Hatkärlek
Jag gillar blommor. Särskilt orkidéer. Vilket uppenbarligen är en hata/älska relation. Jag gillar dom. Dom hatar mig. De visar sitt hat genom att ganska snart efter att dom flyttat hem till mig tappa alla sina blommor. För att sedan vägra att blomma om. Det växer ut nya blad. Jag gnuggar händerna av förtjusning. Snart, snart så kommer det nog en ny stängel med blommor. Men icke. Jag har orkidéer med massor av nya blad, flera år gamla. Men inga blommor.
Jag missköter dem så gott jag kan. För det skall dom ju tydligen gilla. Jag har samlat regnvatten. Planterat om efter konstens alla regler. Flyttat runt dom så att dom skall hamna i rätt ljus. Men dom vägrar. Står där i fönstret med sina fula blad och hånler åt mig. Trots att dom är så tråkiga utan blommor, så har jag inte hjärta att slänga dem. Jag har några som flyttat med mig ända från Skåne. Det var ju ett antal år sedan jag flyttade där ifrån kan jag lova. Inte fan har dom blommat för det.
Men nu, nu så har jag tre stycken som blommar. Givetvis är alla nya. Men ändå. Dom står där i all sin prakt. Med sina långa blomstängler som dignar under tyngden av alla vackra blommor. Jag tog tillfället i akt och tog några bilder. Så jag kan minnas hur dom såg ut med sina vackra blommor. För det är ju bara en tidsfråga innan fanskapen tappar alla sina blommor. Skall jag vara helt ärlig, ja dom har redan börjat.
Det gäller att passa på att njuta, för snart ser dom ut såhär:
Hej! Sen Nils dog har vi fått tre vackra orkidéer. Tänkte precis lägga upp bilder på bloggen men du hann föra ;) Kram!
Om en orkidé får nya blad är detta inget possitivt, de är ett täcken på att den inte trivs och får nya blad för att de andra inte mår bra. och du ska absolut inte flytta på dem, de vill stå på samma plats, helst i ett fönster med kvällsol. Inte för mycket sol men ljust. Doppa dem när du vattnar,i krukan eller i en vask, låt de stå i ca en halvtimma. mer sällan när de inte blommor och absolut ingen näring då heller,näring kan man ha när de blommar men jag har inte de och de funkar ändå.Mina får oxå kalkvatten så de klarar de oxå, men regnavatten är absolut bäst. de får absolut inte stå kvar något vatten i krukorna för rötterna måste andas. hoppas detta hjälpte dig lite på vägen.
Hej! Hur var helgen din :)? Söt du är! kram
Jag har alltid haft jättetur med mina orkidéer som blommar om flera gånger om och jättelänge. I början gjorde jag med "rätt" och sänkte ner i vatten etc men då vissnade de och ville inte blomma om. Nu låter jag de stå i kalla delar av huset (absolut inte element under) och där de endast får minimalt med sol (nordligt läge). Ger ett snapsglas vatten ngn gång i veckan om de blommar, annars kan jag glömma det i ett par veckor. Klipp av blomstänglarna efter de blommat och utsatt ALDRIG blomman för drag. Öppnar du fönstret så ställ blomman i dragfri zon. Låt innerkrukan vara "luftad", dvs ytterkrukan får inte nå hela vägen mot innerkrukan.
Lite tips...hoppas ngt skall funka.
//Från en läsare som tittar in ibland och önskar er all lycka i nya huset!
Ser du fått massa råd, ett till är att ställa dem i icke fönster-rum, jag bodde i en trappuppgång förut och då ställde granntanten ut dem där, svalt och mörkt med lite ljus som kom in utifrån.
Så svalt, relativt mörkt och glöm dem en tid :-)
Vad fint ni fått i huset, som ni kämpat!
Beklagar missfallet, känns orättvist.
Hoppas det går hela vägen nästa gång.
Kommenterade när ni förlorade Astrid och tittar in någon gång ibland. Du skriver så verkligt och målande och man kan nästan känna en del av det du känner. Även om jag samtidigt inte ens har en aning om det ni gått igenom.
Beundrar din styrka och kraft du funnit i att gå framåt. Jag var gravid samtidigt som dig och såg dig en gång på Hm vid bebiskläderna, kanske en månad innan Astrid föddes. Jag kände nästan inga gravida och tänkte börja prata lite fast jag inte kände dig men vågade inte. När jag sedan med några veckor kvar fick höra om Astrid och din blogg,(via din bror) väcktes en tanke jag inte tänkt på. Jag kände en enorm sorg för er skull och en rädsla inför min egen väntan.
Under året som gått har jag ibland känt mig dum när jag läst din blogg, att jag fick ta med mig mitt friska levande barn hem och inte du.
När jag läst dina tankar vad du sett framemot osv.
har jag gråtit för dig och nästan skämts.
När jag varit trött och inte fått så mycket sömn, haft en gnällig bebis eller dylikt har jag ibland kommit att tänka på dig och blivit arg på mig själv.
Jag är så oerhört tacksam att jag fick bli mamma, att jag fick mitt barn som var så efterlängtat, men du påminner mig att vara det lite till.
Jag hoppas jag inte gör dig ledsen, gräver i din sorg på ett sätt som sårar dig.
För det är inte min avsikt.
Du är beundransvärd i mina ögon. Önskar så att jag kunde lindra din smärta. Men önskar dig istället all lycka...
Tack för era råd! Det där med nya blad var något nytt, trodde det var ett friskhetstecken... Tänk vad fel man kan ha! Nu står dom i norrfönster och jag hoppas dom kommer trivas där. Dom gamla har jag "glömt" i tvättstugan, vi får väl se vad dom tycker om det..
Johanna: Tack för din fina kommentar. Jag tycker absolut inte att du gräver i min sorg. Känn ingen skuld över att du fick behålla ditt barn. Du kan inte hjälpa att vi inte fick behålla Astrid. Det är ingens fel att hon dog. Mitt syfte med bloggen är framför allt att ha en ventil där jag kan vräka ut min sorg, men också öppna ögonen för andra. Se att livet och barn inte är något man skall ta för givet. Kram
Ställ dem inte på fönsterbrädan när du kommer hem med dem? Det kan komma för mycket värme från elementent, utan ställ dem på en bänk eller bord ett par dagar så de får vänja sig. Och har du möjlighet så ha dem ute under sommaren. Då brukar de blomma om framemot jul.
Hej.
jag hittade till din blogg när jag själv väntade vår dotter. Jag vill mest lämna ett litet spår och säga att jag tycker ni gör ett ENASTÅENDE jobb med hus och med sorg och man får sörja hur länge man vill!
Er upplevelse får mig att tänka två gånger innan jag tappar tålamodet när jag tvingas upp för sjätte gången på fyra timmar om nätterna, att vara tacksam. Jag hoppas att ni någon gång får uppleva det också!
egentligen ville jag bara säga tack, tack för att du delar med dig! du berör verkligen!
Sitter just nu på Toftagården och undrar om jag passerat dej under min vistelse här på ön. Har läst din blogg sedan Astrid, själv fått barn 08 och 10 och varit nära att mista dem bägge. Jag kan aldrig förstå er sorg, din sorg, för jag antar att ni sörjer olika. Men dina ord, din kraft, din styrka får mej att tappa andan. Jag tänker på dej när jag själv faller, för det gör jag ibland, trots att saker gick bra, och när jag faller ser jag din karbinhake, din styrka, och jag hakar i, håller fast. Blundar. Finns. Och precis innan jag öppnar ögonen önskar jag er allt. Precis allt. Precis allt som det är för er. /e
