Livet efter Astrid

Tittade som av en händelse in på bloggen. Har inte varit här på evigheter. Faktum är att det var så länge sedan att jag hade glömt lösenordet och fick begära ett nytt. Blev förvånad över att det verkar som att det forfarande finns människor som inte gett upp hoppet om att jag skulle skriva igen.

När vi förlorade Astrid var bloggen väldigt viktig för mig. Den blev en ventil och en mötesplats. Bloggen hjälpte mig mycket i mitt sorgearbete. Jag sörjer fortfarande Astrid. Kommer alltid att göra. Sörjer allt vi gick miste om. Allt vi aldrig fick uppleva med henne.

Det fanns vissa saker jag inte tålde att höra då när Astrid dött och såren var färska. "Tiden läker alla sår". " Ni kommer få fler barn."

Tiden läker kanske såren men jag kommer alltid ha bestående ärr. Ärr som jag inte skulle vilja vara utan. För även om vi förlorade Astrid alldeles för fort, så skulle jag inte vilja vara utan henne. Hon är och kommer alltid vara en del av oss och vår familj.

Vi kommer att få fler barn. Vilken dag som helst faktiskt. Jag går här hemma och drar benen efter mig med magen i vädret. Det är också en av anledningarna till att jag inte bloggat på länge. Bloggen är på sätt och vis Astrids. Något jag ägnade mig åt när jag väntade henne. Nu är det ett nytt liv i min mage. Inte Astrid igen, utan ett nytt barn. Ett syskon. Någon som aldrig kommer att kunna ersätta Astrid. Någon som istället kommer att ta ny plats. En annan plats.

Graviditeten har gått förvånansvärt bra. Jag trodde att det skulle vara förknippat med mycket mer ångest och oro. Insåg ganska fort att jag inte hade något för att oroa mig. Det är ändå inget jag kan påverka. Det var ju inte mitt eller någon annans fel att Astrid dog. Däremot hatar jag att höra att "Det går säkert bra den här gången". Det gör det kanske, men vem fan vet något om det? Det vet vi inte förrän detta barnet är fött.

Jag hoppas och tror ju att allt kommer gå bra. Annars hade jag aldrig vågat prova igen. Men att veta att allt går bra, det kan ingen göra.

Så det här var en liten uppdatering. Kanske kommer det snart fler. Vem vet.

Jag har fått en Beautiful Blogger Award av Ann-Louise. Jag har tidigare fått en av Nina. Stort tack till er båda. Det värmer, att i alla fall någon läser och berörs av det man skriver. Tack ska ni ha!

När man får en award så ingår det att man skall skcika vidare awarden till sju andra bloggare. Får klura lite på vem jag tycker är värda detta pris. Sen skall man berätta sju saker om sig själv. Jag vet inte vad jag skall berätta. Jag är ju ganska trist och vanlig. Vad vill ni veta?

 

Som bekant så har ju de flesta människor två ben. Jag är inget undantag. Idag har varit en dag när jag inte vetat vilket ben jag skulle stå på. Ena benet var glatt. Det andra sorgset. En vinglig dag med både glädje och sorg.

På det glada benet studsade jag runt av glädje när vi äntligen, ÄNTLIGEN fick bygglovet. Som vi har väntat! Jag har också kört ett hårt träningspass på friskis, svetten rann och musklerna värkte. Det var härligt. Fikat har jag gjort. Tillsammans med lilla Malva och hennes fina mamma fick jag en mysig stund. Glädje.

Men så var det ju det sorgsna benet. Jag blev jätteledsen när jag läste tidningen imorse. Astrid har fått en liten änglakompis i sin himmel. Det gör så ont att veta att någon annan här på ön nu går igenom samma helvete som även vi tvingats till. Det är ingen jag känner, men jag vet hur dom känner. Sorg.

Glädje bidrog även min kurator till när hon jagade läkarna med blåslampa för att vi skulle få svar på kromosomutredningen. Nu fick vi inget svar idag heller. Det är ju i och för sig lite sorgligt. Men det känns så bra att någon engagerar sig så som hon gör.

Något som jag verkligen blev glad av var en medmänniskas givmildhet. Jag åkte till en handelsträdgård och skulle handla lite höstblommor till balkongen. När jag skulle betala fick jag en hel bukett med vackra rosor av expediten. Alldeles gratis. Dom skulle ändå slängas sa hon, men jag kanske kunde ha lite glädje av dom över helgen?! Det gjorde min dag. Så med närmare eftertanke så står jag nog ändå på det glada benet idag.

Astrid fick fina rosor idag!

Det värker i kroppen. Ömmar i musklerna. Det var lite svårt att ta sig upp ur sängen imorse. Stramade lite när jag skulle lyfta tekoppen. Skulle nog behövt en rullator när jag var ute med hunden.

Det är nämligen så, att jag har tränat. Jag lider av träningsvärk. Aj aj aj. Det var helt enkelt alldeles för länge sedan sist. Allvarligt talat så var det nog flera år sedan jag tränade. Jag har inte ridit sedan i oktober. Visst, jag är ju ute med hunden varje dag. Men det är också allt. Sist jag var på ett träningspass var väldigt länge sedan. Men nu skall det bli ändring på det!

Jag kan ju inte bara gnälla på Oscar att han är lat och lite småfet utan att själv göra något åt min bristfälliga kondition. Det är bara att bita i det sura äpplet. Så jag gick ut hårt i tisdags och drog till Friskis med vännen Hanna. Medan våra respektive slet hårt på gymmet så försökte vi hitta vår förlorade koordination. Allvarligt talat. Den är helt försvunnen. När jag lagom hade kommit på hur jag skulle röra fötterna och armarna samtidigt. Ja då hade ledaren byt steg för länge sedan. När vi skulle ner på golvet och träna styrka så sträckte jag mig. Lite pinsamt att sträcka sig av att lägga sig ner på golvet. Kan det vara så att jag börjar bli gammal?!

Lite lagom stel efter tisdagens övningar så hoppade jag upp på hästryggen igår. Eller ja, inte hoppade kanske. Snarare kravlade mig upp. Jag och Sandra tog en härlig tur genom skogen ner till havet. Det är en speciell frihetskänsla att galoppera fram genom skogen. Roligt var det också. Vi pratade om hur vi red när vi var yngre. När man ångade fram över stock och sten utan en tanke på att man faktiskt kan slå sig om man ramlar av. Man ramlade av ibland. Slog sig som fan. Hoppade upp igen och glömde lika fort. Nu tänker man på hur ont det skulle kunna göra. Om man skulle ramla av. Oroar sig liksom i förebyggande syfte. Så fegar man ur ibland. Det är väl sådanna tankar som kommer först när man börjar bli gammal?!

Skönt är det. Att ha fysiskt ont. Skönt för att det tar udden av den värk och tomhet jag känt inom mig sedan Astrid dog. Jag räknar med att jag kommer ha en del ont i framtiden. Psykiskt kommer jag ju ha ont resten av livet. Fysiskt, när jag har varit duktig och rört på mig. Det sägs ju att en gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Jag tror jag skall göra tränandet till en vana.

Inte trodde väl jag att bloggen skulle komma att betyda så mycket för mig som den gör nu. När jag började skriva var det mest som en kul grej. Jag skrev lite om gardiner, hunden och vad vi hade för oss på dagarna. Det var väl några som läste, kommenterade ibland. Tyckte att jag skrev roligt. Nu är det ingen rolig läsning längre. Var och varannan som läser och kommenterar gör det med tårar i ögonen. Inte trodde väl jag att det skulle kännas bra. Att jag fick människor att börjar gråta.

Men det känns bra. Då vet jag att jag har lyckats förmedla mina känslor. Mina känslor som inte är roliga just nu. Mina känslor som är fulla av tårar och sorg. Bloggen har blivit en ventil för mig. Den hjälper mig att lätta på trycket. När känslorna håller på att svämma över. När jag inte kan stå emot stormen längre. Då sätter jag mig ner och låter fingrarna dansa. Ofta utan att tänka. Det går av sig själv. Ibland tänker jag att just det skall jag skriva om. Det är sällan det blir som jag har tänkt. Men det lättar ändå på trycket.

Gensvaret jag får hjälper också. Andra änglaföräldrar som läser och känner igen sig. Föräldrar med levande barn som blir tacksamma för vad dom har. Människor som berörs av vårt livsöde. Mina vänner, utspridda i vårt avlånga land får en uppdatering om vad som händer i vårt liv. Inte trodde jag att en sida på internet skulle betyda så mycket för mig. Stort tack till alla er som läser och kommenterar. Ni gör sorgen lite lättare att bära.

Jo, vi har ju börje jobbe båd två. Tyvärr är det inte alls om i reklamen. Skulle hellre suttit i en solstol på stranden och druckit öl. Istället sitter man på ett sjukhus och tittar på havet som retsamt glittrar utanför. Jag ska ju inte klaga på utsikten från Visby lasarett, den är grym. Men retsam. Däremot så klagar jag gärna på sjukhusets ventilation. Den är helt kass. Det är varmt som i en gryta. Själv har jag hört rykten om att gamla och sjuka far illa av värme. Det lär finnas en och annan gammal och sjuk på sjukhuset misstänker jag. Dessutom finns det något som kallas för bakterier som lär trivas i värme.

Det är både och att börja på ett nytt jobb när man har förlorat sitt barn. Det hade varit skönt om alla hade vetat vad som hänt. Det hade varit jobbigt att möta alla ledsna hundögon när man själv försöker vara proffessionell. Även om alla menar väl, så orkar man inte själv alltid vara ledsen. I alla fall inte utanpå. Innuti kommer jag alltid vara ledsen.

Jag har försökt berätta för några vad som hänt. Ibland tror jag att jag är starkare än jag är. Första gången jag skulle berätta så började jag gråta. Jag trodde bara att jag skulle kunna säga det rakt ut. Att vi fått barn för några månader sedan. Men hon dog. Jag klarade det inte. Jag började gråta. Framför mig satt en chockad, ny kollega. Det är väl inte något man förväntar sig att höra. Det är ju en fullt naturlig fråga. Om jag har barn. Tyvärr känns inte svaret lika naturligt. För inte fan skall små barn dö.

Jag vet att det inte är farligt att gråta. Vore det farligt hade jag varit död många gånger om. Ibland passar det helt enkelt inte. Ibland orkar man inte. Ibland vill man. Ibland vill man inte. Ibland gör man det, fast man inte vill.

Det känns ändå bra att börja jobba. Ja, så bra det nu kan kännas vill säga. Helst av allt hade jag ju legat på stranden med en barnvagn jämte mig. Men så blev det inte. Känns bra att få lite vardag. Bra att få en inkomst så vi har råd att bygga hus. För djävligt att vår flicka inte kommer att få flytta in med oss.

Imorgon börjar allvaret. Jobbet. Jag skall börja jobba igen. Undrar om jag kommer ihåg hur man gör? Jag har ju faktiskt inte jobbat sedan i slutet på januari. Då när jag gick på havandeskapspenning och trodde att jag skulle få ett levande barn. Det är ju inte klokt egentligen. Det skall bli skönt att få lite vardag igen. Lite rutiner. Hur mycket rutiner man nu kan få när man jobbar dag/kväll/natt. Hoppas bara jag klarar det. Att jag inte tagit mig vatten över huvudet. Jag kanske bryter ihop. Bryt, bryt. Ja, det visar sig väl.

Vi har sett ut en sten till Astrid. Den ligger vid vatenbrynet och har blivit vackert slipad av havet. Vi skall plocka den själva. Det känns mer personligt så. Hoppas bara inte att den är för stor när vi väl börjar gräva. Det kanske är ett helt berg där under. Sen skall den lämnas till stenhuggeriet för gravering. Det kommer nog dröja innan den finns hos Astrid på kyrkogården. Semestertider ni vet.

Vi har fått ström på tomten. Det gäller att känna rätt folk. Det kunde ta upp till 10 veckor att få ett mätarskåp uppsatt fick vi veta. Då blev min pappa lite putt och ringde upp mätarskåpsfolket och talade om vem jag var. Ja att jag var hans dotter alltså. Det kanske dom redan visste, men ändå. Tjoff sa det. Mätarskåpsfolket fick brått. På en vecka var skåpet på plats. HA! Jag som trodde vi levde i ett icke korrupt I-land. Tji fick jag. Det är inte fy skam att vara elektriker dotter.

Pappa Oscar har fixat sommarfrisyren. Själv. Det blev ju jättefint.

Jag tror våren är på väg. Jag som gillar snö och kyla tycker är för en gångs skull ganska nöjd med vintern som varit. Men nu kan våren komma. Trots att det är fortsatt kallt skiner ju solen vareviga dag och smälter bort lite mer av allt det som var vitt från början för var dag som går. Nu ser inte snön så kul ut längre heller, skitig och dann. Spöregn och 5-10 plussgrader ett par dar så är problemet ur världen.

Jag var rädd att jag skulle få tråkigt, drabbas av leda och tristess av att vara ledig så här länge. Tänka sig att jag inte har jobbat sedan i slutet av januari!? Men icke. Även om jag inte direkt sliter ihjäl mig med ett fullspäckat schema så har jag inte lidit av tristess en endaste dag. Det är så trevligt att ha flyttat hem igen, här ringer det helt plötsligt på dörren då och då och det är inte bara Jehovas vittnen som försöker frälsa en utan faktiskt folk jag känner. Folk som kommer förbi för en spontan fika eller pratstund. Me like.

Allt är klart inför Alvar-Stinas födelse. Oscar har bakat bullar, målat spjälsäng och skötbord. Jag har varit på Ullared med Johanna och mamma och laddat med kläder och andra nödvändigheter. Det där med att Oscar har bakat bullar är viktigt. I Oscars familj äter man när man är nervös och under en förlossning går det tydligen åt en ansenlig mängd bullar.
För ett par veckor sen vaknade jag mitt i natten med kramp i vaden, i panik försökte jag få ner foten i golvet för att få den att släppa. Naturligtvis hade jag snurrat in mig i täcket likt en larv i en kokong och kom inte loss. I panik började jag veva vilt omkring mig och råkade klappa till Oscar i bröstet så han tappade andan. När han återfick luften såg han panikartat på mig och sa -Föder du?!
Efter mitt nekande svar och förklaringen att jag bara hade fått kramp så lade han sig med en djup suck i sängen och sa -Vilken tur, jag blev lite rädd för jag har inte bakat bullar än.

Nu när bullarna är bakade och våren är på väg så skulle jag gärna bli av med min otympliga mage också. Sen kan sommaren komma!

När jag vaknade imorse så blev jag så stolt över mig själv. Jag kom ihåg (utan att bli påmind) att idag var det 4 år sedan jag och Oscar blev tillsammans. Tänka sig, jag som är helt värdelös på att komma ihåg sånt. Innan jag klivit upp ur sängen så hade jag skickat ett gulligt (enligt vad jag tycker) sms till Oscar för att fira vår dag.

Inte så lite stolt över att ha kommit ihåg dagen D och dessutom varit först med att uppmärksamma det, gav jag mig ut i snöstormen med Aska. Det blev ingen längre promenad idag. Snön yrde från alla håll och gravid i 7:e månaden så tar jag mig inte fram varken snabbt eller smidigt. Det blev inte bättre av snödrivorna som låg djupa över vägen både här och där. Aska däremot, hon studsar fram glad som en lärka, oavsett väder.

Efter en stund var vi i alla fall hemma igen och det ringer på dörren. Utanför står ett blomsterbud med de vackraste av tulpaner och en alldeles bedårande nalle från Bukowski. Från Oscar, min finaste sambo. Nu kändes sms:et lite fånigt trots allt. Fast eftersom Oscar brukar hävda att jag är lika romantiskt som en brödrost så kanske det inte var så tokigt ändå. Han står för all romantik i vårt förhållande, de gånger jag försöker vara romantisk brukar inte sluta så väl. Jag trampar alltid i klaveret.

Till exempel som den gången Oscar klagade över att han var tjock och jag skulle försöka få honom på bättre humör genom att säga; "Men älskling, du är inte alls tjock! Du är ju jättelång och smal, du har bara en knöl på mitten. Lite som en boaorm som har svalt en antilop!"

Som tur var är min kära sambo inte bara romantisk, han besitter mycket humor och självdistans också. Annars hade vi nog inte varit tillsammans idag, han får stå ut med både det ena och det andra. Som en annan gång när jag var lite onykter och skulle förklara för Oscar (som var nykter) hur mycket han betydde för mig. Jag sluddrade fram; "Jag tycker så mycket om dig, därför att... därför att... (Här kom jag av mig, glömde bort vad jag höll på med och började istället sjunga) -Ingen kickar fotboll som han! Zlatan! Zlatan!

Dagen efter fick jag singeln med Zlatan sången av Oscar. Att han fortfarande vill va ihop med mig måste ibland ses som ett under. Eller också är han inte riktigt klok han heller. Så är det nog, för lika barn leka ju bäst som alla vet.

Såhär fina blommor har jag fått idag, tusen tack. Synd bara att vi inte kan fira tillsammans. Just nu skiljer ett helt hav oss åt.

Det nya året har börjat med snö och kyla, precis som det förra slutade. Jul och nyår är färdigfirade för denna gång. Julen firades i Äskebäcken med god mat och trevligt sällskap. Nyår firades i Väte, också den med god mat och trevligt sällskap. Tillbaks på jobbet för ett kort tag, jag går snart på havandeskapspenning och jobbar bara  5 pass till. Det skall bli skönt men jag är rädd att jag kommer bli uttråkad. I början är det nog inga problem för då har jag 53 flyttkaronger och 127 säckar att packa upp, jag siktar på att ha packat upp det mesta tills min bättre hälft kommer till ön i mitten av februari. Det är lika bra att ha det gjort så blir det som jag vill ha det...

På tal om min bättre hälft så ligger den stackarn hemma i sängen och kvider, det var i alla fall det han gjorde när jag åkte hemifrån. Oscar vaknade med migrän igår morse och det har inte släppt än. Vi börjar tvivla på om det verkligen är migrän, det brukar aldrig hålla i sig så länge. Misstänker att det är en släng av influensa, inte den med knorr utan en annan sort. Eller kanske bihåleinflamation. Eller så har han fått en hjärntumör. Det är alltid det första jag tror när folk har ont i huvudet. Jag är nog lite arbetsskadad.

Jag var i alla fall på apoteket och köpte en nässkölj, har hört att en del tycker det är bra. Oscar som hatar att stoppa saker i näsan, han var nog 25 innan han klarade att ta nässpray utan efterföljande indiandans. Han tryckte i alla fall upp sprutan i näsan och tryckte till lite väl hårt. Jag antar det i alla fall eftersom han fick ont i örat istället. Gegget i bihålorna följde väl med upp till trummhinnan. Så nu har han säkert öroninflamation också. Vissa skall ju ha allt.

Själv så gnäller jag en del över foglossningar just nu. Orsaken till det är att soffan står i en lada någonstans på ön och väntar på att få flytta in på Stjärngatan. Vi sitter på varsin pinnstol och tittar på TV. Det gillar inte mina fogar, dom gillar vågrätt läge i soffan mycket bättre. Å andra sidan får mina fogar gärna vara vida när Alvar-Stina skall levereras, då kanske han/hon glider ut med lätthet. Jag hoppas på det i alla fall. Oscar hoppas mest på att han skall klara förlossningen utan att svimma.

Är i v 27 nu och börjar få en allt större mage. Allt man tappar/spiller hamnar där. Väldigt praktiskt eftersom mina armar verkar ha blivit kortare, inte räcker dom till marken i alla fall. Magen tar i både här och där, hoppas kotten är stöttålig. Fogarna är som sagt lite lagom besvärliga, jag vaggar fram som en överviktig kanadagås. På nätterna väcker mina kära vader mig med jämna mellanrum med hot om kramp. Humörssvängningarna och viktuppgången den står Oscar för. Vi lever väldigt jämställt och delar lika på allt. Till och med graviditestkrämporna.

Idag gav min snälla sambo mig sovmorgon medans han var ute och traskade med vår galna hund i 8 minusgrader. Hennes galenskap verkar bara bli värre ju lägre kvicksilvret sjunker. Jag låg kvar under duntäcket och försökte få luft, men icke. Jag var tvungen att kapitulera inför nässprayet, för 10:e gången den natten. Det verkar som att mitt immunförsvar har åkt fritt fall sen jag fick en bulle i ugnen. Jag tror det är 4:e gången jag är förkyld i höst vilket är ungefär vad jag brukar klara av på en 10-års period i vanliga fall. Stackars, stackars mig.

Sen åkte jag och Oscar ner på stan en sväng, nöjda med att vi visste precis vad vi skulle ha så det skulle gå fort i julhysterin. Det visade sig att vi hade huvudet under armen båda två. Först in på HM och prova mamma byxor. Mina vanliga byxor har börjat glida ner när jag rör mig. Varken praktiskt eller snyggt. Hittade vad jag skulle ha och var omåttligt nöjd över att jag för en gångs skull kommit ihåg rabattkupongen. Ställde mig i kön och började rota i väskan efter plånboken. Tittade upp på Oscar med oro i blicken, -Ehh, jag tror jag har glömt min plånbok hemma... Oscar himlade med ögonen, märkbart trött på sin förvirrade sambo. Han drog fram sin plånbok, men se det gick inte att använda rabattkupongen utan HM kortet (som låg i min plånbok- hemma). Det var bara att hänga undan kläderna och lomma vidare.

Snabbt in i nästa affär, skickligt kryssande miljarder av stressade människor. Roffade åt oss vad vi skulle ha, det gick ju ganska snabbt det här trots allt. Framme vid kassan skall Oscar betala, -Köp medges ej, säger kassören med bister min. En högröd Oscar får lämna affären utan kasse, men med en hånleende sambo en meter bakom. Jag kanske inte har koll på var jag har min plånbok, men jag vet i alla fall vad jag har i den!!

Det var bara att åka hem och hämta min plånbok, gå samma runda en gång till och lösa ut alla varorna. Plötsligt var det hela inte så snabbt avklarat ändå. Så det kan bli.

Som jag nämnde tidigare så råder det flyttkaos här hemma. Igår fick både jag och Oscar ett litet sammanbrott över oordningen och försökte röja lite bland flyttkartonger och säckar. Oscar släpade ner alla kartonger i källarförrådet medan jag gör det jag är bäst på. Tittade på och gav order alltså. Oscar får ju skylla sig själv, hade han inte gjort mig på smällen hade jag också kunnat bära. Det är lite tomt och kalt här hemma, inga tavlor på väggarna och de flesta skåp och förråd gapar tomma. Förutom källarförrådet som numer spyr när man öppnar det.

Vissa av oss slet hårt med flyttkaoset.

Det var skönt att få lite bättre ordning och få dammsuga bort lite husdjurshår. Janne däremot, han är grymt besviken. Det finns inget som går upp mot äkta flyttkaos tycker han. Massa kartonger överallt som man kan gömma sig i. Han har skrämt livet ur oss alla genom att ligga där helt tyst och sticka ut en tass genom hålet i kartongen och ge en snyting till den stackars lyckligt ovetande varelsen som går förbi. Det är roligast när han gör det på hunden för hon skiter nästan på sig. Hon som är en cool, hård och orädd schnauzer (enligt henne själv) fattar verkligen inte vad det är där inne trots att det sticker ut en kattsvans. Hon morrar år katten värre än en rottweiler, men han verkar bara hånskratta åt henne.

Det gäller att kolla att lådan är tom innan man slänger ner något.

Det ska inte underskattas det här med att vara gravid. Det flesta symtom jag har haft hittills hade jag väl klarat mig utan, som till exempel foglossningar, illamående och trötthet. Jag har ändå klarat mig ganska lindrigt undan och borde inte gnälla allt för mycket. Det kunde ju varit värre. Dessutom kommer jag ju (om allt går som det är tänkt) föda barn i ett land där man får både smärtlindring och klapp på huvudet när man är duktig. Inte alls som i Etiopien, där de stackars kvinnorna fick skäll om de skrek för mycket om de ens hade turen att någon hjälpte dem vid förlossningen vill säga.

Där föddes barn som ibland inte ens var önskade, utan något som mannen ville ha för att visa hur fertil han var. Eller helt enkelt för att det inte fanns tillgång/kunskap om preventivmedel. En unge som gav mamman en mun till att mätta. Det hände fler än en gång att vi blev erbjudna att ta med barnet hem till vårt land, där det fanns mat, tak över huvudet och utbildning. Det var med en tår i ögat man var tvungen att tacka nej.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om, jag skulle ju berätta om min nya hylla. Det är en sån där jättebra hylla man kan lägga saker på utan att dom ramlar ner. Än så länge funkar den bäst när jag sitter i soffan med dålig hållning. Tänka sej, den var alldeles gratis också, jag behövde bara lite hjälp av Oscar att tillverka den men det tog han inget betalt för.

Jag som varit nöjd över att jag inte gått upp något i vikt än, att jag fortfarande kommer i mina vanliga kläder trots att halva graviditeten har gått måste, nog erkänna att jag börjar bli tjock. Även om vågen inte rört sig särskilt mycket så verkar kroppen ha möblerat om lite och satt en hylla där jag förut hade en mage. Jag upptäckt det när jag satt i soffan och slöade, fjärrkontrollen låg kvar där på hyllan. Otroligt bekvämt, behöver inte flytta mig en millimeter för att byta kanal. Det är fantastiskt det här med att vara gravid!

Som de flesta av er säkert redan vet så planerar vi att flytta hem till ön i februari. Vi har fått andrahandskontrakt på en lägenhet i samma trappuppgång som storebror och Oscar har fått vikariat på ortopeden. Jag själv planerar ju att ligga hemma och jäsa i två månader innan jag skall kämma ut vårat första barn som beräknas anlända i april.

Det har varit en höst full av planerande och kalkylerande för att flytten skall bli av. Som ni gotlänningar vet så är det inte helt lätt att få lägenhet, trots att det byggs som aldrig förr och att nya hyreshus poppar upp som svampar ur marken. Trots detta finns det knappt några lägenheter ute på hyresmarknaden och det krävs lång tid i kö för att komma över en lägenhet även i de tråkigare områdena. Vi hoppas ju på att kunna flytta till hus på landet inom en snar framtid. Tyvärr har ju Gotlands kommun anställningsstopp och så många andra arbetsgivare har vi inte på ön så det dröjer säkert innan vi får fast anställning och lån på banken.

Vi kanske är lite galna som lämnar våra fasta jobb (visserligen bara tänstledighet/föräldraledighet till att börja med), förstahandskontrakt på en fin lägenhet i ett trevligt område för osäkerheten ute i östersjön. Det mest galna med att flytta är ju ändå att lämna Johan och Niklas som vi kommer att sakna varenda dag. Vi funderar på att kidnappa dom och ta med dom. Det finns massa övergivna militära skyddsrum som vi säkert kan förvara dom i ifall dom skulle försöka rymma hem igen. Vovvarna kan bo hos oss, annars kanske dom blir sjuka.

Oscar ligger sömnlös och gnisslar tänderna, hur ska detta gå?! Jag sover gott och tror att allt ordnar sig. Som vanligt. Och även om det känns lite galet och osäkert så längtar vi nog båda två, ja i alla fall jag som räknar dagarna tills jag får bo vid havet, släkt och vänner igen. Aska räknar dagarna tills det blir fri tillgång på rabbis och Janne, ja han sover på saken.

Jaha kära vänner, har ni/ska ni vaccinera er mot svininfluensan? Jag fick min vaccination igår morse, jag finns ju i den högst prioterade gruppen av två anledningar- jag är både sjukvårdspersonal och tillhör en riskgrupp. Sticket kändes inte alls, trots att det gick rykten om att alla 80-talister skulle skrika som stuckna grisar. Jag som alltid trott att det är 70-talisterna som är dom riktiga mesarna. Jag är ju både hård och tålig så jag led i tystnad.

Även om inte sticket gjorde ont så kan jag lova er att det inte är alls skönt efteråt. Det känns som att armen blivit överkörd av en stridsvagn, jag kan knapt lyfta den. Dessutom kan man ju förvänta sig feber och förkylningssymptom såhär i efterhand. Nu hade ju Oscar redan delat med sig av sina förkylningsvirus så jag vet inte riktigt varför jag snörvlar, om det är vaccinet eller Oscar-virus.

Min stackars bror däremot, han kan se fram emot att få vaccinet efter alla andra. Jättesist, om det finns något kvar vill säga. Poliser verkar inte vara prioriterade när det gäller influensavaccineringen, det kan man ju förstå i och för sig. Dom gör ju inte direkt någon samhällsnytta och inte vistas dom ute bland folk heller.

Hur tänker ni göra?

Mitt hästsläp har varit en sann trotjänare sedan vi köpte det för en himla massa år sedan. Jag har liksom inte riktigt klarat av att göra mig av med det, trots att det snart är tre år sedan jag var tvungen att ta bort min hjärtevän Pavarotti. Det har ju varit bra och ha vid flytt och sånt, och flyttat har jag ju gjort en del de senaste åren. Det kostar inte så många kronor att äga heller, särskilt inte de första åren för då betalade pappa så snällt. Nu har det i alla fall varit avställt sedan vi flyttade till Linköping och har huserat i Sur-Veines skog, granne med Johan och Niklas. Jag har haft dåligt samvete för att det har stått där oanvänt och förfallit, men det har känts onödigt att sälja det eftersom vi förmodligen kommer att flytta nån gång igen.

I alla fall så fick det bli höstens projekt att få Värmlandsvagnen att rulla igen. Häromdagen tog jag och Oscar till slut tag i det. Vi planerade att åka en sväng med det och tvätta av det lite, tidsåtgång ca 2-3 h, för att nästa helg ta med det till Västervik, besiktiga och åtgärda eventuella fel. Det gick jättebra för oss, verkligen.

För det första så hade jag glömt säga till Johan och Niklas att man inte kan lämna handbromsen i, för då fastnar den. Nu hade det stått med handbromsen i, i ungefär 1 år. Förvånandsvärt nog gick det att lägga ur den hur lätt som helst. Vi backade till Toyotan och döm om min förvåning när varenda lampa lyste där bak (på släpet alltså). Jag tänkte att det här kommer gå fint! Oscar gasade iväg, kvar stod både transport och bil. Det enda som hade flyttat sig var gruset under framdäcken på bilen. Transporten flyttade sig inte en millimeter.

Jag ringde pappa (jag brukar göra det när det krisar). Efter en lång föreläsning om att man inte ska lämna handbromsen i (som jag redan visste) så förklarade pappa att vi skulle försöka banka loss hjulhusen från bromstrumman, (eller nåt liknande) det hade förmodligen rostat ihop hela skiten. Sagt och gjort, av med hjulen och fram med hammaren. Vänster sidan lossnade ganska omgående men höger framhjul satt som gjutet. Oscar och Johan tog i med förenad muskelkraft och kämpade på i säkert en timme innan fanskapet släppte. Jag stod i bakgrunden och fällde spydiga kommentarer, vi skall alla göra det vi är bäst på. Jag tror att mina kommentarer om deras bristande muskelstyrka gjorde att det bara tog halva tiden att få loss det sista hjulet.

Efter lite stärkande äppelkaka med glass backade vi till igen för att ta en provtur. Efter ungeför en halv sekund grävde toyotan ner sig till Kina och blev hängande på framvagnen. Transporten? Jo den flyttade sig säkert en halv meter. Svordomar. Fram med Johans SAAB och bogsera loss vår bil. Nu började rödhåriga Oscar tappa tålamodet med min gamla pärla. Förstod verkligen inte varför.

I alla fall så kom jag och Johan fram till att vi skulle sätta bogserlinan mellan bil och släp för att dra loss det. Oscar sa att det absolut inte skulle gå. Men vi försökte i alla fall och med ett litet avbrott för att såga av tomtpinnen med en bågfil som hamnade mitt under släpet, så gick det faktiskt! Det rullade! Helt otroligt! Att det sedan lät som ett tröskverk när dom rostiga stackars bromsskivorna protesterade valde vi att ignorera. Så nu skall vi se om det rullar hela vägen till bilbesiktningen nästa helg. Jag har inte allt för stora förhoppningar.

Tidsåtgång? Tja, ca 8 timmar.

Oftast orkar jag inte läsa alla kedjebrev man får på e-mail men ibland kan dom faktiskt va rätt kul. På tal om jämställdhet så fick jag den här av min kära mor häromdagen, jag tyckte den var just lite kul.

Han eller hon?
 
Vad tror du?

En språklärare försökte förklara det här med tinget "kön" för sina elever.
T ex, sa läraren, benämns båtar, flygplan och orkaner som "hon".
En av eleverna undrade vilket kön i så fall en dator skulle vara.
Läraren gjorde detta till en gruppuppgift och delade upp klassen i två grupper - killar för sig och tjejer för sig.
Uppgiften var att ge datorn ett kön och motivera varför.    

Jag har just läst ut "Eremitkräftorna" av Anne B Ragde, härom veckan läste jag ut den första i samma serie som bär namnet "Berlinerpopplarna". Böckerna har även filmatiserats och gått som en serie på SVT för ett tag sedan. Böckerna har nog också något år på nacken. Jag tyckte den första boken var lite seg i början så den tog mig någon vecka att läsa ut. Den tog sig dock i slutet och man blev nyfiken över vad som skulle hända med den norska släkten på Neshov som böckerna handlar om. Därför fortsatte jag med Eremitkräftorna i rasande tempo, läste ut den på två dagar. Ju närmare slutet jag kom desto nyfiknare blev jag på hur sjutton författaren skulle hinna få till ett slut. Det fick hon inte. Har aldrig läst en bok som slutar så mitt i en händelse. Sista meningen i boken är: "Hon ryckt upp ytterdörren och rusade förbi sköljrummet utan att byta om till griskläder, öppnade dörren in till djuren och tände i taket." Och sen, vad då????

Så kan ju för i helvete inte en bok sluta, mitt i bara så där! Jag ringde till Johan eftersom jag misstänkte att han rivit ut tio sidor innan han lånade ut bokjäveln till mig. Men nej då, så var inte fallet. Däremot fanns det en tredje bok. Jag suckade av lättnad och frågade om jag kunde låna den också. Nehej, det gick inte för den har inte kommit ut på svenska än! Jag är kass på norska då det är inget alternativ. Visste ni till exempel att Eremitkräftor heter Eremittkrepsene på norska? Hur logiskt är det? Men efter lite research (google) så upptäckte jag att Johan ljugit för mig. Den tredje delen kom ut i maj och heter "Vila på gröna ängar". Jag tror Johan fick dåligt samvete efter sin lögn, för nu har han beställt ett exemplar var till oss. Det var ju verkligen snällt! Jag tror han är min alldeles snällaste svåger.

Vad boken handlar om?! Jo den handlar om en norsk familj och deras gård, familjens hemligheter och problem. Kanske inte låter så revolutionerande men de är helt klart läsvärda! De två första i alla fall, den sista vet jag ju inte än...

Jag hoppades på att brandkåren i alla fall kunde stava till livräddning!

Eller stavas det utan "g" hemma på Gotland?