Livet efter Astrid

Gråten finns här hela tiden. Tårarna rinner, ibland utanpå. Hela tiden innuti. Trots det kan jag redan nu säga att jag är tacksam över att vi fick Astrid. Även fast vi inte fick behålla henne. Hon har sparkat i min mage i 9 månader. Levt i symbios med både mig och Oscar under hela graviditeten. Under tiden så tänkte vi på hur allt skulle bli. Byggde upp drömmar och förväntningar. Drömmar och förväntningar som sedan gick i kras på ett ögonblick.

Tacksamhet. Tacksamhet över att hon trots allt är helt perfekt. Tacksamhet över att hon alltid kommer att finnas med oss. Tacksamhet över att just hon fick bli vårat barn. Jag skulle inte velat ha något annat. Allt jag önskar är att hon hade fått leva här med oss.

Vi har varit på kyrkogården och sett ut en plats till Astrid. Det känns viktigt för oss att ha en plats att gå till. Just nu ligger hon i kylrummet på Visby lasarett. Det är ingen plats för vår dotter. Av två onda ting så känns kyrkogården som det minst onda. Där finns farmor, farfar och Margit. Släktingar som kommer vaka över henne och ta hand om henne när inte vi är där.

Vi har börjat planera begravningen. Jag hade hoppats på att få planera hennes namngivningsceremoni. Så blev det inte. Det kommer att bli en borgerlig begravningsceremoni för de närmaste. Varken jag eller Oscar tror på gud. Särskilt inte efter att ha drabbats av det här.