Livet efter Astrid

Undrets tid är inte förbi. Jag har varit ute och sprungit (lunkat) idag. Flera kilometer. Och det var inte ens under pistolhot, men nära. Kära sambon fick ett litet utbrott för att jag alltid gnäller på honom som inte tränar när jag själv inte har tränat på hur länge som helst. Jag hade ju inte så mycket att invända så det var bara att leta reda på löparskorna. Vilket inte var helt lätt, dom hade gömt sig i källaren. Dom visste vad som väntade. Frågan är hur länge dom varit gömda där, jag har ju inte direkt saknat dom.

Först tog vi en runda i 2,5 km spåret och hade vovven med oss. Vi gick första biten och rastade av henne lite, sen sprang (lunkade) vi och sen gick vi igen. Hon är lite liten för att springa längre sträckor än så länge. Sen dumpade vi vovven i bilen och sprang ett varv till, men då tvingades jag springa hela tiden. Aj aj mina stackars ben. Självklart stod regnet som spön i backen. Vovven satt i bilen och ylade, -Jag är stor nu, jag lovar, jag vill också följa med!!! Trots detta så var jag tvungen att erkänna att det var rätt skönt trots allt. Jag kanske till och med kommer göra det igen.

På förmiddagen var vi hos tant veterinären. Jan-Emil vägde imponerande 8,6 kg. Tant veterinär tyckte han behövde banta. Kom som en total överraskning för oss. Inte. Nu är det diet som gäller. Kissen protesterar högljutt. Fast jag får ändå säga att han är otroligt tålig och tapper. Inte ett ljud sa han när dom stack honom med chip sprutan i nacken, den var grov som en tretumsspik ungefär. Kattskinn är riktigt segt också, tanten hade nästan behövt en hammare. Vovven däremot är en mes och tjöt för ett litet vaccinationsstick. Vi fick beröm för att vi hade så lugna djur. Jag sa att vi hade drogat dom. Tant veterinär hade ingen humor.

Smålänningen har hittat en ny båt som nu är offer för hans drömmar. Vi skall åka och titta på den på fredag och hoppas på bättre tur den här gången. För nu är det ju höst och billigt att köpa båt, eller?