Lillebror
Den 4:e maj föddes Astrids lillebror Alfred. Allt gick bra och trots våra tidigare erfarenheter överlevde vi förlossningen med nerverna i behåll. Alfred var 52 cm lång och vägde 3985g vid förlossningen. Nu, 4 veckor senare, har han passerat 5 kg strecket.
Det är en stor förändring att bli mamma igen. Den här gången behöver jag inte fundera på musik till begravningen eller på om vi har taskiga gener. Nej nu funderar vi på hur vi skall få den lille att somna i sin egen säng eller vilken blöjsort som är bäst. Det går inte att undvika att tänka tanken att vi redan skulle varit med om allt detta. Att Alfreds syster skulle finnas här och inte bara på ett kort i köket.
Lyckan och sorgen går hand i hand.
Upprepningar
Jag är dålig på att blogga nu. Om dålig är samma sak som inaktiv vill säga. Anledningen är att jag känner att jag inte har så mycket nytt att säga. Jag ogillar att upprepa mig. Det är samma känslor som tidigare. Samma sorg. Samma saknad. Astrid är fortfarande död och begraven. Så länge hon är det så kommer jag sörja och sakna. Varenda dag.
Det är fortfarande jobbigt att höra om andras barn. Se gravida magar. Tvingas stå brevid och titta på när andra får uppleva allt det som vi förväntade oss att göra. Men som vi aldrig fick. Kanske är det lite lättare nu. I alla fall ibland. Jag orkar inte bry mig lika mycket längre. Jag har fattat vinken. Jag vet att det inte är någon idé att känna sig orättvist behandlad. Fast det gör jag i alla fall.
Jag går och inbillar mig och hoppas. Att det blir bättre om Astrid får ett syskon. Om hon nu någonsin får det. Just nu har vi ingen större framgång på den fronten. Kanske kommer vi aldrig få det. Jag tar ingenting för givet längre.
Det är fortfarande jobbigt att höra om andras barn. Se gravida magar. Tvingas stå brevid och titta på när andra får uppleva allt det som vi förväntade oss att göra. Men som vi aldrig fick. Kanske är det lite lättare nu. I alla fall ibland. Jag orkar inte bry mig lika mycket längre. Jag har fattat vinken. Jag vet att det inte är någon idé att känna sig orättvist behandlad. Fast det gör jag i alla fall.
Jag går och inbillar mig och hoppas. Att det blir bättre om Astrid får ett syskon. Om hon nu någonsin får det. Just nu har vi ingen större framgång på den fronten. Kanske kommer vi aldrig få det. Jag tar ingenting för givet längre.
Hur länge får man sörja?
Funderar ibland på hur länge man får lov att sörja. Hur länge omgivningen tycker det är okej. Det finns väl dom som tycker att man borde komma över förlusten och gå vidare. En del tycker att ett år är lagom. Ja, det finns ju något som kallas sorgeår. I så fall borde jag ha sörjt färdig nu. Gått vidare. Lagt Astrid bakom mig.
Det har jag inte. Först trodde jag aldrig att det skulle bli bättre. Jag trodde att det alltid skulle göra lika ont. Sen blev jag rädd att det skulle sluta göra ont. Jag ville ha den där klumpen i magen. Gråten brännandes i halsen. Ångesten under huden. Jag ville att det skulle vara så. Det var ett tecken på att hon faktiskt hade funnits. Att vi faktiskt hade ett barn. Även fast vi hade förlorat henne.
Ibland längtar jag tillbaka till tiden då jag fortfarande mindes hur det kändes att ha henne i famnen. Lukten. Känslan av mjuk bebishud. Jag minns det inte lika tydligt längre. Och det gör ont. För vem vill inte minnas känslan av sitt eget barn.
Men hon försvinner aldrig. Sorgen och saknaden försvinner aldrig. Trots att minnena av henne bleknar. Trots det, så finns hon ändå här med oss. Osynlig vid vår sida. Fladdrandes som en fjäril i vinden. Som en krusning på havets yta. Alltid vid vår sida.
Det har jag inte. Först trodde jag aldrig att det skulle bli bättre. Jag trodde att det alltid skulle göra lika ont. Sen blev jag rädd att det skulle sluta göra ont. Jag ville ha den där klumpen i magen. Gråten brännandes i halsen. Ångesten under huden. Jag ville att det skulle vara så. Det var ett tecken på att hon faktiskt hade funnits. Att vi faktiskt hade ett barn. Även fast vi hade förlorat henne.
Ibland längtar jag tillbaka till tiden då jag fortfarande mindes hur det kändes att ha henne i famnen. Lukten. Känslan av mjuk bebishud. Jag minns det inte lika tydligt längre. Och det gör ont. För vem vill inte minnas känslan av sitt eget barn.
Men hon försvinner aldrig. Sorgen och saknaden försvinner aldrig. Trots att minnena av henne bleknar. Trots det, så finns hon ändå här med oss. Osynlig vid vår sida. Fladdrandes som en fjäril i vinden. Som en krusning på havets yta. Alltid vid vår sida.
Årsdagen
Årsdagen har passerat. Vi överlevde den också. Ibland är det svårt att tänka sig att något skall kunna ha ihjäl en när man överlevt sitt eget barn. Vi försökte ta det lungt. Tog en promenad i vårsolen. Var i stan. Handlade lite. Pysslade lite i huset. Åkte till graven. Förundrades över alla vackra blommor som nära och kära satt dit. Fällde några tårar. Pratade. Minndes. Faktiskt lite som vilken dag som helst. För Astrid är ju med oss alla dagar. Oavsett om det är högtid, födelsedag eller en helt vanlig tisdag.
Stort tack till alla er som på ett eller annat sätt delat Astrids dag med oss.
På Astrids födelsedag hade vi skickat in några minnesord som publicerades i lokaltidningarna. För er som inte läser GA eller GT så kommer dom här:
Stort tack till alla er som på ett eller annat sätt delat Astrids dag med oss.
På Astrids födelsedag hade vi skickat in några minnesord som publicerades i lokaltidningarna. För er som inte läser GA eller GT så kommer dom här:
Till minne av Astrid Olin
Tänk att det redan gått ett år.
Ett år sedan vår förväntan och glädje över att bli föräldrar i ett ögonblick byttes till förtvivlan.
Förtvivlan över något vi fick men lika snabbt förlorade.
Ett år av sorg. Ett år av saknad
Ett år då vi lärt oss hur det är att vara föräldrar till ett barn som inte längre finns.
Ett år av stolthet. Stolthet över dig, vår finaste lilla flicka.
Du fattas oss, idag, imorgon - för alltid.
/Mamma och Pappa
Det närmar sig
Jag har mått bra en tid nu. Har haft så mycket att pyssla med i huset så jag har inte ens haft tid att känna efter. Men jag visste att det inte skulle vara för evigt. För nu närmar den sig. Årsdagen. På onsdag i nästa vecka är det ett år sedan vår dotter föddes och dog. Klumpen i magen växer sig större. Ångesten kommer krypande.
Hur gör man? Skall man fira sitt döda barns födelsedag? Hur man än gör blir det fel. Jag vill inte sörja hennes födelsedag. Inte heller fira hennes dödsdag. En ekvation som är omöjlig att lösa. Dagen kommer inte gå obemärkt förbi. Det vill jag ju inte heller. Även om det är skönt att stoppa huvudet i sanden.
Som om det inte vore nog med jäkelskap så fick vi missfall härom veckan. Vi som hoppades det var vår tur nu.
Hur gör man? Skall man fira sitt döda barns födelsedag? Hur man än gör blir det fel. Jag vill inte sörja hennes födelsedag. Inte heller fira hennes dödsdag. En ekvation som är omöjlig att lösa. Dagen kommer inte gå obemärkt förbi. Det vill jag ju inte heller. Även om det är skönt att stoppa huvudet i sanden.
Som om det inte vore nog med jäkelskap så fick vi missfall härom veckan. Vi som hoppades det var vår tur nu.
Telfonsamtal
Det ringde på telefonen. Jag svarade. En röst i andra änden presenterade sig och frågade efter Astrid. Jag blev helt kall. Tittade mig omkring. Nej, hon var inte där. Inte idag heller. Inte ens på alla hjärtans dag. Ibland hoppas och tror jag fortfarande att allt är en mardröm. Ett dåligt skämt.
Jag mumlade till svar att -Nej det finns ingen Astrid här. Rösten i andra änden bad om ursäkt för att han ringt fel. Så var hela min dag förstörd.
Jag mumlade till svar att -Nej det finns ingen Astrid här. Rösten i andra änden bad om ursäkt för att han ringt fel. Så var hela min dag förstörd.
Tid
Solen skiner. Det gör nästan ont i ögonen. Man är ju inte direkt van. Jobbar på dagarna, ibland på kvällarna. Det händer att jag jobbar på nätterna också. När jag inte jobbar så är jag i huset. Någonstans däremellan är jag ute och går med hunden. Slipar. Spacklar till förbannelse. Det blir fint när det blir färdigt. Om det någonsin blir färdigt. Om man någonsin blir nöjd.
När jag sörjer? Ja, det undrar jag också. Hela tiden. Fast inte så intensivt längre. Sorgen går där vid min sida. Ibland gör den sig påmind med full kraft. Då gör det lika ont som den där dagen i april förra året. Dagen då Astrid föddes och dog.
Men den finns där. Sorgen. Ja, jag undrar om det ändå inte är så, att jag har börjat lära mig leva med den.
När jag sörjer? Ja, det undrar jag också. Hela tiden. Fast inte så intensivt längre. Sorgen går där vid min sida. Ibland gör den sig påmind med full kraft. Då gör det lika ont som den där dagen i april förra året. Dagen då Astrid föddes och dog.
Men den finns där. Sorgen. Ja, jag undrar om det ändå inte är så, att jag har börjat lära mig leva med den.
Barn är glädje, i alla fall för vissa
Jag önskar mig en barnfri dag. Till och med en vecka. Eller kanske två. När ingen pratar om barn. Ingen som ropar ut sin glädje över sitt nya barnbarn. Ingen som berättar om den nya datorn som grannens unge fick i julklapp. Inte ett ord om det första leendet eller det första steget. Inte ett ord om allt det där som vi aldrig kommer få uppleva.
Jag trodde det där skulle bli bättre med tiden. Men jag vet inte riktigt om det har det. Jo, kanske lite. Eller förresten, en hel del. Men jobbigt är det än. Kommer kanske alltid att vara. Barn på stan. Barn i magen. Barnbarn på helgerna. Bara barn, barn och barn.
Alla pratar om barn. Barn som väntas. Barn som kommit. Barn är glädje. I alla fall andras barn. Det är inte alltid så lätt. Att glädjas åt andra. När det enda barn vi har fått, ligger på kyrkogården. Och det, ja det pratar man inte om.
Jag trodde det där skulle bli bättre med tiden. Men jag vet inte riktigt om det har det. Jo, kanske lite. Eller förresten, en hel del. Men jobbigt är det än. Kommer kanske alltid att vara. Barn på stan. Barn i magen. Barnbarn på helgerna. Bara barn, barn och barn.
Alla pratar om barn. Barn som väntas. Barn som kommit. Barn är glädje. I alla fall andras barn. Det är inte alltid så lätt. Att glädjas åt andra. När det enda barn vi har fått, ligger på kyrkogården. Och det, ja det pratar man inte om.
Julklapp
Ja, jag har varit kass på att skriva här den senaste tiden. Tiden har inte funnits där. Bloggen har legat sist på prioriteringslistan. Vi har slitit hårt vid huset. Innerväggarna och innertak är uppe på nedervåningen. Gips, spån, isolering, rör och hela baletten. Värmen är igång, så nu slipper vi förhoppningsvis skotta i vardagsrummet fler gånger. Vi har haft fantastiskt god hjälp av släkt från både ön och fastlandet. Nästa projekt är att göra om allting igen, fast denna gången på övervåningen. Det är rolig. En riktig utmaning, vi kan ju inte sånt här egentligen. Okej att vi får leva med en sne badrumsvägg. Det får det vara värt. För vi har i alla fall gjort den själva.
Julen blev inte så jobbig som jag förväntat mig. Saknaden och sorgen har legat lite i bakgrunden ett tag nu. Huset tar plats istället. Men den finns ändå där. Gör sig ständigt påmind som en tagg i bröstet. Astrid skulle ju ha fått fira sin första jul med oss. Nu fick hon inte det. Vi fick fira utan henne. Precis som vi får göra allt annat utan henne. Emellanåt är det så jävla svårt att acceptera.
När jag kom hem från jobbet idag, grät jag för första gången på länge. Vi hade fått ett brev från spädbarnsfonden. Astrids morbror hade satt in pengar till Astrid i julklapp. Jag grät för att hon aldrig skulle få några egna julklappar. Grät för att morbror Rickard aldrig kommer att få hämta henne i skolan med den coola polisbilen. Grät för att hennes vänner aldrig kommer att bli avundsjuka på blinkande blåljus och höga sirener. Grät för att det är så svårt att acceptera. Svårt att förstå.
Julen blev inte så jobbig som jag förväntat mig. Saknaden och sorgen har legat lite i bakgrunden ett tag nu. Huset tar plats istället. Men den finns ändå där. Gör sig ständigt påmind som en tagg i bröstet. Astrid skulle ju ha fått fira sin första jul med oss. Nu fick hon inte det. Vi fick fira utan henne. Precis som vi får göra allt annat utan henne. Emellanåt är det så jävla svårt att acceptera.
När jag kom hem från jobbet idag, grät jag för första gången på länge. Vi hade fått ett brev från spädbarnsfonden. Astrids morbror hade satt in pengar till Astrid i julklapp. Jag grät för att hon aldrig skulle få några egna julklappar. Grät för att morbror Rickard aldrig kommer att få hämta henne i skolan med den coola polisbilen. Grät för att hennes vänner aldrig kommer att bli avundsjuka på blinkande blåljus och höga sirener. Grät för att det är så svårt att acceptera. Svårt att förstå.
Jul
Julen nalkas. Jag gillar jul. Stämmning, pynt, nära och kära. Denna julen är den första utan Astrid. Fast ändå inte. Förra julen låg hon i min mage. Julen innan fanns hon i våra drömmar. Denna julen ligger hon på kyrkogården. I sin vita kista med nallen brevid sig. Begravd under jord och ett tjockt täcke av snö.
Den här julen kommer bli annorlunda. Det visste jag redan förra året. Men då trodde jag inte att den skulle bli såhär. Vi skulle ha ett litet barn som skulle få sina första julklappar. Någon skulle tvingas klä ut sig till tomte. I år blir det knapt några julklappar. Ingen tomte. Känns meningslöst. Dyrt, nu när huset äter upp alla våra pengar.
Högtider. När familjen skall samlas. Umgås. Ja, de har förlorat lite av sin glans. Jag ser fram emot julen, men jag vet att det kommer bli tungt. Sorgset, vemodigt och tomt.
Den här julen kommer bli annorlunda. Det visste jag redan förra året. Men då trodde jag inte att den skulle bli såhär. Vi skulle ha ett litet barn som skulle få sina första julklappar. Någon skulle tvingas klä ut sig till tomte. I år blir det knapt några julklappar. Ingen tomte. Känns meningslöst. Dyrt, nu när huset äter upp alla våra pengar.
Högtider. När familjen skall samlas. Umgås. Ja, de har förlorat lite av sin glans. Jag ser fram emot julen, men jag vet att det kommer bli tungt. Sorgset, vemodigt och tomt.
Livet går vidare
Ibland blir jag fortfarande förvånad. Förvånad över att livet faktiskt fortsätter. Att livet inte bara stannade där och då. Jorden slutade inte snurra. Människor fortsatte gå till sina arbeten. Affärerna öppnade. Som om ingenting hänt. Solen gick upp på morgonen. Ner på kvällen.
Det är svårt att påverka livet. Det går vidare. Eller tar slut. När vi minst anar. Föräldrar förlorar barn varje dag. Varje dag, någonstans i världen. Jorden slutar inte snurra för det. Livet fortsätter. Vare sig man vill eller inte.
Ibland kastas jag tillbaka till den dag då jag satt där på sjukhuset. Med dropp i armen. Min döda dotter i famnen. Livet som just tagit slut. Vårat liv som konstigt nog skulle fortsätta. Utan vår dotter. Hur går man vidare? Hur tar man nästa steg när allt tagit slut? När livet har stannat.
Det visade sig vara en illussion. Livet hade inte stannat. Livet hade inte tagit slut. Solen gick upp. Solen gick ner. Hur vet jag inte. Varför vet jag inte. Helt obegripligt för mig. Självklart för andra.
Jag vet inte hur man fortsätter. Det finns inga svar. Inget facit. Jag ville inte gå vidare. Jag ville vara där och då. När min dotter fortfarande levde. När hennes hjärta fortfarande slog. Men det gick inte. Det går inte. Jag kan inte vara där. Jag är här och hon är borta. För alltid borta.
Jag är här. Mitt liv fortsätter. Jag får försöka göra det bästa av det. För Astrids skull. Det är jag skyldig henne.
Ilska
Den senaste tiden har en ny känsla infunnit sig. Ilska. Ren och skär förbannad ilska. Jag är förbannad för att Astrid dog. Arg för att det hände just oss. Vansinnig på att folk blir gravida och föder levande barn till höger och vänster. Som om det vore den lättaste saken i världen. Det är det ju inte. För oss visade det sig vara alldeles omöjligt. Dömt att misslyckas redan från början. Fast vi inte visste om det.
Jag har varit så förbannad emellanåt att jag bara väntat och hoppats på att någon skall säga något dumt. Så att jag får ge dom på truten. En rak höger. Det är inte ofta jag längtar efter att ge någon en käftsmäll. Men nu gör jag det. Tyvärr har jag inte hittat något lämpligt offer än. Jag lär nog inte göra det heller. För det är ju ingens fel. Ingens fel att Astrid dog. Det gör mig också förbannad. Arg för att jag inte har någon att vara förbannad på.
Jag är ledsen också. Ibland mer. Ibland mindre. Sorg. Ilska. Hopp. Kärlek. I en stor härlig hemsk blandning. Vissa dagar är det inte kul att vara jag.
Jag har varit så förbannad emellanåt att jag bara väntat och hoppats på att någon skall säga något dumt. Så att jag får ge dom på truten. En rak höger. Det är inte ofta jag längtar efter att ge någon en käftsmäll. Men nu gör jag det. Tyvärr har jag inte hittat något lämpligt offer än. Jag lär nog inte göra det heller. För det är ju ingens fel. Ingens fel att Astrid dog. Det gör mig också förbannad. Arg för att jag inte har någon att vara förbannad på.
Jag är ledsen också. Ibland mer. Ibland mindre. Sorg. Ilska. Hopp. Kärlek. I en stor härlig hemsk blandning. Vissa dagar är det inte kul att vara jag.
Släpp sorgen fri
Gråten. Sorgen. Smärtan. Mina vänner. Mina fiender. Ni som kommer när jag minst anar. Ni som kommer när ni är som minst välkomna. Ibland måste jag be er. Vänta. Sen. Håll er i schack en stund. Snälla. Vänta tills jag kommer i trygghet. I tryggheten där jag vågar släppa er fria. Då skall jag låta er härja fritt tills ni flyger igen.
Ibland är ni välkomna. Hjälper att lätta på trycket över bröstet. Löser upp klumpen i halsen. Förut skrämde ni mig. Det gör ni inte längre. Jag vet att ni inte kan göra mig mer illa. Ni kommer inte döda mig. För jag är starkare än er. Och att vara stark, det är att våga släppa sorgen fri.
Ibland är ni välkomna. Hjälper att lätta på trycket över bröstet. Löser upp klumpen i halsen. Förut skrämde ni mig. Det gör ni inte längre. Jag vet att ni inte kan göra mig mer illa. Ni kommer inte döda mig. För jag är starkare än er. Och att vara stark, det är att våga släppa sorgen fri.
Höstfint
Astrid har fått nya blommor på graven. Frosttåliga sådanna. Nu får vintern komma när den vill. För min del får det gärna komma lika mycket snö som förra vintern. Jag gillar snö och minusgrader. I vintras var det ju lite tungt att pulsa runt i meterhöga drivor med min stora mage. Jag hade gärna gjort det resten av livet om jag hade fått behålla Astrid. Men tyvärr funkar det ju inte så. Vi får hålla till godo med en tom mage. Och en grav på en kyrkogård.
Sex månader
Den tjugonde oktober. Idag är det den tjugonde oktober. Idag skulle Astrid ha blivit sex månader. Ett halvt år. Men det blev hon inte. För precis som för sex månader sedan, så är hon död idag också.
Det är ju helt sjukt. Vår dotter skulle ha blivit sex månader idag. Och här sitter jag och skrattar åt Carina Berg på TV. Förvånas fortfarande över att jag besitter förmågan att skratta. Får fortfarande skuldkänslor ibland. Men inte lika ofta som förut. Sorgen har förändrats. Det gör fortfarande lika ont. Inte hela tiden, men ibland. Ibland har jag samma känsla som dagen då det hände. Tomheten kommer nog alltid finnas. En del av mig kommer för all tid att fattas.
Jag har förändrats, men är ändå samma människa. Ibland överraskar jag mig själv genom att vara lik mitt gamla jag. Lika ofta känner jag inte igen mig själv. Jag känner mer än förut. När jag är glad. Då är jag gladare än förut. När jag skrattar, ja då gör jag det hysteriskt. När jag gråter, då gör jag det utan sans.
Sorgen går alltid brevid. Hand i hand med mig. På andra sidan går glädjen. Glädjen är rufsig i pälsen. Sliten. Men den finns där brevid mig. En dag kanske det är sorgen som är rufsig. Och glädjen håller mig i handen.
Det är ju helt sjukt. Vår dotter skulle ha blivit sex månader idag. Och här sitter jag och skrattar åt Carina Berg på TV. Förvånas fortfarande över att jag besitter förmågan att skratta. Får fortfarande skuldkänslor ibland. Men inte lika ofta som förut. Sorgen har förändrats. Det gör fortfarande lika ont. Inte hela tiden, men ibland. Ibland har jag samma känsla som dagen då det hände. Tomheten kommer nog alltid finnas. En del av mig kommer för all tid att fattas.
Jag har förändrats, men är ändå samma människa. Ibland överraskar jag mig själv genom att vara lik mitt gamla jag. Lika ofta känner jag inte igen mig själv. Jag känner mer än förut. När jag är glad. Då är jag gladare än förut. När jag skrattar, ja då gör jag det hysteriskt. När jag gråter, då gör jag det utan sans.
Sorgen går alltid brevid. Hand i hand med mig. På andra sidan går glädjen. Glädjen är rufsig i pälsen. Sliten. Men den finns där brevid mig. En dag kanske det är sorgen som är rufsig. Och glädjen håller mig i handen.
Telefonsamtal
Det har regnat hela morgonen. Men nu kikar solen fram bakom ett moln.
Jag hann inte mer än trycka på publicera så ringde mobilen. Bara för att jag jus varit bitter och spytt galla över läkaren som aldrig ringde upp. Hon ringde. Frågade om jag ville ha svaret på telefon. Mitt svar var -Ja. Hennes svar var -Nej, Astrid hade normal genetisk uppsättning. Det finns inget som tyder på någon ärftlighet som orsakat felet på Astrids lungor.
Verkligen skönt att få ett negativt svar. Innerst inne var jag ganska säker på att det var så. Men man kan ju aldrig riktigt veta. Detta betyder också att vi aldrig kommer veta vad som orsakade hennes dålig lungor. Varför blev det såhär? Varför drabbade det just oss? Varför? Varför? Varför?
Ekorrhjul
Livet snurrar på. Spinner vidare. Ibland känns det som att det går för fort. Hinner inte riktig med. Det är så mycket nu. Jobb. Husbygge. Ritningar som måste stämma. Papper som måste skrivas på. Beslut som måste fattas. Ofta går det bara runt runt i huvudet. Ändå känns det som att det var rätt beslut att fatta. Vi måste ha något att bygga vidare vårat liv på. Något att hänga upp oss på. Jag tror det har hjälp oss, kommer att hjälpa oss. För vi måste fortsäta leva. Vi har inget val.
Jag börjar vänja mig vid att jobba heltid. Vänja mig vid att inte ha tid för så mycket annat än arbete. På sätt och vis är det skönt. Vardagen har kommit tillbaka. Även om det är en annorlunda vardag. Jag behöver inte anstränga mig. Det är bara att följa med. Springa vidare i ekorrhjulet. Runt, runt, runt. Ibland blir jag rädd att jag försöker springa ifrån sorgen. Men så påminns jag, om att den hela tiden finns där. Den går inte att komma undan. Jag kommer aldrig att glömma. För trots att det snart har gått ett halvår sedan Astrid föddes och dog, så tänker jag på henne hela tiden.
Vi väntar fortfarande på svar. Min kurator har varit och är fantastisk som jagar läkare med blåslampa för att vi skall få svar på kromosomutredningen. För vi vill ju ha svar. Vi vill ju veta om det är realistiskt att tro. Tro och hoppas på att Astrid en dag skall få ett syskon. Ett levande syskon. Läkaren har lovat att hon skall ringa idag. Trots det har jag inga större förhoppningar om att hon kommer göra det. Hon har lovat många gånger att hon skall ringa. Ännu har hon inte ringt en endaste gång.
Jag börjar vänja mig vid att jobba heltid. Vänja mig vid att inte ha tid för så mycket annat än arbete. På sätt och vis är det skönt. Vardagen har kommit tillbaka. Även om det är en annorlunda vardag. Jag behöver inte anstränga mig. Det är bara att följa med. Springa vidare i ekorrhjulet. Runt, runt, runt. Ibland blir jag rädd att jag försöker springa ifrån sorgen. Men så påminns jag, om att den hela tiden finns där. Den går inte att komma undan. Jag kommer aldrig att glömma. För trots att det snart har gått ett halvår sedan Astrid föddes och dog, så tänker jag på henne hela tiden.
Vi väntar fortfarande på svar. Min kurator har varit och är fantastisk som jagar läkare med blåslampa för att vi skall få svar på kromosomutredningen. För vi vill ju ha svar. Vi vill ju veta om det är realistiskt att tro. Tro och hoppas på att Astrid en dag skall få ett syskon. Ett levande syskon. Läkaren har lovat att hon skall ringa idag. Trots det har jag inga större förhoppningar om att hon kommer göra det. Hon har lovat många gånger att hon skall ringa. Ännu har hon inte ringt en endaste gång.
Födelsedag
Firade min födelsedag igår. Tjuvade lite, eftersom jag egentligen fyller år idag. Fick bland annat en alldeles jättefin systemkamera. Har önskat mig en sådan länge men inte riktigt prioriterat ett inköp. Nu kan jag dokumentera husbygget noga. Ska bara lära mig hur den fungerar.
Det blev en fin födelsedag. Goda vänner, tårta och nästan allt man kan önska sig. Det var bara Astrid som saknades. Förra året låg hon i min mage. I år trodde vi att hon skulle få vara med. Det fick hon inte. Hon var död igår. Hon är död idag också, fast det är min födelsedag. Hon är död varenda jävla dag.
Kan man önska sig ett barn när man fyller år? I så fall gör jag det. Jag fyller 29 år idag och jag önskar att Astrid lever. I själva verket har jag aldrig önskat mig något så mycket. Så kan någon se till att jag får henne tillbaka?!
Det blev en fin födelsedag. Goda vänner, tårta och nästan allt man kan önska sig. Det var bara Astrid som saknades. Förra året låg hon i min mage. I år trodde vi att hon skulle få vara med. Det fick hon inte. Hon var död igår. Hon är död idag också, fast det är min födelsedag. Hon är död varenda jävla dag.
Kan man önska sig ett barn när man fyller år? I så fall gör jag det. Jag fyller 29 år idag och jag önskar att Astrid lever. I själva verket har jag aldrig önskat mig något så mycket. Så kan någon se till att jag får henne tillbaka?!
Fem månader
Imorgon har det gått fem månader sedan Astrid dog. Idag är det fem månader sedan vi föväntansfulla och lite nervösa åkte in till förlossningen för att äntligen få träffa vårt efterlängtade barn. Vi fick träffa henne. Men vi fick inte ta med henne hem. Idag borde vi ha fått sett vår dotter le för första gången. Kanske skulle hon ha börjat krypa. Det kommer vi aldrig få veta.
Idag, precis som alla andra dagar sedan den 20 april så har jag saknat och längtat. Drömt om hur det skulle varit om hon varit i livet. Nu levde hon inte idag heller. Istället fick jag hitta på något annat att göra. Idag styrde jag och mamma näsan mot svampskogen. Vi hittade massor. Sen vände vi oss om. Där var det också massor. Till slut fick vi ge upp, vända hemåt igen. Vi hade fyllt våra påsar. Jag har nog aldrig sett så mycket svamp.
Vi passade på att förse oss med lite annat material i skogen. Material för att binda en höstkrans till Astrid. Den blev fin med den gröna mossan och dom röda bären. Ett litet grattis till vår flicka på hennes 5-månadersdag.
Idag, precis som alla andra dagar sedan den 20 april så har jag saknat och längtat. Drömt om hur det skulle varit om hon varit i livet. Nu levde hon inte idag heller. Istället fick jag hitta på något annat att göra. Idag styrde jag och mamma näsan mot svampskogen. Vi hittade massor. Sen vände vi oss om. Där var det också massor. Till slut fick vi ge upp, vända hemåt igen. Vi hade fyllt våra påsar. Jag har nog aldrig sett så mycket svamp.
Vi passade på att förse oss med lite annat material i skogen. Material för att binda en höstkrans till Astrid. Den blev fin med den gröna mossan och dom röda bären. Ett litet grattis till vår flicka på hennes 5-månadersdag.
Höstkrans.
Varje dag
Det händer dagligen. Helt i onödan förändras människors liv för alltid. Barn dör. Innan förlossningen. Under förlossningen. Efter förlossningen. I sömnen hemma i spjälsängen. Kvar lämnas deras föräldrar. För all tid med sår i själen. En saknad utan bot. Ett liv med ett barn för lite. Ett liv som ingen skulle behöva leva.
Barn kommer alltid att dö. Den absoluta nollpunkten kommer aldrig att nås. Men låt oss hjälpa varandra för att komma så nära den som möjligt. Det kan hända dig. Ditt barn kan dö. Det kan hända mig igen. Den kan hända din vän, din bror och din syster. Och tro mig, du önskar inte detta till någon. Inte ens din värsta fiende.
Så låt oss alla hjälpas åt och stödja spädbarnsforskningen. För några kronor så kan du hjälpa forskningen framåt. Kanske kan ännu ett liv räddas. Astrid behöver inga fler änglakompisar att leka med. Dom är redan alldeles för många.
Ca 700 spädbarn dör varje år i Sverige. Det är två om dagen. Fyra föräldrar varje dag vaknar upp till samma helvete som vi gjorde den 20 april. Spädbarnsfonden har startat kampanjen Solvända, titta in på hemsidan och se hur du kan bidra till att färre barn dör.
Barn kommer alltid att dö. Den absoluta nollpunkten kommer aldrig att nås. Men låt oss hjälpa varandra för att komma så nära den som möjligt. Det kan hända dig. Ditt barn kan dö. Det kan hända mig igen. Den kan hända din vän, din bror och din syster. Och tro mig, du önskar inte detta till någon. Inte ens din värsta fiende.
Så låt oss alla hjälpas åt och stödja spädbarnsforskningen. För några kronor så kan du hjälpa forskningen framåt. Kanske kan ännu ett liv räddas. Astrid behöver inga fler änglakompisar att leka med. Dom är redan alldeles för många.
Ca 700 spädbarn dör varje år i Sverige. Det är två om dagen. Fyra föräldrar varje dag vaknar upp till samma helvete som vi gjorde den 20 april. Spädbarnsfonden har startat kampanjen Solvända, titta in på hemsidan och se hur du kan bidra till att färre barn dör.
