Livet efter Astrid

Det är många beslut som skall tas när man bygger hus. Ibland blir det för många. Ett antal måste tas i helt fel skede. Just då, när konsekvenserna av beslutet känns så oerhört långt borta. Till exempel så skall det stå i bygglovsansökan stå vilken färg det eventuella huset skall få. Vi tog ett snabbt enkelt beslut. Grått hus, vita knutar. Klassiskt, stilrent och tjusigt. Jag kom till färgaffären och bad om grå husfärg. Någon som vill gissa hur många gråa kulörer det finns? Det blev ett enkelt beslut. Jag bytte färg.

Så i vårt bygglov så står det grått. På vår tomt står ett rött hus med vita knutar. Klassiskt, stilrent och mycket tjusigt. Skulle det komma en kontrollant så hoppas jag den är färgblind.

Första penseltaget. Ett historiskt ögonblick.

Efter en del svett, tandagnissel och en liten tår från Oscar när han välte skyliften (ingen i korgen som tur var) så blev det äääääntligen klart. Jag bävar för när det skall göras om nästa gång. Det vill säga om 15 år. Då måste vi dessutom göra allt underarbete som skrapning och grundmålning. Sen kanske inte svärmor har lust att lägga två veckor av sin sommar på att måla vårt hus.

Nu har vi börjat med något som är mycke roligare. Nämligen trädgården. Som jag har längtat! Ibland har jag lätt för att snöa in på saker. Just nu är jag insnöad på allt som har med trädgård att göra. Jag plöjer tidningar och böcker efter inspiration och kunskap. Jag drömmer, smider planer och gnuggar händerna av förtjusning. Oscar sliter sitt hår och stirrar tomt framför sig när han försöker lära sig skillnaden mellan tulpan och hibiskus.


Min bästa vän just nu, en hederlig gammal VOLVO och en grym chaufför som hjälper mig fram till mina drömmars mål.

Jag är medveten om att mina drömmars trädgård är långt borta. Väldigt långt borta. Men nu har vi tagit ett steg i rätt riktning.


Vårat vackra gråa hus, med sin fantastiska trädgård. Fylld av prunkande perenner. Vackra träd vars grenar dignar under de mogna frukternas tyngder. Buskar, översållade med praktfulla fjärilar. Barnaskratt.. Ja, det kostar ju inget att drömma.

Jag gillar blommor. Särskilt orkidéer. Vilket uppenbarligen är en hata/älska relation. Jag gillar dom. Dom hatar mig. De visar sitt hat genom att ganska snart efter att dom flyttat hem till mig tappa alla sina blommor. För att sedan vägra att blomma om. Det växer ut nya blad. Jag gnuggar händerna av förtjusning. Snart, snart så kommer det nog en ny stängel med blommor. Men icke. Jag har orkidéer med massor av nya blad, flera år gamla. Men inga blommor.

Jag missköter dem så gott jag kan. För det skall dom ju tydligen gilla. Jag har samlat regnvatten. Planterat om efter konstens alla regler. Flyttat runt dom så att dom skall hamna i rätt ljus. Men dom vägrar. Står där i fönstret med sina fula blad och hånler åt mig. Trots att dom är så tråkiga utan blommor, så har jag inte hjärta att slänga dem. Jag har några som flyttat med mig ända från Skåne. Det var ju ett antal år sedan jag flyttade där ifrån kan jag lova. Inte fan har dom blommat för det.

Men nu, nu så har jag tre stycken som blommar. Givetvis är alla nya. Men ändå. Dom står där i all sin prakt. Med sina långa blomstängler som dignar under tyngden av alla vackra blommor. Jag tog tillfället i akt och tog några bilder. Så jag kan minnas hur dom såg ut med sina vackra blommor. För det är ju bara en tidsfråga innan fanskapen tappar alla sina blommor. Skall jag vara helt ärlig, ja dom har redan börjat.


                      



                     Det gäller att passa på att njuta, för snart ser dom ut såhär:

   

Vi flyttade in i vårat hus på skärtorsdagen. Dagen efter Astrids årsdag. Det är helt surrealistiskt. Dels att det redan har gått ett helt år. Dels att vi nu bor i vårat eget hus. För första gången vårat eget. Slut på att vara hyresgäst eller inneboende. Bara vårat, alldeles egna hus. Eller ja, om vi ska va petiga så är det väl bankens. Men petiga, det kan vi väl vara en annan dag.

När vi hämtat alla våra magasinerade saker och bärt in det i huset, då ville jag bara sätta mig ner och grina (jag gjorde det lite också). Inte för att det var känslomässigt eller så. Utan för att jag, inte ens i min vildaste fantasi, kunde fatta vad alla grejer kom ifrån. Hur i ... skulle vi få plats med allt? Hur i ... hade vi fått plats med alla dessa grejer innan? Vi hade ju bara en tvåa!?

Det som gör det extra knivigt är ju att vi just nu helt saknar förråd. Vi kommer att få massor av förråd. Sen. När övervåningen och garaget är färdiga. Men det är ju inte direkt imorgon. Kan ju bara tacka vår lyckliga stjärna att vi har släkt med tomma ytor. Eller ja, ytor som var ju tomma. Tills vi lade beslag på dom.

Det lär ju dröja ett tag innan vi får allt som vi vill ha det. Om man nu någonsin får det. Man behöver bo in sig. Känna efter. Flytta runt på sakerna. Tills dom hittar sin rätta plats. En del saker har redan hittat sin plats. En del av dem i soptunnan. Det är inte klokt vad mycket skit man samlar på sig.

Redan när vi bestämde att vi skulle bygga hus så sa jag att jag ville ha en brädvägg i köket. Först ville jag att den skulle vara vit , men när vi väl fått upp väggen, (ungefär då när jag och Oscar tittade på varandra och undrade hur i helvete man kunde komma på tanken att sätta upp en sån ful vägg) då insåg vi att allt annat i köket var vitt. När vi sen fick grå färg på väggen, ja då blev vi rätt nöjda ändå. Det blev ett ruffigt avbrott i allt det vita och fina.


Flyttkaos. Utanför fönstret ses vår fantastiskt gröna, prunkande trädgård. Inspirerad av ett månlandskap.


Trots att vi nu bor i huset, så återstår mycket arbete. I förra veckan kom trappan. Vi har häftat igen trapphålet med byggplast för att slippa se eländet på övervåningen. Astrid har fått sin plats under trappan, centralt i huset. Så man kan se henne nästan jämt.


Kaklet i köket är på plats. Vi har valt vit (!) glasmosaik. Nu skall vi bara få upp köksfläkten. Häromdagen stekte vi raggmunkar o bacon, rekomenderas varmt om man vill byta lukten av nytt och fräscht mot stekos. Mmmm mums.


Vi har planterat vårt första träd i "trädgården". En prydnadsrönn som heter Sorbus Astrid. Under påsken fick den agera påskris. Ett fint träd som vi fått av fina människor med varma hjärtan.


Jag längtar tills jag får en egen trädgård att påta i. Tills dess sätter jag perenner i krukor som jag sedan tänker plantera ut i mina rabatter. Det börjar bli bråttom med rabatterna bara, för krukorna är redan slut. Här en ranunkel i min favortifärg.

Förra veckan var svärmor och svärfar här. Denna veckan är Oscars bror här (tyvärr har han lämnat sin bättre hälft hemma). Med andra ord så har vi fått massa hjälp i huset. Rör har dragits, solvärme installerats, väggar tapetserats och golv har blivit lagda. Det är nära nu. Snart kan vi flytta in i vårat alldeles egna hus. Vi längtar.

Köket är på plats. Tyvärr var bänkskivan skadad i transporten så vi väntar ännu på en ny. Vi har valt kök från Ikea.

 

Efter mycket svett, svordomar och gråa hår kom golvet till slut på plats. Mattlackad ekparkett från Tarkett.

Jag och svärmor Bitten tapetserar fondhörn i vardagsrummet. Tapet från Marimekko.

 

Fondvägg i sovrum, tapet från Rusta.

 

Jag har lagt klinker i tvättstugen. Tänk vad mycket nytt man lärt sig den senaste tiden...

 

Badrummet är färdigkalklat och toan är på plats. Tänk nu behöver man inte gå ut i skogen när behov uppstår.

 

En dag när jag har tid, lust och energi. Då skall jag anstränga mig och kanske lära mig hur min kamera fungerar. Sen skall jag ta fina bilder. Som ni ser har inte den dagen kommit än.

Vi börjar få lite färg på väggarna. Eller ja, om man nu räknar vitt som en färg. Pappa gnäller mest om att vi är tråkiga som målar allt vitt, vitt och vitt. Men det är ju inte hela sanningen. Taken och fönstrarna är vita men väggarna bär faktiskt färgen "Modevit". Så det så. Sen har jag målat en vägg grön idag. Och så vitt jag vet så är inte grönt särskilt vitt. 

Vita fönster, vita tak och modevita väggar. Fast här ser taket gråare ut än väggen, i själva verket är det preciiiis tvärt om.

 

Groventrén har fått en grön vägg. Jag gillar grönt. Har saknat den här färgen sedan jag flyttade från min första egna lägenhet. (Där målade jag nämligen väggarna på toaletten med den här färgen. Ica Maxi färg på våttapet, tro det eller ej men det höll faktiskt.)

 

Nu är dom sista fönstrarna på plats och nästan allt plåtarbete är gjort, vi saknar bara fönsterbläck.

Kanske finns det någon där ute som är liiite nyfiken på hur det går med vår husbygge?!? Detta kanske kan stilla er nyfikenhet för en stund. De första korten är tagna i början av december och de sista i början av februari.

Godsherren i egen hög person slår första innerväggen, ståendes med höger fot i sovrummet och vänster i vardagsrummet.

Jag beställde hem gips. I massor. Kanske till och med massor för mycket. Vi (ja, jag bar en hel skiva) bar in alla skivorna i full snöstorm. (Köket).

Övervåningen full av isolering.

I januari var Oscars bror/man/mor o far över och hjälpe oss en hel vecka. Tack vare deras fantastiska hjälp och hårda arbete fick vi massor gjort.

 

Hårt arbetande bröder drar vattenledningar till badrummet uppe.

Svärfar o farbror Johan som rörmokare. (Tvättstuga).

Niklas klurar på elen.

När dom sedan lämnade oss så var nästan all gips/spån uppe på väggar och tak. (Vardagsrum nere).

Vi saknar den där som brukar fylla ut dom här sexiga byxorna. (Badrum nere).

(Sovrum nere). Efter att den skattefria arbetskraften lämnat oss så har vi slitit vidare själva. Jag har tydligen en tills nu okänd spacklartalang. Spacklingen är i det närmaste färdig och nu målar vi tak och skruvar ihop köket. Det går framåt.

Ibland blir jag så trött på att Astrid fortfarande är död. Kan hon inte bara sluta upp med det där tramset? Sluta vara död och komma tillbaks till oss. Sen kan vi också skriva glada tillrop på facebook om MVC, promenader med barnvagnen och babysim. Men nu är det inte så. Och hur jävla orättvist, tråkigt och förbannat hemskt det är så kommer hon inte tillbaka.

Istället skriver jag på facebook om att vi har skottat snö i vårt vardagsrum. Vårt hus har nämligen äntligen kommit. Nu längtar vi bara tills vi får flytta in. Innan dess väntar en helvetes massa jobb och planering. Tänk ändå, en dag inom en ganska snar framtid kommer vi bära flyttkartonger över tröskeln till vårt alldeles egna hus. Tänk om ändå bara Astrid fått flytta in med oss.

Såhär såg det ut förra måndagen när vi kom ut till huset. Inte varje dag man behöver skotta inne.

 

På eftermiddagen var hela huset uppe. Lite som att lägga pussel.

 

En vecka senare fattas bara lite fönster och taktegel. Snart dax för flyttgröt.

Beträffande min sambos nerver vill jag bara meddela att dom är under full kontroll. Han hanterar hela husbygget med samlat lugn.

 

Det börjar hända grejer med bygget. Eller rättare sagt, vi har börjat shoppa loss. Och därmed nalla på byggkreditivet. Vilket i sin tur ger lite dubbla känslor. Det är ju kul att handla när banken betalar. Det är ju tråkig att man en dag behöver betala tillbaka. Dessutom med ränta.

Det är skönt att äntligen få göra något på riktigt och inte bara planera. Planera är viktigt. Men tråkigt. Som tur var har jag en nitisk sambo och en ännu mer enträgen svåger som har gjort det mesta av det arbetet. Jag rycker mest på axlarna och tycker att "det ordnar sig nog". Vilket det gör. För Oscar eller Johan ordnar ju det. Vad va det jag sa?! Det ordnar sig alltid.

Värmesystem är en sådan sak som kräver nogrann planering. Och massor av funderingar. Skittråkigt. Våra blickar riktades tidigt på ett system från Sfinx Solar, en kombination av luftvärmepump, ackumulatortank och solceller. Eller ja, våra blickar är väl kanske att överdriva. Oscar och Johan sa till mig vilket håll jag skulle titta åt. Och jag tittade.

En stadig grund att stå på! Eller ja, inte än kanske, för då kanske man fastnar.

Rör på rad! Jag vet exakt vad vi skall ha dom till. Tyvärr är det hemligt än.

Imorgon skall vi ha byggsamrådsmöte. Det låter verkligen viktigt. Och lite tjusigt. Jag undrar mest vad man gör där? Borde nog veta det. Eller ta reda på det. Ännu bättre om Oscar visste vad man gjorde där. Det vet han tyvärr inte heller. Sammanfattningsvis så kan man säga att två noviser skall på möte utan att veta vad vi skall göra där. Jag tror det kommer gå jättebra. Om jag ser viktig oh tjusig ut så blir det nog toppen. Ibland kan jag ju humma lite. Gnida hakan och se eftertänksam ut. För har man ingen koll, så får man ju i alla fall försöka dölja det så gott det går.

Jag har varit dålig på att uppdatera hur det går med vårat bygge. Eller ja, det som skall bli vårat bygge. Vi väntar fortfarande på bygglov. Vi har väntat på det sedan i maj. Men vi är ju vana, vi väntar ju mest hela tiden. Väntar på att sorgen skall släppa sitt förlamande grepp. Väntar på svar om det kan hända igen. Väntar, väntar och väntar.

Sedan Astrid dog och vi bestämde att vi trots allt ville fortsätta leva, så har vi kämpat och slitit på tomten. Det har varit skönt att ha något som skingrar tankarna. Skönt att få ut frustrationer och ilska genom fysiskt kroppsarbete. Vi har sågat, kapat, klyvit och släpat ved och stockar. Fällt, släpat och eldat ris. Nu har våran byggare tjuvstartat lite med förberedelserna för grunden. Grävt och shaktat. Det börjar faktiskt hända grejer. Bara dom kunde öka tempot inne på byggnadsnämnden så skulle vi vara tacksamma. Det skall ta tio veckor att få ett bygglov. Inte tio månader.

Så här såg det ut i våras innan vi började röja.

Bränn, bränn, bränn!

Det blev lite virke, det här är ungefär hälften. Sen blev det minst lika mycket ved också...

Nu börjar det likna något. Pinnarna som är nedstuckna i jorden symboliserar huset och garaget.

I hällande regn började vi idag röja på tomten. Enebuskarna slets upp med rötterna med ren handkraft. Handkraft ackompanjerade av harranger med svordomar. Oscar gick lös med motorsågen. Första gången sedan lumpen och det är ju ett par år sedan. Med tanke på det så är vi nöjda med att han bara fällde ett litet träd i huvudet på sig själv. Nåväl, det var ju ändå inga vitala delar.

Det känns bra att vara tomtägare. Bra för att vi får något som skingrar tankarna. Något man kan gå lös på. Få ut lite frustration genom kroppsarbete. Oscar kallar sig själv för greve. Greven med världens minsta greveskap. Hela 2700 kvadratmeter. Tänka sig att det kommer att finnas ett hus där snart. Ett hus som vi skall bo i. Vår familj där det saknas en. Vår familj där det alltid kommer att vara ett barn för lite runt middagsbordet.

Trots regnet så kändes det bra att vara ute hela dagen. Frisk luft kan verkligen göra underverk. Det märkte jag när vi kom hem igen. I lägenheten kom det över mig igen. Instängd. Astrid kommer inte tillbaka. Jag tänkte på det på tomten också. Vände mig om för att se om barnvagnen stod där under trädet som jag hade tänkt. Det gjorde den ju inte. Den står ju i förrådet hemma hos mina föräldrar. Tom.

Aska blickar ut över greveskapet.