Livet efter Astrid

Ibland är det bara för härligt att bo i en liten håla. Min härliga ö. Ön där det händer så lite att dagens största nyhet är klagomålen på underlaget för årets hundutställning. Tydligen har det inkommit klagomål på att gräset är för högt. Det optimala är att underlaget skall likna en fotbollsplan, men vid Oscarsstenen liknade det mest en stubbåker. Ve och fasa. Många hundar hade tydligen sådant problem med underlaget att dom började halta och därmed blev uteslutna. Tillåt mig småle. Jag misstänker att det inte var vinnarna som klagade.

Det här med hundutställningar facinerar mig. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en klubb för inbördes beundran. Visserligen krävs det mer träning än man kan tro. Jag menar hunden måste kunna ställa upp sig snyggt, kunna följa föraren springandes runt i en cirkel. Det är en fördel om dom inte biter domaren när dom tittar på tänderna. Dom skall kunna uppföra sig helt enkelt. Vilket jag tycker alla hundar skall kunna, oavsett var dom befinner sig.

Aska som är normalt sund, snygg och trevlig hund klarade att springa på stubbåkern. Utan att halta. Hon vann inte. Inte heller förlorade hon. Vi var en del av spektaklet, Aska och jag. Det var inte första gången, sannolikt inte heller sista. Jag tycker ändå det är ganska roligt, trots allt. En liten stund i rampljuset. Även om det är på en stubbåker.

Springandes på stubbåkern utan att halta.(För er som bryr er så blev Aska 4:e bästa tik och fick ck).

Det är många beslut som skall tas när man bygger hus. Ibland blir det för många. Ett antal måste tas i helt fel skede. Just då, när konsekvenserna av beslutet känns så oerhört långt borta. Till exempel så skall det stå i bygglovsansökan stå vilken färg det eventuella huset skall få. Vi tog ett snabbt enkelt beslut. Grått hus, vita knutar. Klassiskt, stilrent och tjusigt. Jag kom till färgaffären och bad om grå husfärg. Någon som vill gissa hur många gråa kulörer det finns? Det blev ett enkelt beslut. Jag bytte färg.

Så i vårt bygglov så står det grått. På vår tomt står ett rött hus med vita knutar. Klassiskt, stilrent och mycket tjusigt. Skulle det komma en kontrollant så hoppas jag den är färgblind.

Första penseltaget. Ett historiskt ögonblick.

Efter en del svett, tandagnissel och en liten tår från Oscar när han välte skyliften (ingen i korgen som tur var) så blev det äääääntligen klart. Jag bävar för när det skall göras om nästa gång. Det vill säga om 15 år. Då måste vi dessutom göra allt underarbete som skrapning och grundmålning. Sen kanske inte svärmor har lust att lägga två veckor av sin sommar på att måla vårt hus.

Nu har vi börjat med något som är mycke roligare. Nämligen trädgården. Som jag har längtat! Ibland har jag lätt för att snöa in på saker. Just nu är jag insnöad på allt som har med trädgård att göra. Jag plöjer tidningar och böcker efter inspiration och kunskap. Jag drömmer, smider planer och gnuggar händerna av förtjusning. Oscar sliter sitt hår och stirrar tomt framför sig när han försöker lära sig skillnaden mellan tulpan och hibiskus.


Min bästa vän just nu, en hederlig gammal VOLVO och en grym chaufför som hjälper mig fram till mina drömmars mål.

Jag är medveten om att mina drömmars trädgård är långt borta. Väldigt långt borta. Men nu har vi tagit ett steg i rätt riktning.


Vårat vackra gråa hus, med sin fantastiska trädgård. Fylld av prunkande perenner. Vackra träd vars grenar dignar under de mogna frukternas tyngder. Buskar, översållade med praktfulla fjärilar. Barnaskratt.. Ja, det kostar ju inget att drömma.