Huset är här
Istället skriver jag på facebook om att vi har skottat snö i vårt vardagsrum. Vårt hus har nämligen äntligen kommit. Nu längtar vi bara tills vi får flytta in. Innan dess väntar en helvetes massa jobb och planering. Tänk ändå, en dag inom en ganska snar framtid kommer vi bära flyttkartonger över tröskeln till vårt alldeles egna hus. Tänk om ändå bara Astrid fått flytta in med oss.
Såhär såg det ut förra måndagen när vi kom ut till huset. Inte varje dag man behöver skotta inne.
På eftermiddagen var hela huset uppe. Lite som att lägga pussel.
En vecka senare fattas bara lite fönster och taktegel. Snart dax för flyttgröt.
Beträffande min sambos nerver vill jag bara meddela att dom är under full kontroll. Han hanterar hela husbygget med samlat lugn.
Tjoho va fint det blir, ser fram emot nyår och en massa snickeri. Får ta med lite lugnande whiskey till bror så dom där ögonen slappnar av något. Kram
Känner så väl igen den där känslan..."Kan han inte bara sluta vara död nu".
Skulle inte för allt i världen vara utan min älskade dotter och son som kommit efter William, och jag fick aldrig lära känna honom men ja...
Hej Veronica. Hittade hit via bambi och fastnade. Läste tillbaka och har suttit och bölat som en gris över allt som hänt er. Det finns inget bra att säga, ni har ju inte er dotter hos er men jag är så förbluffad över hur bra du ändå tacklar situationen. Du skriver så fint om Astrid, hon verkar vara en väldigt älskad liten dotter.
Utbildar mig till doula och en av mina farhågor är hur jag ska bete mig om ett barn dör vid förlossningen. man vill ju vara ett stöd i en så svår situation.
Vad spännande med husbygge och fix även om det säkert är en massa beslut.
Kram Lena