Livet efter Astrid

Jan-Emil är större än dom flesta, fetare, högre och tyngre. Men framför allt har han ett hjärta av guld och till hjärtat når man bäst genom magsäcken, som på de flesta djur. Jag tror min käre sambo hade en baktanke med att låta mig utfodra det arma stackars djuret när vi flyttade ihop.

Jag gjorde det gärna, för här skulle det bantas fet kisse. Självklart hade han fått för mycket mat och fel sort tyckte jag. Efter en del gnat så övertalades sambon till att köpa dyyyyyr mat till kissen, rekomenderat av veterinär för tjockisar som Janne. Vågen pekar fortfarande på 9 kg, ganska mkt för att va katt. Sedan dess har jag provat olika foder i olika mängd men fortfarande lika tjock. Fick tipset att ge honom blöt burkmat för då skulle han bli mätt fort. Näpp, inget resultat.

Nu för tiden äter han mat inhandlad på ICA, väger 8 kilo och älskar sin matte mest av allt kl 5 på morgonen när han tycker det är dax att få mat. Med tanke på vilket morgonhumör jag har så skall han ändå ha cred för sitt mod. Han spinner som en epa traktor, stirrar på mig på 2 cm avstånd och trampar mej i håret. Som om han skulle kunna trampa fram grädde eller nåt mer spännande än det som ligger i skålen.
 
Efter att ha blivit nedknuffad 10 gånger från sängen brukar han ge upp. För att återkomma med nya tag en stund senare. Om jag mot förmodan skulle orka släpa mig ur sängen och ge honom mat så stryker han sig kring benen så man knapt kommer fram till hans matskål som oftast är halvfull (vilket inte gör en vänligare till sinnet). Sambon går säker, för han går inte att väcka så dax.

Han är smart också, för han vet att det finns godare saker någonstans i skafferiet så varje gång man öppnar det står han där med huvudet en halv meter in. Dessutom så försöker han övertyga alla om att han är en svältande stackars biaffrakatt som ingen gett mat på månader. Därför brukar vi skriva lappar till varandranär vi gett honom mat, ha ha oss lurar han inte så lätt.

Problemet är att han inte gör av med någon energi kom jag på sen. Han måste motionera. Sambon var måttligt förtjust men köpte en sele för "extra fat cat". Det fattades nog bara en decimeter för att den skulle gå runt magen. Vi fick köpa en sele för hund istället. Den verkade dock trycka på en nerv för varje gång han ställde sig upp så välte han omkull. Det såg hemskt kul ut men det var kanske inte så snällt att skratta åt det arma djuret. Det blev ingen motion heller, för varje gång vi skulle gå så la han sig ner tittade på husse och sa- Bär mej!

 Han ligger utsträckt på rygg i soffan eller ihopkurad på sin favoritkudde och sover hela dagarna. När han varit på lådan och gjort sina behov får han tockryck (eller så blir han lättare) och kutar som en galning i lägenheten, säkert flera meter. Men sen blir han trött och måste vila. Janne är en fet kattkung. Jag tror jag vill bli katt i mitt nästa liv.

Och eftersom jag från och med nu endast kommer att jobba natt (i alla fall över sommaren) så kan nog ingen räkna med att jag kommer va riktigt så smart som det var tänkt i begynnelsen. Men jag är ju blond också, tänk va det är bra att skylla på ibland. Jag var hos frissan förra veckan och gjorde bruna slingor men fick tyvärr inte högre IQ av det så jag vet inte om jag tror på det där med dumma blondiner trots allt.

Räknade ut att jag fyller år om 4 månader, jag önskar mig en systemkamera så att jag kan ta flotta bilder. Bara så ni vet. Nej nu har snillet spekulerat klart för den här gången. Ha de gott

Hmm, jag vet inte riktigt hur det här gick till. Jag som egentligen inte gillar att sprida mina åsikter för allmänheten. Men det verkar samtidigt lite spännande att blogga.

Så inspirerad av härliga vänner som bloggar om både det ena och det andra så tänkte jag också göra ett försök! Det kan bli en av dessa bloggar som dör efter två inlägg, eller som inte en kotte läser. Men jag får skicka adressen till mor min, för hon kommer läsa!

Det kommer nog bli en del inlägg om vovven, men också om livet stora och små ögonblick. Vad tror ni om det?

Välkomna in!