Livet efter Astrid

Mitt hästsläp har varit en sann trotjänare sedan vi köpte det för en himla massa år sedan. Jag har liksom inte riktigt klarat av att göra mig av med det, trots att det snart är tre år sedan jag var tvungen att ta bort min hjärtevän Pavarotti. Det har ju varit bra och ha vid flytt och sånt, och flyttat har jag ju gjort en del de senaste åren. Det kostar inte så många kronor att äga heller, särskilt inte de första åren för då betalade pappa så snällt. Nu har det i alla fall varit avställt sedan vi flyttade till Linköping och har huserat i Sur-Veines skog, granne med Johan och Niklas. Jag har haft dåligt samvete för att det har stått där oanvänt och förfallit, men det har känts onödigt att sälja det eftersom vi förmodligen kommer att flytta nån gång igen.

I alla fall så fick det bli höstens projekt att få Värmlandsvagnen att rulla igen. Häromdagen tog jag och Oscar till slut tag i det. Vi planerade att åka en sväng med det och tvätta av det lite, tidsåtgång ca 2-3 h, för att nästa helg ta med det till Västervik, besiktiga och åtgärda eventuella fel. Det gick jättebra för oss, verkligen.

För det första så hade jag glömt säga till Johan och Niklas att man inte kan lämna handbromsen i, för då fastnar den. Nu hade det stått med handbromsen i, i ungefär 1 år. Förvånandsvärt nog gick det att lägga ur den hur lätt som helst. Vi backade till Toyotan och döm om min förvåning när varenda lampa lyste där bak (på släpet alltså). Jag tänkte att det här kommer gå fint! Oscar gasade iväg, kvar stod både transport och bil. Det enda som hade flyttat sig var gruset under framdäcken på bilen. Transporten flyttade sig inte en millimeter.

Jag ringde pappa (jag brukar göra det när det krisar). Efter en lång föreläsning om att man inte ska lämna handbromsen i (som jag redan visste) så förklarade pappa att vi skulle försöka banka loss hjulhusen från bromstrumman, (eller nåt liknande) det hade förmodligen rostat ihop hela skiten. Sagt och gjort, av med hjulen och fram med hammaren. Vänster sidan lossnade ganska omgående men höger framhjul satt som gjutet. Oscar och Johan tog i med förenad muskelkraft och kämpade på i säkert en timme innan fanskapet släppte. Jag stod i bakgrunden och fällde spydiga kommentarer, vi skall alla göra det vi är bäst på. Jag tror att mina kommentarer om deras bristande muskelstyrka gjorde att det bara tog halva tiden att få loss det sista hjulet.

Efter lite stärkande äppelkaka med glass backade vi till igen för att ta en provtur. Efter ungeför en halv sekund grävde toyotan ner sig till Kina och blev hängande på framvagnen. Transporten? Jo den flyttade sig säkert en halv meter. Svordomar. Fram med Johans SAAB och bogsera loss vår bil. Nu började rödhåriga Oscar tappa tålamodet med min gamla pärla. Förstod verkligen inte varför.

I alla fall så kom jag och Johan fram till att vi skulle sätta bogserlinan mellan bil och släp för att dra loss det. Oscar sa att det absolut inte skulle gå. Men vi försökte i alla fall och med ett litet avbrott för att såga av tomtpinnen med en bågfil som hamnade mitt under släpet, så gick det faktiskt! Det rullade! Helt otroligt! Att det sedan lät som ett tröskverk när dom rostiga stackars bromsskivorna protesterade valde vi att ignorera. Så nu skall vi se om det rullar hela vägen till bilbesiktningen nästa helg. Jag har inte allt för stora förhoppningar.

Tidsåtgång? Tja, ca 8 timmar.