Stenen är här
Sen kom jag på hur jävla hemskt och orättvist det är. Att vi är glada över en gravsten. När vi egentligen borde glädja oss åt det första leendet. Förbannades jävla skit. Jag vill inte att min dotter skall ha en jävla gravsten! Jag vill inte att hon skall ligga en meter under jorden. Jag vill att hon skall finnas här hos mig. Hålla mig vaken om nätterna. Kräkas i mitt hår. Skrika hål i mina öron.
Men så kommer det aldrig bli. Det är förvånansvärt svårt att lära sig leva med det.
Ja!! Det är jävligt orättvist !!Stor kram till dig!
Känslan man får av glädje över en fin gravsten, en fin dikt på dödsannonsen, en nalle att sätta i Minneslunden är läskig. Att man kan vara glad över något så fruktansvärt sorgligt. Men alla föräldrar vill sina barn väl, bara det bästa e bra nog. Vi lever som föräldrar till Änglabarn, ett föräldraskap man inte varje dag är överens med. Men hur än känslorna är, är vi precis som alla andra...Bara det bästa e bra nog!
Kramar till dig!!
Vill ge dig en sång som har hjälpt mig i en sorgperiod. En helt annan sorg än din med texten beskriver känslor så precist, båe tomheten, meningslösheten men också hoppet om insikt om att livet måste gå vidare....för att det är det enda alternativet.
http://www.youtube.com/watch?v=2C3_OVpkBKY
jag hittade till din blogg av en slump,har sträkläst igenom alltihopa och känner igen mig i varje inlägg där du skriver om känslor och om din lilla ängla Astrid,jag är själv en änglamamma,min ängel dog i min mage samma dag som jag var beräknad,inget fel vart hittat..Vad jag nu försöker komma fram till är väll tack,tack för din ärliga blogg,den får mig att känna att jag inte är ensam,att det finns andra fina änglamammor som tänker precis som jag ..
Massa styrkekramar till er
