Livet efter Astrid

Det finns inget rätt eller fel när det gäller sorg. Sorgen ter sig på lika många olika sätt som det finns männinskor på jorden. Alla sörjer på sitt sätt. Det vet jag. Någonting har jag lärt mig under åren som sjuksköterska. Ändå står man helt oförberedd inför det som sker nu och inför det som väntar. Jag inser nu att jag inte sörjt innan. Inte sörjt på det här sättet. Jag har upplevt död och misär. Sett svältande barn med egna ögon. Men vad är det i jämförelse med att inte få behålla sitt eget barn?

Skuld. Jag känner skuld när jag kommer på mig själv att le. Hur kan man le när man förlorat sin dotter? Tittade på Så ska det låta igår kväll. Sjöng med några strofer. Kände skuld. Jag fattar det irrationella i att känna skuld. Jag antar att det ingår i sorgeprocessen. Jag är rädd att folk skall se mig le och tänka att; Nu ler hon! Nu är nog allt som vanligt igen! Det blir aldrig som vanligt igen. Jag kommer alltid vara en mamma som förlorat sitt barn. Inget kan ersätta Astrid.

Däremot känner jag ingen skuld inför det som har inträffat. Inte just nu i alla fall. Det kanske kommer. Jag har skött mig under graviditeten. Inte druckit, rökt eller rensat kattlådan. Jag skötte mig under fölossningen. Enligt barnmorskan var jag duktig på att föda barn. Det gick snabbt och lätt för att vara första gången. Hon var ute på fyra-fem krystvärkar. Men va fan hjälpte det?