Upprepningar
Jag är dålig på att blogga nu. Om dålig är samma sak som inaktiv vill säga. Anledningen är att jag känner att jag inte har så mycket nytt att säga. Jag ogillar att upprepa mig. Det är samma känslor som tidigare. Samma sorg. Samma saknad. Astrid är fortfarande död och begraven. Så länge hon är det så kommer jag sörja och sakna. Varenda dag.
Det är fortfarande jobbigt att höra om andras barn. Se gravida magar. Tvingas stå brevid och titta på när andra får uppleva allt det som vi förväntade oss att göra. Men som vi aldrig fick. Kanske är det lite lättare nu. I alla fall ibland. Jag orkar inte bry mig lika mycket längre. Jag har fattat vinken. Jag vet att det inte är någon idé att känna sig orättvist behandlad. Fast det gör jag i alla fall.
Jag går och inbillar mig och hoppas. Att det blir bättre om Astrid får ett syskon. Om hon nu någonsin får det. Just nu har vi ingen större framgång på den fronten. Kanske kommer vi aldrig få det. Jag tar ingenting för givet längre.
Det är fortfarande jobbigt att höra om andras barn. Se gravida magar. Tvingas stå brevid och titta på när andra får uppleva allt det som vi förväntade oss att göra. Men som vi aldrig fick. Kanske är det lite lättare nu. I alla fall ibland. Jag orkar inte bry mig lika mycket längre. Jag har fattat vinken. Jag vet att det inte är någon idé att känna sig orättvist behandlad. Fast det gör jag i alla fall.
Jag går och inbillar mig och hoppas. Att det blir bättre om Astrid får ett syskon. Om hon nu någonsin får det. Just nu har vi ingen större framgång på den fronten. Kanske kommer vi aldrig få det. Jag tar ingenting för givet längre.
