Livet efter Astrid

En stadig grund att stå på! Eller ja, inte än kanske, för då kanske man fastnar.

Rör på rad! Jag vet exakt vad vi skall ha dom till. Tyvärr är det hemligt än.

Astrid har fått nya blommor på graven. Frosttåliga sådanna. Nu får vintern komma när den vill. För min del får det gärna komma lika mycket snö som förra vintern. Jag gillar snö och minusgrader. I vintras var det ju lite tungt att pulsa runt i meterhöga drivor med min stora mage. Jag hade gärna gjort det resten av livet om jag hade fått behålla Astrid. Men tyvärr funkar det ju inte så. Vi får hålla till godo med en tom mage. Och en grav på en kyrkogård.

Den tjugonde oktober. Idag är det den tjugonde oktober. Idag skulle Astrid ha blivit sex månader. Ett halvt år. Men det blev hon inte. För precis som för sex månader sedan, så är hon död idag också.

Det är ju helt sjukt. Vår dotter skulle ha blivit sex månader idag. Och här sitter jag och skrattar åt Carina Berg på TV. Förvånas fortfarande över att jag besitter förmågan att skratta. Får fortfarande skuldkänslor ibland. Men inte lika ofta som förut. Sorgen har förändrats. Det gör fortfarande lika ont. Inte hela tiden, men ibland. Ibland har jag samma känsla som dagen då det hände. Tomheten kommer nog alltid finnas. En del av mig kommer för all tid att fattas.

Jag har förändrats, men är ändå samma människa. Ibland överraskar jag mig själv genom att vara lik mitt gamla jag. Lika ofta känner jag inte igen mig själv. Jag känner mer än förut. När jag är glad. Då är jag gladare än förut. När jag skrattar, ja då gör jag det hysteriskt. När jag gråter, då gör jag det utan sans.

Sorgen går alltid brevid. Hand i hand med mig. På andra sidan går glädjen. Glädjen är rufsig i pälsen. Sliten. Men den finns där brevid mig. En dag kanske det är sorgen som är rufsig. Och glädjen håller mig i handen.

Jag har fått en Beautiful Blogger Award av Ann-Louise. Jag har tidigare fått en av Nina. Stort tack till er båda. Det värmer, att i alla fall någon läser och berörs av det man skriver. Tack ska ni ha!

När man får en award så ingår det att man skall skcika vidare awarden till sju andra bloggare. Får klura lite på vem jag tycker är värda detta pris. Sen skall man berätta sju saker om sig själv. Jag vet inte vad jag skall berätta. Jag är ju ganska trist och vanlig. Vad vill ni veta?

 

Det har regnat hela morgonen. Men nu kikar solen fram bakom ett moln.

Jag hann inte mer än trycka på publicera så ringde mobilen. Bara för att jag jus varit bitter och spytt galla över läkaren som aldrig ringde upp. Hon ringde. Frågade om jag ville ha svaret på telefon. Mitt svar var -Ja. Hennes svar var -Nej, Astrid hade normal genetisk uppsättning. Det finns inget som tyder på någon ärftlighet som orsakat felet på Astrids lungor.

Verkligen skönt att få ett negativt svar. Innerst inne var jag ganska säker på att det var så. Men man kan ju aldrig riktigt veta. Detta betyder också att vi aldrig kommer veta vad som orsakade hennes dålig lungor. Varför blev det såhär? Varför drabbade det just oss? Varför? Varför? Varför?

Livet snurrar på. Spinner vidare. Ibland känns det som att det går för fort. Hinner inte riktig med. Det är så mycket nu. Jobb. Husbygge. Ritningar som måste stämma. Papper som måste skrivas på. Beslut som måste fattas. Ofta går det bara runt runt i huvudet. Ändå känns det som att det var rätt beslut att fatta. Vi måste ha något att bygga vidare vårat liv på. Något att hänga upp oss på. Jag tror det har hjälp oss, kommer att hjälpa oss. För vi måste fortsäta leva. Vi har inget val.

Jag börjar vänja mig vid att jobba heltid. Vänja mig vid att inte ha tid för så mycket annat än arbete. På sätt och vis är det skönt. Vardagen har kommit tillbaka. Även om det är en annorlunda vardag. Jag behöver inte anstränga mig. Det är bara att följa med. Springa vidare i ekorrhjulet. Runt, runt, runt. Ibland blir jag rädd att jag försöker springa ifrån sorgen. Men så påminns jag, om att den hela tiden finns där. Den går inte att komma undan. Jag kommer aldrig att glömma. För trots att det snart har gått ett halvår sedan Astrid föddes och dog, så tänker jag på henne hela tiden.

Vi väntar fortfarande på svar. Min kurator har varit och är fantastisk som jagar läkare med blåslampa för att vi skall få svar på kromosomutredningen. För vi vill ju ha svar. Vi vill ju veta om det är realistiskt att tro. Tro och hoppas på att Astrid en dag skall få ett syskon. Ett levande syskon. Läkaren har lovat att hon skall ringa idag. Trots det har jag inga större förhoppningar om att hon kommer göra det. Hon har lovat många gånger att hon skall ringa. Ännu har hon inte ringt en endaste gång.