Livet efter Astrid

Inget är som väntans tider sägs det. Jag kan inte annat än hålla med. Har hela tiden trott/inbillat mig att Alvar-Stina skulle komma lite tidigare än planerat. Så blev det inte. Den som väntar på något gott väntar ju dessutom alltid för länge. Hade lite förvärkar på påskafton och då började hoppet spira men så tappade jag TENS apparaten i toaletten och då skrämde jag nog värkarna på flykt igen. Det blev inget mer med det. Dessutom tror barnmorskan att barnet väger 3,5-4 kg. Hoppas att hon har fel eller att kotten är ca 1m lång med väldigt litet huvud.

V. 38 var jag såhär tjock...

och imorse såg jag ut såhär. Har nu kommit hela vägen till v 41. Får ju säga att magen har ramlat ner lite.

Snart spricker jag.

Min mage och den som bor däri bara växer och frodas. Det känns att man börjar bli större framförallt därför att det trycker på uppåt lungor och revben. Alvar-Stina låg med huvudet neråt sist vi var hos barnmorskan och det har jag fått bekräftat där inifrån genom ett par välriktade sparkar på revbenen. Det bor en liten kicker där inne, måste vara ett arv från morbror polisen.

Framifrån ser magen lätt grotesk ut, hemligheten är att ta bilden lite snett nerifrån. Det ser ju så mycket roligare ut då...

Och från sidan är jag så här tjock i v 31.

Vi har inhandlat första prylen till Alvar-Stina. Oscar sprang på en spjälsäng på blocket som han tyckte om. Det visade sig att försäljaren bodde två gator bort och endast skulle ha 100 kr för den. Ibland har man tur. Med lite ny färg och kärlek så kommer den bli som ny!

Fin detalj med hjärtat på gaveln.

 

Oscar har sagt att han skall måla om den. Sist jag hörde det så slutade det med att det var jag som stod på vinden i 10 grader och målade. Vi får väl se hur det slutar den här gången... Nu kan vi ju i och för sig stå i ett uppvärmt förråd och måla. Hmm, om Oscar börjar kanske mamma eller pappa blir dom som få göra klart det istället för jag. Jag tror jag har en plan.

 

Jag tycker fortfarande att det känns lite läskigt att handla till bebisen, mycket kan ju hända än. Samtidigt känns det ju lite bra att vara hyffsat förberedd när Alvar-Stina kommer. Man kan ju inte stå där med hakan i golvet och bli förvånad över att allt gick vägen.

Eftersom nu Linnéa så gärna ville se bilder på min tjocka mage så får jag väl offra mig och vika ut mig lite. Vad gör man inte för vännen i söder.


V. 12                               V. 18                             V. 22

I v. 12 tycke jag själv att det började synas, i v. 18 tyckte jag att jag började bli tjock. Sen kom v. 22 och jag börjar känna mig som en valross, men jag kommer fortfarande i de flesta av mina kläder. Nu är jag i v 23 och Alvar-Stina (arbetsnamnet, bestämt av farbror Johan) lever rövare där inne, speciellt när jag skall sova.

Idag har jag fått min havandeskapspenning beviljad och därmed är det grön ljus för flytt till ön i slutet av januari. Vi håller på och packar här hemma, det ser ut som f_n. Vi åker hem med ett flyttlass i mellandagarna och sen kommer mor & far upp med ett släp i slutet av januari och hämtar mig, Aska och resten av grejorna. Oscar stannar några veckor och jobbar för brödfödan medan jag försöker komma i ordning på ön. Nu längtar jag faktiskt efter att flytta hem, efter snart 8 år på fastlandet känns det som att det är dags.