Upp och ner
Jag tror att det är bra att ha något att göra. Något som skingrar tankarna. Om man orkar vill säga. Själv mår jag som sämst de dagar när jag sitter hemma och ingenting gör. Dessutom är det lite verklighetsflykt att vara där ute i skogen. Det är ju ingen större risk att springa på någon man inte vill träffa. Sedan skall naturens läkande kraft inte underskattas. Fåglarnas kvitter. Solens varma strålar. Himlen som gråter med oss.
Jag undrar hur Astrid skulle varit om hon fått leva. Vilka egenskaper hon skulle haft. Skulle hon varit lika envis som jag? En rödhårigs temperament som sin pappa? Skulle hon sovit på nätterna? Skulle hon haft kolik? Fan, det gör ont att vi aldrig kommer att få veta.
Man kan säkert skjuta upp sorgen, men de gör man inte för att man fortsätter leva! Lilla Astrid vill inte att ni slutar leva, hon är där och ger er den energin ni behöver för att greja i skogen och för att faktiskt känna att ni mår bra!
Visst hade man velat veta hur våra små änglar hade varit om dom levt, alla mammor vill väl höra sitt barn säga Mamma för första gången. Vi kommer också få höra de, för jag är säker på att med tiden kommer vi träffa våra barn i drömmarnasland!! Dom vill träffa oss och visa allt dom lärt sig och all den kärlek dom har till sin mamma och pappa. I våra drömmar kommer vi träffas igen!!
Kramar
Vad ROLIGT att ni bygger hus! Jag är jättenyfiken, var blir det?
Och jag tror inte ni skjuter upp sorgen. Jag tror ni bearbetar det som hänt. Man orkar inte leva i sorgen 100%, då går man under. Det måste få finnas saker som man kan leva för också. För hur det än är måste ni ju framåt.
Vet inte om jag kanske är en av de där du inte skulle vilja träffa just nu, men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig nästan hela tiden.
