Rädd

Jag har aldrig varit särskilt rädd av mig. Alltid tänkt logiskt och kalkylerat över riskerna. Inte tagit ut något i förskott, varken vinster eller förluster. Nu vet jag hur det känns att vara rädd. När Astrid föddes hann jag aldrig bli rädd. Det var hårt arbete genom förlossningen. Hoppfull förväntan över att få träffa henne. Så kom beskedet och sedan dess har jag varit rädd.

Rädd för vad som hände. Rädd för vad som kommer att hända. Klarar vi det här? Rädd för att gå utanför dörren. Rädd för att träffa folk. Tänk om dom säger något dumt så att jag blir arg eller ledsen. Tänk om dom inte vet vad som hänt. Tänk om dom kommer fram och gratulerar och säger vad smal du är? Jag vill ju inte vara smal. Jag vill ju ha Astrid kvar i magen. Där levde hon ju.

Rädd för att folk inte skall förstå. Rädd för att dom tror att det går över om ett år eller om vi får fler barn. Oavsett hur många barn vi får så kommer det alltid vara ett för lite. Om ett år skulle vi ha haft en ettåring som sprang runt benen på oss. Hur kan det ha gått över då?

Jag är rädd för att det aldrig kommer att bli bättre. Att varje dag skall börja med att man vaknar och blir chockad. Chockad över att det inte är en mardröm. Sedan är hela dagen en resa genom tomhet. Rädd för att det skall hända igen. Rädd för att vi inte skall orka. Det här är ju livet. Dagarna som passerar, det är ju livet. Mitt liv skulle ju inte bli såhär. Jag hatar att vara rädd.

Kommentarer
Postat av: änglmamma anna

Som vanligt känner jag precis igen mig i det du skriver, jag är också rädd! vaknar också upp och inser att det inte var en dröm.. Men jag har förstått innebörden av orden "ett steg i taget".. En dag tar man sig ut till bilen men inte längre, nästa dag till parkeringen nere på stan men inte längre, nästa gång in i affären.. Det jag varit jätterädd för hände idag, jag mötte en person som grattade mig för att vi fått (såg på magen..) och frågade vad det blev. Trodde benen inte skulle bära men svarade henne att det var en underbar liten pojke men att han tyvärr inte fick leva. Nu i efterhand känns det skönt att frågan kom så jag fick passera också den tröskeln, ännu ett litet steg.. Stora kramar till dej. Du är inte ensam!

2010-05-10 @ 20:30:25
Postat av: Anonym

Läser din blogg och gråter. Gråter över Astrid som inte fick leva. Över min son Gunnar som inte heller fick leva. Du skriver fint, väldigt fint och jag känner så väl igen mig i dina ord om rädslan, om kärleken, om sorgen. Hur det var den där första fruktansvärda tiden. Jag önskar att jag kunde skriva till dig att det blir lättare. Det blir det inte. Hur kan det blir bättre att Astrid inte fick leva, att Gunnar inte fick leva? Nej, men du kommer att bli bättre på att leva med att Astrid inte fick stanna. Så har det i alla fall varit för mig. Den 2 maj var det tre år sedan vår efterlängtade son, vårt tredje barn, dog i min mage några dagar före beräknad förlossning. Vi vet inte varför han dog och på ett sätt är det en välsignelse. Till skillnad mot dig känner jag djup skuld inför Gunnars död. Men eftersom vi inte vet vad han dog av kommer jag undan lite, lite.

Astrid är ett så vackert namn. Sedan Gunnars död har vi välsignats med en liten Einar. Han är 1,5 år nu och balsam för mitt sargade hjärta. Vår två heter Sigrid och är vacker och magisk men mitt första barn, min äldsta, hon heter Astrid, precis som er förstfödda. Kanske är det därför jag blev så extra berörd av din berättelse.

Jag hoppas att du finner styrka hos din man, er familj, bra vänner och kanske lite hos oss andra föräldrar som också har ett barn för lite. Det är bara du, eller sådana som du som också saknar ett barn, som vet vad jag talar om när jag talar om Gunnar. Det har varit, och är, väldigt värdefullt för mig. Hoppas det kan vara det för dig också. Jag finns på familjeliv och nickar pipaluck om du vill ha kontakt.

Många kramar från Kristina mamma till ängeln Gunnar

2010-05-10 @ 22:35:00
Postat av: Hanna N

Vill bara säga att vi tänker på er och finns med. Hoppas kunna träffa er när vi kommer till ön. Ta hand om varandra! Kram från Hanna och Jocke

2010-05-11 @ 18:58:14
Postat av: Gotländsk änglamamma

Jag känner också igen mig i det du skriver. Plötsligt ser man livet ur en annan synvinkel. Det som man aldrig tidigare har reflekterat över är man helt plötsligt rädd för.

Många styrkekramar från en annan änglamamma

2010-05-11 @ 22:27:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0