Livet efter Astrid

Imorgon skall vi ha byggsamrådsmöte. Det låter verkligen viktigt. Och lite tjusigt. Jag undrar mest vad man gör där? Borde nog veta det. Eller ta reda på det. Ännu bättre om Oscar visste vad man gjorde där. Det vet han tyvärr inte heller. Sammanfattningsvis så kan man säga att två noviser skall på möte utan att veta vad vi skall göra där. Jag tror det kommer gå jättebra. Om jag ser viktig oh tjusig ut så blir det nog toppen. Ibland kan jag ju humma lite. Gnida hakan och se eftertänksam ut. För har man ingen koll, så får man ju i alla fall försöka dölja det så gott det går.

Firade min födelsedag igår. Tjuvade lite, eftersom jag egentligen fyller år idag. Fick bland annat en alldeles jättefin systemkamera. Har önskat mig en sådan länge men inte riktigt prioriterat ett inköp. Nu kan jag dokumentera husbygget noga. Ska bara lära mig hur den fungerar.

Det blev en fin födelsedag. Goda vänner, tårta och nästan allt man kan önska sig. Det var bara Astrid som saknades. Förra året låg hon i min mage. I år trodde vi att hon skulle få vara med. Det fick hon inte. Hon var död igår. Hon är död idag också, fast det är min födelsedag. Hon är död varenda jävla dag.

Kan man önska sig ett barn när man fyller år? I så fall gör jag det. Jag fyller 29 år idag och jag önskar att Astrid lever. I själva verket har jag aldrig önskat mig något så mycket. Så kan någon se till att jag får henne tillbaka?!

Som bekant så har ju de flesta människor två ben. Jag är inget undantag. Idag har varit en dag när jag inte vetat vilket ben jag skulle stå på. Ena benet var glatt. Det andra sorgset. En vinglig dag med både glädje och sorg.

På det glada benet studsade jag runt av glädje när vi äntligen, ÄNTLIGEN fick bygglovet. Som vi har väntat! Jag har också kört ett hårt träningspass på friskis, svetten rann och musklerna värkte. Det var härligt. Fikat har jag gjort. Tillsammans med lilla Malva och hennes fina mamma fick jag en mysig stund. Glädje.

Men så var det ju det sorgsna benet. Jag blev jätteledsen när jag läste tidningen imorse. Astrid har fått en liten änglakompis i sin himmel. Det gör så ont att veta att någon annan här på ön nu går igenom samma helvete som även vi tvingats till. Det är ingen jag känner, men jag vet hur dom känner. Sorg.

Glädje bidrog även min kurator till när hon jagade läkarna med blåslampa för att vi skulle få svar på kromosomutredningen. Nu fick vi inget svar idag heller. Det är ju i och för sig lite sorgligt. Men det känns så bra att någon engagerar sig så som hon gör.

Något som jag verkligen blev glad av var en medmänniskas givmildhet. Jag åkte till en handelsträdgård och skulle handla lite höstblommor till balkongen. När jag skulle betala fick jag en hel bukett med vackra rosor av expediten. Alldeles gratis. Dom skulle ändå slängas sa hon, men jag kanske kunde ha lite glädje av dom över helgen?! Det gjorde min dag. Så med närmare eftertanke så står jag nog ändå på det glada benet idag.

Astrid fick fina rosor idag!

Imorgon har det gått fem månader sedan Astrid dog. Idag är det fem månader sedan vi föväntansfulla och lite nervösa åkte in till förlossningen för att äntligen få träffa vårt efterlängtade barn. Vi fick träffa henne. Men vi fick inte ta med henne hem. Idag borde vi ha fått sett vår dotter le för första gången. Kanske skulle hon ha börjat krypa. Det kommer vi aldrig få veta.

Idag, precis som alla andra dagar sedan den 20 april så har jag saknat och längtat. Drömt om hur det skulle varit om hon varit i livet. Nu levde hon inte idag heller. Istället fick jag hitta på något annat att göra. Idag styrde jag och mamma näsan mot svampskogen. Vi hittade massor. Sen vände vi oss om. Där var det också massor. Till slut fick vi ge upp, vända hemåt igen. Vi hade fyllt våra påsar. Jag har nog aldrig sett så mycket svamp.

Vi passade på att förse oss med lite annat material i skogen. Material för att binda en höstkrans till Astrid. Den blev fin med den gröna mossan och dom röda bären. Ett litet grattis till vår flicka på hennes 5-månadersdag.

Höstkrans.

Det händer dagligen. Helt i onödan förändras människors liv för alltid. Barn dör. Innan förlossningen. Under förlossningen. Efter förlossningen. I sömnen hemma i spjälsängen. Kvar lämnas deras föräldrar. För all tid med sår i själen. En saknad utan bot. Ett liv med ett barn för lite. Ett liv som ingen skulle behöva leva.

Barn kommer alltid att dö. Den absoluta nollpunkten kommer aldrig att nås. Men låt oss hjälpa varandra för att komma så nära den som möjligt. Det kan hända dig. Ditt barn kan dö. Det kan hända mig igen. Den kan hända din vän, din bror och din syster. Och tro mig, du önskar inte detta till någon. Inte ens din värsta fiende.

Så låt oss alla hjälpas åt och stödja spädbarnsforskningen. För några kronor så kan du hjälpa forskningen framåt. Kanske kan ännu ett liv räddas. Astrid behöver inga fler änglakompisar att leka med. Dom är redan alldeles för många.

Ca 700 spädbarn dör varje år i Sverige. Det är två om dagen. Fyra föräldrar varje dag vaknar upp till samma helvete som vi gjorde den 20 april. Spädbarnsfonden har startat kampanjen Solvända, titta in på hemsidan och se hur du kan bidra till att färre barn dör.

Det värker i kroppen. Ömmar i musklerna. Det var lite svårt att ta sig upp ur sängen imorse. Stramade lite när jag skulle lyfta tekoppen. Skulle nog behövt en rullator när jag var ute med hunden.

Det är nämligen så, att jag har tränat. Jag lider av träningsvärk. Aj aj aj. Det var helt enkelt alldeles för länge sedan sist. Allvarligt talat så var det nog flera år sedan jag tränade. Jag har inte ridit sedan i oktober. Visst, jag är ju ute med hunden varje dag. Men det är också allt. Sist jag var på ett träningspass var väldigt länge sedan. Men nu skall det bli ändring på det!

Jag kan ju inte bara gnälla på Oscar att han är lat och lite småfet utan att själv göra något åt min bristfälliga kondition. Det är bara att bita i det sura äpplet. Så jag gick ut hårt i tisdags och drog till Friskis med vännen Hanna. Medan våra respektive slet hårt på gymmet så försökte vi hitta vår förlorade koordination. Allvarligt talat. Den är helt försvunnen. När jag lagom hade kommit på hur jag skulle röra fötterna och armarna samtidigt. Ja då hade ledaren byt steg för länge sedan. När vi skulle ner på golvet och träna styrka så sträckte jag mig. Lite pinsamt att sträcka sig av att lägga sig ner på golvet. Kan det vara så att jag börjar bli gammal?!

Lite lagom stel efter tisdagens övningar så hoppade jag upp på hästryggen igår. Eller ja, inte hoppade kanske. Snarare kravlade mig upp. Jag och Sandra tog en härlig tur genom skogen ner till havet. Det är en speciell frihetskänsla att galoppera fram genom skogen. Roligt var det också. Vi pratade om hur vi red när vi var yngre. När man ångade fram över stock och sten utan en tanke på att man faktiskt kan slå sig om man ramlar av. Man ramlade av ibland. Slog sig som fan. Hoppade upp igen och glömde lika fort. Nu tänker man på hur ont det skulle kunna göra. Om man skulle ramla av. Oroar sig liksom i förebyggande syfte. Så fegar man ur ibland. Det är väl sådanna tankar som kommer först när man börjar bli gammal?!

Skönt är det. Att ha fysiskt ont. Skönt för att det tar udden av den värk och tomhet jag känt inom mig sedan Astrid dog. Jag räknar med att jag kommer ha en del ont i framtiden. Psykiskt kommer jag ju ha ont resten av livet. Fysiskt, när jag har varit duktig och rört på mig. Det sägs ju att en gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Jag tror jag skall göra tränandet till en vana.

Mitt humör matchar vädret idag. Regnigt, grått och trist. Vilken skit dag. Skall snart åka och jobba. Måste äta, byta om och gå ut med hunden först. Istället sitter jag här. Plågar mig själv genom att läsa förlossningsberättelser på nätet. Förlossningsberättelser som slutar med levande, skrikande barn. Brevid mig ligger ett papper från Febe. En inbjudan till Febe-dagen i oktober. En förfrågan om vi vill ha vår döda dotters namn uppläst i kyrkan. Samtidigt som dom tänder ett ljus. Livets ytterligheter. Livets orättvisor.

Nej idag vill jag gräva ner mig. Slippa vakna. Vara nergrävd och slippa se sol och regn. För en sån här dag gör inte solen mig lyckligare. Regnet gör inte mig inte heller mer ledsen. Nej, det spelar ingen roll. Idag är dagen som stavas melankoli. Varför vet jag inte. Det bara är så. Det bara visade sig vara så när jag vaknade i morse. Jag har lärt mig nu, att det är så livet är. Och kommer vara. Ibland upp. Ofta ner. För vår dotter är död. Oåterkalleligt död. Och det är saknaden och sorgen som gör mig så här. Saknaden som kommer vara med mig ända in i evigheten. Kan bara hoppas att imorgon är en bättre dag.

Ja så står man där. På kyrkogården. Tittar på sitt barns gravsten. Stenen som man själv valt ut där nere på stranden. Stenen som blivit slipad av havets vågor på min barndoms strand. En sten som jag hade hoppats Astrids små nakna fötter skulle trampa på. Istället fick den göra henne sällskap i döden.

När jag nu väl stod där och tittade. Ja, då hade jag slut på tårar. I alla fall för tillfället. Det kändes ändå fint. Och lite bra. Konstigt nog. Det kändes bra att det blev fint. För även om vår dotter nu bara finns i våra hjärtan, så vill vi ju att hon skall få det finaste.

Såhär blev det. Vi är i alla fall väldigt nöjda.
Så nöjd som man nu kan vara över sitt barns gravsten.

Idag har Astrids gravsten kommit. Har väntat på den här dagen länge. Trott att det skulle kännas skönt när den kom. Som ett steg på vägen. Tydligt för alla vem det är som äger nallen, marsvinet och alla blommorna. Det är ju Astrids plats. Nu står det där också. Astrid Olin, vår älskade dotter, född och död den 20 april 2010. Det kändes skönt också. Först.

Sen kom jag på hur jävla hemskt och orättvist det är. Att vi är glada över en gravsten. När vi egentligen borde glädja oss åt det första leendet. Förbannades jävla skit. Jag vill inte att min dotter skall ha en jävla gravsten! Jag vill inte att hon skall ligga en meter under jorden. Jag vill att hon skall finnas här hos mig. Hålla mig vaken om nätterna. Kräkas i mitt hår. Skrika hål i mina öron.

Men så kommer det aldrig bli. Det är förvånansvärt svårt att lära sig leva med det.

Jag har varit dålig på att uppdatera hur det går med vårat bygge. Eller ja, det som skall bli vårat bygge. Vi väntar fortfarande på bygglov. Vi har väntat på det sedan i maj. Men vi är ju vana, vi väntar ju mest hela tiden. Väntar på att sorgen skall släppa sitt förlamande grepp. Väntar på svar om det kan hända igen. Väntar, väntar och väntar.

Sedan Astrid dog och vi bestämde att vi trots allt ville fortsätta leva, så har vi kämpat och slitit på tomten. Det har varit skönt att ha något som skingrar tankarna. Skönt att få ut frustrationer och ilska genom fysiskt kroppsarbete. Vi har sågat, kapat, klyvit och släpat ved och stockar. Fällt, släpat och eldat ris. Nu har våran byggare tjuvstartat lite med förberedelserna för grunden. Grävt och shaktat. Det börjar faktiskt hända grejer. Bara dom kunde öka tempot inne på byggnadsnämnden så skulle vi vara tacksamma. Det skall ta tio veckor att få ett bygglov. Inte tio månader.

Så här såg det ut i våras innan vi började röja.

Bränn, bränn, bränn!

Det blev lite virke, det här är ungefär hälften. Sen blev det minst lika mycket ved också...

Nu börjar det likna något. Pinnarna som är nedstuckna i jorden symboliserar huset och garaget.