Livet efter Astrid

Ibland är det bara för härligt att bo i en liten håla. Min härliga ö. Ön där det händer så lite att dagens största nyhet är klagomålen på underlaget för årets hundutställning. Tydligen har det inkommit klagomål på att gräset är för högt. Det optimala är att underlaget skall likna en fotbollsplan, men vid Oscarsstenen liknade det mest en stubbåker. Ve och fasa. Många hundar hade tydligen sådant problem med underlaget att dom började halta och därmed blev uteslutna. Tillåt mig småle. Jag misstänker att det inte var vinnarna som klagade.

Det här med hundutställningar facinerar mig. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en klubb för inbördes beundran. Visserligen krävs det mer träning än man kan tro. Jag menar hunden måste kunna ställa upp sig snyggt, kunna följa föraren springandes runt i en cirkel. Det är en fördel om dom inte biter domaren när dom tittar på tänderna. Dom skall kunna uppföra sig helt enkelt. Vilket jag tycker alla hundar skall kunna, oavsett var dom befinner sig.

Aska som är normalt sund, snygg och trevlig hund klarade att springa på stubbåkern. Utan att halta. Hon vann inte. Inte heller förlorade hon. Vi var en del av spektaklet, Aska och jag. Det var inte första gången, sannolikt inte heller sista. Jag tycker ändå det är ganska roligt, trots allt. En liten stund i rampljuset. Även om det är på en stubbåker.

Springandes på stubbåkern utan att halta.(För er som bryr er så blev Aska 4:e bästa tik och fick ck).

Här kommer ett skrytinlägg om vår finfina vovve. Aska har varit på utställning idag Hon erövrade sitt första CERT. Så jäkla gött! Nu är det bara två kvar till champion... Kul att skriva något glädjande på bloggen för en gångs skull. Visserligen kan ju inte alla CERT i världen inte ersätta Astrid. Men man griper ju efter varje halmstrå för att få lite glädje nu för tiden. Och ett CERT, allvarligt talat. Det är ju inte ett halmstrå. Det är ju ta mig tusan en hel halmbal.

För er som inte är så insatta i det här med hundutställning, så kan man väl kort och gott säga att det krävs 3 CERT för att få ett Campionat (dvs hunden får titeln Svenskt utställningschampion). 2 CERT delas ut per ras och utställning, ett till bästa hane och ett till bästa tik. Sen är det i praktiken inte riktigt så enkelt, men nästan.

Imorgon är det dax igen. Vi får väl se hur det går då! Håll tummarna!

Stort tack till Askas urmoder Susanne som visade Aska så fint idag!

När jag startade den här bloggen för lite mer än ett år sedan, så skrev jag mycket om vår hund Aska. Av förklarliga själ så har jag mest skrivit om sorgen och saknaden efter Astrid sedan hon dog. Aska har ändå funnits med oss hela tiden, ärligt talat vet jag inte vad vi gjort utan henne. Hon har sett till att vi kommer ut, hon måste ju ha sina promenader även fast Astrid är död. Hon har tröstat oss när vi varit ledsna och sett till att vi har fått oss ett gott skratt emellanåt. Hon är grym, vår vovve.

Jag blir grymt irriterad på folk som inte har koll på sina hundar. Hussar och mattar som har sina hundar lösa och låter dom springa fram till folk och fä hur som helst. Jag kan inte säga att vi alltid lyckas, alla gör misstag, men vi koplar Aska om vi känner att vi inte har koll på henne. Vi tränar på att ha henne lös där vi har uppsikt. Den senaste tiden har jag ju varit ganska disträ, gått och stirrat i marken framför mig. Ibland förblindad av tårar. Ibland bara tom i huvuvdet. Det har varit bra för Aska, för hon måste ha koll på mig. För ärligt talat har jag inte så bra koll på henne.

Jag är både för snäll och för konflikträdd för att skälla på folk när dom inte har koll på sina hundar. När deras hundar springer fram till oss och dom kommer skrikande efter (oftast utan att be om ursäkt) så kanske jag stirrar lite argt på dom. Muttrar lite, på sin höjd. Dessutom så vet jag ju, det kan hända mig också. Än så länge har det inte hänt men det är nog bara en tidsfråga.

I alla fall så hände det mig på promenaden idag. Att jag inte hade koll. Jag genade lite genom skogen och när jag kom ut på stigen så kom det en tjej med en hund. Jag tittade mig omkring i panik. Helvete, var är hunden?! Började ropa; Aska! Aska, kom här! Tittade nervöst på tjejen, ja hon såg i alla fall inte arg ut. Hon log. Vad flinar du åt tänkte jag?! Så säger hon:
-Har din hund mustasch?
-Eh.. ja.., svarar jag.
-Hon står bakom dig, säger tjejen.

Jag vände mig om och mycket riktigt 3 m bakom mig stod hon och glodde på mig. Verkade sucka och säga: -Lilla matte, vilken tur att du har mig för jag har bättre koll på dig än vad du själv har nu för tiden...

Kolla matte! Här är jag!

Det är många som undrar om vi har några principer när det gäller barnuppfostran. Det har vi inte för vi har lärt oss av misstagen. Vi hade många principer när det gällde hunduppfostran innan vi köpte Aska. Det gick åt h_e med alltihop.

Inga hundar i sängen. Vem vill ha sängen full av grus och hundhår? Det är ju äckligt, dessutom är det bara folk med dålig självdiciplin som inte klarar av att säga nej till hunden när den vill vara nära. Folk med dålig självdiciplin och sen jag.

 

Hunden skall bara äta hundmat dvs torrfoder. Hundmat är för hundar, människomat är till för människor. Glass är hundmat som är till för Aska, uppenbarligen.

 

Bara ouppfostrade hundar drar i kopplet och en sån hund skulle ju inte vi få. Men att hon drar lite ibland när hon jagar vågor räknas väl inte, eller? Ja just det, hundar skall inte jaga katter/kaniner/fåglar heller. Shit, det har vi nog glömt att tala om för Aska bara. Det går nog över...

 

Inte tigga. Världens enklaste att åtgärda, ge aldrig hunden något vid bordet så lär den sig inte tigga. Det gick ju bra.

 

Förutom dessa små petitesser så har vi verkligen lyckats med uppfostran av Aska. Hon hoppar bara lite på folk ibland när hon är lite för glad, ibland funkar inte inkallningen till 100%. Förutom det är hon helt och hållet lyckad. Dessutom fick hon godkänt på sina höfter förra veckan, bara en sån sak!

Så kort sagt så har vi inga principer när det gäller barnuppfostran, dels för att vi inte kommer att hålla dom och dels för att jag redan blir retad av folk (läs Johan) för att jag misslyckats med alla principer med Aska. Så ställ in er på att vi kommer få en ouppfostrad skitunge, för då kommer ni bara bli positivt överraskade.

 

 

Jag älskar snö och minusgrader! Tänk att vi kommer få en vit jul i år, jag minns inte när vi hade det senast. För även om det börjar töa så borde inte allt det vita hinna försvinna till på torsdag, eller? Här har vi nu 9 minusgrader och minst en decimeter snö. Det blir så rent, ljust och vackert med snö.

Tannefors slussar i vinterskrud, här går vi ofta promenad med Aska.

Vovven är överlycklig, eller lite smått galen, det beror på hur man väljer att se det. Hon fattar nog inte riktigt vad det vita fluffet är till för men förmodligen har det kommit för att hon behaga henne. Åh vad det luktar gott överallt. särskilt under snön så det är viktigt att köra ner huvudet under snön för att kolla vad som gömmer sig där. Aska har fått massa energi som verkar öka i takt med att minusgraderna blir fler. Hon har glömt hur man gör när man går i fint i koppel, hon hoppar och studsar, morrar och hoppas på att man kanske skulle kunna tänka sig att kasta en liten snöboll på henne i alla fall.

Kom igen då husse, KASTA nån gång då!

Idag har jag och Aska varit på utställning i Stockholm, eller i Älvsjä på stockholmsmässan närmare bestämt. Det var galet mycket hundar och folk överallt. Askas uppfödare Susanne fick den stora äran att visa Aska idag, jag har ju lite besvär med foglossningar och är inte direkt graciös när jag skall försöka springa. Idag fick Aska en 1:a och hederspris, det får man ju vara nöjd med. Två av Askas kullsyskon var också med och dom uppförde sig fint dom också. Nu lär det inte bli några mer utställningar på ett tag, vi har lite annat att stå i...

Oscar jobbar, djupt bedrövad över att han missade utställningen idag. Jag vet att jag kommer få skäll när han kommer hem ikväll. Mina klåfingriga fingrar råkade nämligen lägga beslag på både mina och hans nycklar innan jag åkte till Sthlm imorse. Hoppsan. Igen. Jag hoppades hela vägen från Sthlm till Linköping att någon vänlig inbrottstjuv hade stulit det tjocka kattskrället som väcker mig varje morgon kl 06 för att få mat. Men icke, kattskrället var kvar när jag kom hem, lika hungrig som vanligt.

Något som jag däremot blev glad över att se var det tunna men inte desto mindre vita täcket av snö som föll över stan igår fortfarande var kvar. Aska blev också glad, körde ner skägget och plogade bort den lilla snö som fanns på gräsmattan utanför huset. Snö var nog ändå roligare än utställning trots allt.

Idag har jag och Aska varit på utställning i Norrköping igen. Det gick inte särskilt bra idag heller, jag kanske borde hålla mig ifrån att ställa ut på hemmaplan. Idag fick Aska sin första (och förhoppningsvis sista) 2:a, trots att hon fick ganska bra kritik.

"Utmärkt huvud och uttryck. Korrekt bett. Välansatta ngt lätta öron. Vällagd skuldra och överarm, tillräckligt förbröst. För dagen lätt fransysk (dvs kobent) fram och bak. Ngt avfallande kors och upprätt i knä och hasvinkel. Utmärkt päls. Trevligt temperment. Välpresenterad."

Det går säkert bättre nästa gång, men nu är det ingen utställning inplanerad på ett tag. Nästa gång kanske Aska tycker det är roligare också, för idag ville hon inte alls och stod som en ko. Vi måste nog träna lite mer på det där också och övertyga henne om att det faktiskt är jättekul att spring runt i cirklar. Däremot är det dax för mentalbeskrivning om två veckor, vilket skall bli jättekul.

Jag skäms. Oscar sa att jag inte behövde det men jag gör det i alla fall. Vi har två husdjur här hemma. En vovve, en kisse som båda är lika omtyckta och lika behandlade. Trodde jag i alla fall.

Janne (kissen) har varit på sommar kollo hos svärmor och svärfar i Västervik, precis som han brukar. För varje gång han är där så blir han bättre på att rymma. Det överviktiga slöa djuret visar sina oanade talanger och kan helt plötsligt öppna fönstrar, smita ut ljudlöst bakom ryggen (alla som har träffat honom förstår det osannolika i att han kan var ljudlös) och kräla ur halsband. En dag när han hade rymt (igen) och vi letat igenom alla grannarnas trädgårdar men gett upp och istället satt oss för att äta frukost bestämde vi oss att vi nog måste id märka honom. Grannens hund började plötsligt stormskälla och en halv sekund senare rusade (tro det eller ej, han sprang faktiskt) Janne uppför trappen och såg ut som värsta Tudor katten. Det var då vi kom på att vi kanske skulle försäkra honom också. Det var ju skönt att han hittade hem i alla fall.

Sen tog semestern slut, dax för Askas vaccinering och då tänkte jag slå två flugor i en smäll. Ringer veterinären för att beställa tid och det låter ungefär såhär;
-Hej jag skulle vilja beställa tid för min hunds ettårs vaccinering, säger jag.
-Har din hund varit här förut? frågar telefonisten.
-Jaa det har hon, svarar jag.
-Då är det bara att komma in på dropp in, du behöver inte beställa tid.
-Okej.....men jag har en katt också.
-Och den har inte varit här?
-Nej...och vi tänkte chippmärka honom.
-Hur gammal är katten?
-6år (nu börjar det hela kännas lite obekvämt, 6 år och är inte id märkt)
-Jaha, vad heter katten?
-Jan-Emil (jag förbannar Oscar över hans oförmåga att komma på normala djurnamn).
Fniss, fniss, sa du Jan-Emil??
-Ja och han behöver kanske vaccineras också?
-Är han inte vaccinerad???
-Jo en gång, men det är ju snart 6 år sen så det kanske är dax igen... (VARFÖR skulle jag ringa om Oscars katt??)
-Vanligtvis så gör man ju precis som med hundar, dvs varje eller vartannat år, så det är nog dax om det var SÅ LÄNGE sen.
-Jo jag misstänkte det (nu börjar jag känna mig inte så lite obekväm).
-Okej, vet du när katten är född?
- 030524 (av någon anledning hade det känns bättre att inte veta och säga att han var en hittekatt).
-Är han försäkrad?
-Ehh nej, det har liksom inte blivit av (bara haft 6 år på sig liksom, nu vill jag sjunka genom jorden).

Sen fick jag en tid som jag inte kunde eftersom jag hade fel blad i almanackan framme och fick ringa tillbaks och ändra tiden. Jag är en djurägare med full koll. Hunden är ID märkt, vaccinerad, försäkrad upp till huggtänderna, snart röntgad och mentalbeskriven samt en hel massa annat. Katten däremot... inte något av det just nu, men vänta bara!!!

Men å andra sidan är det svårt att skada sig när man tillbringar större delen av sin tid på detta sätt och då känns försäkring och id märkning lite overkill.

Idag har jag och Aska varit på utställning i Norrköping. Vi hade en egen hejarklack med oss bestående av svägerskan Anni, Elisabeth (Askas pappas matte) och hennes dotter Märta. Anni dreglade mest över alla Bichon Friséer men var ändå till lite hjälp när hon tog fina bilder på Aska. Tänka att man redan blivit så proffsig så man har egen fotograf med sig! Tack för supporten!

Aska fick ett första pris och blev bästa juniortik, domaren var lite snål så vi fick varken Hp eller Ck den här gången. Hon fick skaplig kritik men anmärkningar på tex det vore önskvärt med bättre vinklar bak och att hon borde ha mer drive i bakbenen. På förra utställningen fick hon "bra vinklar bak" och at hon använder kropp/ben bra i rörelse. Hmm det är lite svårt att veta vad man skall tro, men så är det med bedömningssporter!

Här är hon ganska bra uppställd tycker jag:



Fint schnauzer huvud:


Den här gången fick man springa i cirklar:


Jag tyckte i alla fall att hon var den finaste på utställningen! Framför allt så uppför hon sig bra och är lugn och sansad, inte som en annan vovve som blev helt panikslagen och rymde från sin handler och hitades utanför utställningsområdet. Obehagligt.

Nej nu måste jag sadla om och bli hemmafru, tvättstugan väntar. Tjohooo!

Har just avslutat en utställningskurs med Aska. Vi har tränat en hel del på att springa runt i cirklar, trianglar och raka linjer. Inte alls så lätt som det verkar, man behöver en grundkurs i geometri för att bli handler. Dessutom skall man lära lilla vovven att stå still också, ni förstår att jag fick nåt att bita i.
 
Avslutningen var i måndags, mitt i värmeböljan. Folk frågade hur gammal Aska var, om och om igen. För att sedan utbrista -Bara 11 månader men hon är ju så lugn! -Nejdå hon är bara väluppfostrad sa jag stolt. Självklart avslöjade jag inte för någon att vi hade varit ute och gått milen i 25 gradig värme på förmiddagen. Med andra ord var hon inte väluppfostrad, hon var helt slut. Det är ju ingen som har dött av en liten vit lögn.

Det finns mycket trevliga strövområden och naturreservat här i stan som man kan vandra i, perfekt när man har hund. Efter incidenten när mina föräldrar var här och hälsade på och Aska (som vi trodde vi hade bra inkallning på) jagade upp Rosenkällans alla 2500 svanar/gäss/änder inför ögonen på 25 fågelskådare så har vi varit lite fega med att ha henne lös. Ni anar inte vilket liv det blev på fåglarna. Aska var jättenöjd och hade noga aldrig haft så roligt i sitt liv. När hon vände tillbaks mot oss fick hon se husses min (som inte direkt var något solsken) och bestämde sig för att ta en vända till, för hos det där surhuvudet fick man inga frolic. Sen blev det koppel ett tag framöver. Pappa fick årets skratt.

Nu gick hon i alla fall lös nästan hela milen, kopplade henne bara vid möte. Jätteduktig har hon blivit. Fast en och en annan duva jagade hon upp i träden. Sen såg hon aldrig hjorten som sprang bakom henne över stigen. Jag gillar duvor, dom lyfter lätt och flyger rakt upp i träden, snuvar schnauzern på konfekten. Jag hatar sjöfåglar, dom för ett herrans liv och dom är grymt långsamma i starten. Aska gillar sjöfåglar.

O hur det gick på kursen? Jo det gick bra, hon är trots allt ganska väluppfostrad om jag får säga det själv. Fick in takten ganska bra så jag vet vilket tempo jag skall ha när jag springer. Sen fick jag en del värdefulla tips om hur hon skall stå. Vi får väl se hur det går på lördag i Norrköping...

Naturligtvis det ultimata namnet på en plastbåt med två schlagergossar bakom ratten.

Idag har jag och Aska fått åka premiärtur med Cher 2 (som är lite mindre begagnad och i mindre behov av reparation än vad Cher 1 var) genom Linköping. Passade på att hoppa ombord vid Tannefors slussar och hann precis dricka upp drinken när det var dax att lämna skeppet vid Nykvarns slussar.

Fantastiskt väder, strålande sol och ja jag vet inte hur varmt. Nästan för varmt om man ska va lite gnällig. Dessutom pågår hamnfestivalen just nu så det var massor av folk längs med Stångån och en hel del båtar i vattnet. Härligt var det, kändes lite trist o kliva av båten faktiskt.

Det var Askas premiärtur i båten hon har visserligen åkt båt förut men en Nimbus är väl inte riktigt jämförbar med färjan till ön även om båda är Gotlandsbåtar. Hon uppförde sig strålande, det är skönt att man kan ha med henne överallt utan problem. Hon fick sin plats och satte kvar hela vägen. Hon var lite sugen på canadagås men höll sig på mattan. Fattar inte vad det är med den hunden och sjöfåglar, hon är misstänkt likt en schnauzer men ibland undrar jag om hon inte är en retriver.

När vi gick hem från Nykvarn var det tjockt med folk överallt men hon brydde sig inte, ibland är det svårt att fatta att hon inte ens fyllt ett år. Det gick långsammare och långsammare i värmen. Försökte få henne att ta ett dopp i ån men det var hon för fin i kanten för. När vi äntligen kom hem la hon sig i stentrappan i trappuppgången, svaaaaaaalt och skönt. Nu är hon helt utslagen och har nog gjort sitt för idag.

Det är förbannat trist och bo mitt i landet när det är sånt här väder, då saknar man verkligen havet!