Delad sorg
Jag skriver, både här och i min dagbok. Skrivit dagbok till och från. Oftast, inser jag nu i efterhand, har jag skrivit när jag har haft det jobbigt. Jag skrev varje dag på min utlandspraktik i Etiopien. Det hjälpte mig att bearbeta allt jag var med om där. Att skriva hjälper mig nu också. Oscar har börjat spela gitarr igen. Jag tror att han spelar för Astrid. Jag hoppas att det hjälper honom.
Slås dagligen av hur många som drabbas av Astrids födelse och död. Det är så många fler än jag och Oscar som har väntat och längtat i 9 månader. Mina föräldrar har längtat efter sitt första barnbarn. Längtat efter att bli mormor och morfar. Det har dom blivit också. Men inte på det sätt som vi hoppats. Vänner, släktingar, arbetskamrater som också väntat. Så många fler än vi som är ledsna och sörjer. Andra änglamammor och änglapappor som återupplever sorgen och glädjen över sina änglar när de får höra om vår ängel. Även om det gör ont att se andra sörja så är det skönt att ha så många att dela sorgen med.
Det gör ont att Astrid aldrig fick uppleva våren. Höra fåglarna kvittra. Känna doften av regnvåt jord. Se blåsipporna blomma. Allt jag brukar uppskatta sörjer jag nu att min dotter aldrig fick uppleva.
Älskade Veronica o Oscar!
Jag såg idag när jag var hos er att det varit en tung dag. Tänk om vi ändå sluppit uppleva det här, men tyvärr så är vi mitt i det. Jag har aldrig trott att man kunde prestrera så mycket tårar som vi gjort jag o pappa. Vi är så takcsamma att vi fick träffa Astrid två gånger, hon är och kommer alltid att vara vårt första barnbarn.
Ljuset vid hennes kort lyser ständigt, hon är så himla vacker och fin.
Jag hoppas bara att Oscar stämmer gitarren så Astrid ska få höra finstämd musik.
Älskar er mamma o pappa mormor/morfar
Det ända man tänker på i början är allt man inte fick, att man inte fick med sin sin bebis hem gör så fruktansvärt ont. Det kommer alltid göra ont, men nu efter att ha varit Ängla mamma i 3 månader tänker jag inte bara på det jag inte fick. Sorgen har förändrats och jag kan idag glädjas åt det jag fick istället. Min dotter finns inte här hos oss, hur gärna jag än vill kommer hon aldrig att finnas här. Men hon är min dotter och jag är världens stoltaste mamma. Kommer aldrig vara någon som kan ta våra änglars plats i våra hjärtan!!
Sorg tar tid, man måste få sörja det man inte fick, men medans tiden går lär man sig sakta men säkert att leva med den. Men för att nå toppen måste man ibland falla tillbaka. Man får lova att falla, hur många gånger som helst. Det viktigaste är att man sedan strävar uppåt igen.
För våra små flickor vill inte se oss bara gråta, dom gillar när vi skrattar!!
Jag känner så med dig, sitter själv här och gråter över vår fina flicka som inte bli mer än knappt 7 veckor. Lite mer än än en vecka har gått och jag tycker att det känns som flera år. En sköterska sa till mig att sorgen är randig, man går ut och in i den och så är det väl. Vissa stunder skrattar man tom andra tror man att detta hemska svarta aldrig kommer att ta slut. Tänker på dig och om det nu finns en liv på andra sidan så hoppas jag att Astrid och Emelie leker med varandra där och är lyckliga...
Kram!
Jag önskar så att jag kunde vara där hos er och krama och hålla om er! Det gör mig så ont att ni drabbats av detta, att Astrid inte fick stanna!!! Tänker på er varje stund, även om jag är i Kanada och har det jättebra! Tycker så mycket om er, ni betyder så mycket för mig!
Kram
Gör så ont i mig att läsa, har också förlorat mitt barn i april, min fina änglapojke som jag gråter efter varje dag! Detta borde ingen få gå igenom men det är precis som du säger skönt att veta att man inte är ensam. Våra änglabarn är inte heller ensam - dom har varandra! Stor kram!
Mina varmast kramar om till er..fina mamma och fina pappa..så ledsen att er älskde underbara Astrid inte fick stanna kvar här...
Mamma till Fisen o änglabarnen Adam o lille lucas
Har tänkt massvis på er, jag sörjer med er....Hon ser så fin ut er Lilla Astrid! Kram Emma
Finns inga ord för vad ni ¨går igenom, kom in här på bloggen av en slump och sitter mer tårarna sprutandes nu,, fyyyyy faan säger jag bara- Jag ska inte ens låtsas som om jag kan förstå vad ni går igenom. Tänker på er och lider med er. Måste vara helt fruktansvärt,,,,
Hoppas att ni kan finna något gott i allt det hemska. Hon ser sååå fin ut på bilderna, är så hemskt,,
Jag vill egentligen bara skicka er kärlek och styrka även om jag´inte alls känner er.
Kramar från mig
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja... Kanske med att du skriver väldigt fint... Som du skrev på familjeliv e de kanske inte speciellt "roligt" att läsa sånt här. Inte roligt, men nödvändigt.
Jag gråter för er skull. För lilla Astrids skull, men precis som du skriver så vet vi ju inte vad som händer efter livet. Ibland tänker jag att de döda ser ner på oss o tänker "Stackare som e kvar på jorden. Om jag veta att de skulle bli SÅHÄR hade jag VELAT dö..."
Skänker en tanke, o kramar på mitt barn lite extra idag. Torkar mina tårar ska jag oxå göra, för mannen min tittar väldigt konstigt på mig just nu ;)
Stor styrke-kram
Jag fastnade helt i din blogg o gick bak tills i april och inlägget om Astrid