Bloggen
Men det känns bra. Då vet jag att jag har lyckats förmedla mina känslor. Mina känslor som inte är roliga just nu. Mina känslor som är fulla av tårar och sorg. Bloggen har blivit en ventil för mig. Den hjälper mig att lätta på trycket. När känslorna håller på att svämma över. När jag inte kan stå emot stormen längre. Då sätter jag mig ner och låter fingrarna dansa. Ofta utan att tänka. Det går av sig själv. Ibland tänker jag att just det skall jag skriva om. Det är sällan det blir som jag har tänkt. Men det lättar ändå på trycket.
Gensvaret jag får hjälper också. Andra änglaföräldrar som läser och känner igen sig. Föräldrar med levande barn som blir tacksamma för vad dom har. Människor som berörs av vårt livsöde. Mina vänner, utspridda i vårt avlånga land får en uppdatering om vad som händer i vårt liv. Inte trodde jag att en sida på internet skulle betyda så mycket för mig. Stort tack till alla er som läser och kommenterar. Ni gör sorgen lite lättare att bära.
En blogg kan vara en oerhörd självterapi...
Hoppas du läker lite för varje inlägg, varje kommentar och varje dag som går.
Jag och min sambo läste er förlossningsberättelse och grät igårkväll...
Vi är i v 33 med vår dotter och det är vårt värsta mardröm som ni gått igenom.
Så känner jag också för min blogg och den har hjälpt mig otroligt mycket. Samtidigt som det har hjälpt mig mycket att läsa andra änglaföräldrars bloggar. Och det känns oerhört bra att veta att just min blogg kanske har hjälpt någon annan. Det slår mig gång på gång hur lika vi änglaföräldrar ofta tänker och känner.
Kram/ Ann-Louise
Vad skönt att det hjälper. Din blogg hjälper mig också. Att jag vet nån som går igenom precis samma som jag gör. Att det finns fler som jag. Att fler känner exakt som jag. Dagar fulla med tårar och sorg. Så tack för din blogg.
Kram från Arvids änglamamma
Tack för ditt svar och din kommentar.
Ja, på något sätt förstår jag att man överlever, men för mej, tanken på vad ni gått igenom, kan inte föreställa mej, kan inte förstå.. Är tacksam för det, men önskar att ingen skulle behöva gå igenom det..
Kramar
Eller hur är det bra med en ventil. Det har jag också, fler till och med, en blogg, en dagbok osv.
Min bror och hans fru fick nyligen sitt första barn, vi misste nyss vårt. hon är så fin och levande och när jag håller henne saknar jag vår lillebror som aldrig fick leva. Men på nåt sätt tröstar det lite också. Jag har fått min första mens nu efter allt hände. Trots att jag inte törs så vill jag försöka igen.. man kanske måste våga kasta sig in i det.. för inte kan väl blixten slå ner på samma ställe två gånger?
kram från en annan änglamamma
Hej
Tack för att du delar med dig av din berättelse. Man känner ofta igen sig själv i det du skriver och det är skönt att veta att man inte är ensam. (Fast man hade hoppats att ingen skulle ha behövt mista sitt barn)
Kram från Änglamamman Agneta
Tycker det är sååå starkt av dig att dela med dig av eran sorg! Eran förlust har verkligen fått mig att uppskatta det jag har, tack! Tänker på dig dagligen och beundrar din styrka! Himlen har fått den vackraste av änglar! /Natalie
Fina fina Veronica... Igår kvæll læste jag ut en bok som var så sorglig i slutet (boktjuven, kan varmt rekomendera den, superbra!!!), jag låg och tænkte och børjde tænka på er och den fina Astrid som inte fick stanna... Sen græt jag, det ær ett tag sen sits och jag låg dær och tænkte på hur orættvist livet ær och hur hemskt det ær att lilla Astrid inte får vara hær, uppleva sin tremånadersdag, sommaren, sina underbara førældrar... Jag vet att det blir lite extra tufft idag nær du vaknar, den 20 juli... Hoppas dagen i alla fall ska ha med sig lite solsken till er!!!
Tænker på er!
Linnea
Fortsätt skriva! Skriv för din egen skull, för Astrid, för dina vänner och för alla oss andra, främst för oss änglaföräldrar. Det hjälper så att veta att man inte är ensam i världen om att ha en ängel. Varma kramar!
Vi är alldeles för många änglaföräldrar i denna värld. Det är jättebra att bloggarna finns så vi kan hitta varandra och dela våra erfarenheter. Det hjälper oerhört att få läsa om andra som varit med om liknande upplevelser. Jag förlorade ett par tvillingpojkar för 3½ år sen. (Har fått två barn till efter det.) När våra pojkar dog så läste jag också en massa på nätet men då orkade jag inte skriva själv. Men jag tyckte också att det hjälpte att läsa om andras upplevelser.
Åh, jag lider verkligen med er som inte får ha er finaste Astrid hos er. Det käraste man har fått, att man ska behöva förlora det. Det är det värsta man kan utsättas för, att förlora sina barn.
Jag vet inte vad jag ska säga mer, men fortsätt att skriva i din blogg. Största kramarna till er. Terese
Tack för att du delar med dig. Är precis som Terese här ovan och läser jättemycket på nätet men klarar inte av att skriva själv. Betyder mycket att läsa att man inte är ensam om sina känslor. Stor kram!
Du får mig att skratta mitt i allt också:-) Du är fortfarande väldigt duktig på att formulera dig.
Hej
Tack för din kommentar! Beklagar att vi delar den erfarenheten, men som man märker är vi många som har den tyngsta förlusten av dem alla gemensamt...
Beklagar er sorg, jag vet att de orden oftast inte betyder så mycket som man kanske tror när man skriver dem.
Måste säga vilket fint andranamn er dotter fick, bara för att min dotter fick heta samma sak :)
Det värsta är att man måste lära sig leva med sorgen, man sörjer aldrig klart. Man lär sig leva med förlusten...
Tack för att du orkar önska oss lycka till. Man kan ju hoppas att det hjälper när folk håller tummarna för en...?
Som någon skrivit tidigare, vi änglaföräldrar verkar förstå känslor som ingen annan kan sätta sig in i. Vi verkar känna lika i många situationer.
Fast jag beklagar er förlust vill jag också gratulera till er fina dotter. Synd att hon inte fick stanna här på jorden....
Kramar från en änglamamma med två änglar i himlen
Åh denna sorg. Jag läste just er förlossningsberättelse och fick tårar i ögonen och klump i halsen... vi förlorade vår son i vecka 18-19 och på nåt sätt känns det så otroligt skönt att man inte är ensam i världen om att ha den här saknaden, hålrummet och tomheten i sig. En stor tröst! Tack för att du delar med dig <3
