisdag. Nu är det slut med att leva på staten. Nu skall vi stå på egna ben igen.

Det är både skönt och skrämmande att börja nytt jobb. Skönt därför att inte alla vet vad som har hänt. Skrämmande för att alla inte vet vad som har hänt. Skönt för att jag kanske bara kan få vara jag. Inte Veronica med sorgen som många säkert förväntar sig. Visserligen är det precis den Veronica jag är. Den med sorgen. Men det syns inte alltid utanpå. Skönt att slippa massor "jag beklagar sorgen" vareviga dag. Fast det är ju det jag vill ha. Också. Men inte bara.

Många man möter verkar ha svårt att veta hur dom skall bete sig. Det förstår jag. Det hade jag också haft. Vad säger man när alla ord verkar för små? Vad gör man när alla handlingar känns meningslösa? Jag vet inte. Tänk om jag visste. Då hade jag varit en vis kvinna. Som tur var är jag ändå ganska vis. Jag vet att en klapp på axeln eller en kram räcker långt. Vänliga ord hjälper en på traven. Det som hade botat vår sorg och längtan kan ingen ge oss. Det är bara Astrid som kan. Astrid, vår dotter som vi aldrig kommer få tillbaka.

Jag kan inte fatta det. Imorgon är det två månader sedan Astrid föddes och dog. Två månader. Det känns som en evighet. Det känns som igår. Det som att det aldrig har hänt. Overkligt.

Astrid är det första jag tänker på när jag vaknar. Det sista jag tänker på innan jag somnar. Och hela tiden däremellan. Hur kan någon som är var så liten, någon som funnits med så kort tid, betyda så mycket?

Ibland tänker jag att vi kommit en bit på väg. Det har vi också. När jag tänker tillbaka på tiden precis efter Astrid föddes och dog, så fattar jag inte hur vi överlevde. Människan är stark. Man klara mer än man tror. Nu händer det till och med att jag känner mig normal emellanåt. Men det blir aldrig som förut.

Det finns en tid före Astrid. En tid efter Astrid. Vi förstod ju att livet skulle bli annorlunda efter att vi fått barn. Men inte trodde vi att det skulle bli såhär.

Vardagen närmar sig. Snart börjar vi jobba igen. Oscar på sitt nygamla jobb. Jag på ett helt nytt. Jag hade ju räknat med att ha gott om tid att söka jobb på efter att vi flyttat hem till ön. Jag skulle ju vara föräldraledig. Vara ledig länge. Nu blev det inte så. Inget blev som vi tänkt. Att söka jobb efter Astrid föddes och dog var inget jag längtade efter. Men jag gjorde det ändå. Livet går vidare. Det nya livet. Livet som vi trodde aldrig skulle drabba oss.

Häromdagen blev jag kontaktad av en kvinna från Febe. Det var otroligt skönt att prata med någon som förstod. Någon som varit med om samma sak. Känt samma känslor. Jag behövde inte förklara, hon förstod. Höra att man inte är tokig trots att man vill skrika åt folk på gatan. Hur kan ni le? Hur kan ni skratta? Fattar ni inte? Vår dotter är död! Livet har stannat! Ni kan inte gå till jobbet, fattar ni inte det?

Det har ju inte drabbat dom. Det har drabbat oss. Härom dagen fick jag hindra mig själv från att gå fram till en gravid kvinna på stan. Jag ville gå fram och fråga henne varför hon såg så nöjd och glad ut? Hennes barn kan ju faktiskt dö, fattade hon inte det? Det är en hemsk känsla. Att vara missunsam. Jag brukar inte ha svårt att glädjas åt andra. Nu har jag det, fast jag inte vill. Jag säger; Grattis! Va kul! Fast jag menar det inte. Inte just nu. Jag hoppas att jag snart gör det igen. För det är ingen trevlig känsla.

Astrid hade för små lungor. Moderkakan var för stor och inte tillräckligt utvecklad. Det var därför hon dog. Vi fick reda på obduktionssvaret idag när vi träffade läkaren. Hon hade ingen blödning som vi trott. Jag vet inte om det känns bättre att veta. Svaret föder ännu fler frågor. Frågor vi kanske aldrig får besvarade. Kan det hända igen? Beror det på oss? Är det genetiskt?

När jag startade den här bloggen för lite mer än ett år sedan, så skrev jag mycket om vår hund Aska. Av förklarliga själ så har jag mest skrivit om sorgen och saknaden efter Astrid sedan hon dog. Aska har ändå funnits med oss hela tiden, ärligt talat vet jag inte vad vi gjort utan henne. Hon har sett till att vi kommer ut, hon måste ju ha sina promenader även fast Astrid är död. Hon har tröstat oss när vi varit ledsna och sett till att vi har fått oss ett gott skratt emellanåt. Hon är grym, vår vovve.

Jag blir grymt irriterad på folk som inte har koll på sina hundar. Hussar och mattar som har sina hundar lösa och låter dom springa fram till folk och fä hur som helst. Jag kan inte säga att vi alltid lyckas, alla gör misstag, men vi koplar Aska om vi känner att vi inte har koll på henne. Vi tränar på att ha henne lös där vi har uppsikt. Den senaste tiden har jag ju varit ganska disträ, gått och stirrat i marken framför mig. Ibland förblindad av tårar. Ibland bara tom i huvuvdet. Det har varit bra för Aska, för hon måste ha koll på mig. För ärligt talat har jag inte så bra koll på henne.

Jag är både för snäll och för konflikträdd för att skälla på folk när dom inte har koll på sina hundar. När deras hundar springer fram till oss och dom kommer skrikande efter (oftast utan att be om ursäkt) så kanske jag stirrar lite argt på dom. Muttrar lite, på sin höjd. Dessutom så vet jag ju, det kan hända mig också. Än så länge har det inte hänt men det är nog bara en tidsfråga.

I alla fall så hände det mig på promenaden idag. Att jag inte hade koll. Jag genade lite genom skogen och när jag kom ut på stigen så kom det en tjej med en hund. Jag tittade mig omkring i panik. Helvete, var är hunden?! Började ropa; Aska! Aska, kom här! Tittade nervöst på tjejen, ja hon såg i alla fall inte arg ut. Hon log. Vad flinar du åt tänkte jag?! Så säger hon:
-Har din hund mustasch?
-Eh.. ja.., svarar jag.
-Hon står bakom dig, säger tjejen.

Jag vände mig om och mycket riktigt 3 m bakom mig stod hon och glodde på mig. Verkade sucka och säga: -Lilla matte, vilken tur att du har mig för jag har bättre koll på dig än vad du själv har nu för tiden...

Kolla matte! Här är jag!

Vi får höra ofta att vi är starka. Starka tillsammans. Starka personer som kommer orka. Vad har vi för val? När Astrid dog så ville vi också dö. Det gjorde vi också. En del av oss dog med henne. Jag har många gånger tänkt att jag vill lägga mig ner och självdö. Men eftersom jag är sjuksköterska så vet jag hur lång tid det skulle ta. Jag är alldeles för otålig för att ligga där och vänta på att dö. Så även om jag är bra sugen ibland så är det inget alternativ. Jag måste helt enkelt leva tills jag dör.

Sen tänker jag ibland att jag måste uppleva allt åt Astrid. Uppleva allt som inte hon fick göra. Plocka blommorna hon aldrig fick plocka. Känna sanden mellan tårna. Kasta alla bollarna till Aska som aldrig hon fick kasta. För precis som att en del av mig dog med henne, så lever en del av henne vidare genom mig.

Kommer ni ihåg Ally McBeal? Advokaten som alltid hade ett ledmotiv som hon gick runt och trallade på. Jag har också ledmotiv. Det växlar beroende på dag och humör. De första veckorna hade jag svordomsvisan i huvudet. Satans helvetes jävla skit. Just nu är det diverse melankoliska visor. Visor om livet, kärlek sorg och saknad. Ibland gör det en ännu mer ledsen. Ibland finner man tröst.

Jag har inte känt behov av att träffa någon kurator innan. Jag har fått frågan många gånger. Telefonnumret har suttit där på kylskåpet och tittat på mig när jag gått förbi. Väntat på att bli använt. Jag har känt att jag har haft så många andra att prata med. Fanastisk familj och härliga vänner. Men så i förra veckan tyckte jag det började gå utför. Det skulle ju bli bättre med tiden. Men det blev bara värre. Sorgen och saknaden blev bara tyngre att bära. Så jag ringde. Idag var jag där. Det kändes bra och jag kommer fortsätta gå. Jag gick med lite lättare steg från sjukhuset.

Kyrkogårdar och gravar är ofta välskötta, men stela. Det känns inte som en plats för ett barn. Det är det ju inte heller. Det är vilorum för människor som levt sina liv. Inte för dom som inte ens hunnit påbörja det. De flesta gravar har några blommor men inget mer. Hos Astrid finns det också blommor, men också en nalle från morbror. Mjukismarsvinet från Kajsa och Thord. Ett hjärta i trä från gammelmorbror. En ängel från Nina. Mera blommor. Ljus. En häst i betong från mamma och pappa.

Hennes grav sticker ut lite. Det känns bra. Det skall synas att hon är älskad. Saknad. Efterlängtad. För fy fan vad jag saknar henne. Varje sekund. Varenda ögonblick.

Hästen köpte jag och mamma när vi var på konstrunda i Gammelgarn för några veckor sedan. Jag tror Astrid hade blivit en hästtjej. Precis som jag. En tuff brud i lyxförpackning.

 

Pappa Oscar har fixat sommarfrisyren. Själv. Det blev ju jättefint.

Ibland tror man att man kommit en bit på väg. Sen kastas man obarmhärtigt rakt in i sorgen och smärtan igen. Vi har haft det ganska bra den senaste veckan. Skrattat mycket. Varit på fastlandet och hälsat på Astrids farmor och farfar. Fixat iordning Dolly inför sommarens båtsäsong. Åkt till Linköping och Astrids farbröder. Firat schlager, skrattat och levt. Kommit hem till ön igen. Borta bra men hemma bäst.

Haft besök idag. Pratat om allt möjligt. Pratat om graviditet med min gravida vän. Kändes naturligt och inte alls särskilt jobbigt. Sen kom kvällen och det slog mig plötsligt. Jag kommer aldrig få träffa min dotter igen. Världen rasade samman. Tårarna som jag trodde tagit slut kom i massor. Hopplöshet och förtvivlan. Helvetes, jävla, skit. Förbannat också. Livet är så jävla orättvist.

Så kommer vår fina hund och pussar bort tårarna från mina kinder. Min söta sambo upplyser mig om var hon just hade pussat sig själv strax innan. Så skrattar jag igen. Och går och tvättar mig. Skrattar lite och livet känns lite lättare. För stunden i alla fall.