Livet efter Astrid

Som bekant så har ju de flesta människor två ben. Jag är inget undantag. Idag har varit en dag när jag inte vetat vilket ben jag skulle stå på. Ena benet var glatt. Det andra sorgset. En vinglig dag med både glädje och sorg.

På det glada benet studsade jag runt av glädje när vi äntligen, ÄNTLIGEN fick bygglovet. Som vi har väntat! Jag har också kört ett hårt träningspass på friskis, svetten rann och musklerna värkte. Det var härligt. Fikat har jag gjort. Tillsammans med lilla Malva och hennes fina mamma fick jag en mysig stund. Glädje.

Men så var det ju det sorgsna benet. Jag blev jätteledsen när jag läste tidningen imorse. Astrid har fått en liten änglakompis i sin himmel. Det gör så ont att veta att någon annan här på ön nu går igenom samma helvete som även vi tvingats till. Det är ingen jag känner, men jag vet hur dom känner. Sorg.

Glädje bidrog även min kurator till när hon jagade läkarna med blåslampa för att vi skulle få svar på kromosomutredningen. Nu fick vi inget svar idag heller. Det är ju i och för sig lite sorgligt. Men det känns så bra att någon engagerar sig så som hon gör.

Något som jag verkligen blev glad av var en medmänniskas givmildhet. Jag åkte till en handelsträdgård och skulle handla lite höstblommor till balkongen. När jag skulle betala fick jag en hel bukett med vackra rosor av expediten. Alldeles gratis. Dom skulle ändå slängas sa hon, men jag kanske kunde ha lite glädje av dom över helgen?! Det gjorde min dag. Så med närmare eftertanke så står jag nog ändå på det glada benet idag.

Astrid fick fina rosor idag!