Mitt nya jag
Att förlora vår dotter. Det värsta av allt jävligt man kan tänka sig. Inte nog med att försöka lära sig leva med sorgen, tomheten och saknaden. Jag måste inse att jag inte fick behålla mitt jag heller. Att jag inte fick förbli den person jag var innan. Men jag kanske kommer tillbaks. Den jag var innan och mina egenskaper som jag numer saknar. Vad vet jag. Jag hoppas det. För så som jag är nu, så vill jag inte ha det.
Tills dess att jag blir jag igen. Så får jag väl gå här och försöka lära mig leva. Lära mig leva med den som inte längre känns som jag. Och hoppas. Att en dag. En dag kommer jag få vara mig själv igen. I alla fall någorlunda lik den jag en gång var. För den del av mig som dog tillsammans med Astrid kommer jag inte få tillbaks. Den vill jag inte ha heller. För den är hennes. Precis som att hon lever genom mig, så dog en del av mig med henne.
Varje gång jag läser dina inlägg rysyer jag. För att det är skrämmade oc sorgligt, för att du skriver så gripande.
Vet du Veronica, helt på riktigt tycker jag du ska skriva en bok. Du har redan skrivit delar av den via din inlägg. Jag tror det behövs sådana böcker, och jag tror det är av goda för dej att skriva en också, om du har lust och ork.
Jag skulle köpa den!
Hej
Det är klart att man förändras när man har upplevt det värsta man kan drabbas av, att mista sitt barn. Ett tag efter vi hade mist vår Erik blev jag rädd för mig själv. Du skrev tidigare hur du glömde bort hur man tankar bilen. Liknande saker hände mig. Självklara saker blev inte så självklara längre. Det blir nog för mycket för hjärnan helt enkelt.
Styrkekram från änglamamma Agneta
Precis som Nina skriver har jag också tänkt att du 'borde" skriva en bok. Du skriver så ingående om sorgen, den nya vardagen, livet som försvann osv. Känner igen mig i det mesta, tyvärr. Livet blir aldrig detsamma igen, och inte jag heller. Men kanske kanske kan livet och jag bli någorlunda vanligt igen. Bara ett annat vanligt. Det är vad jag hoppas iaf. Men ännu vet jag inte, är mil därifrån.
Kram från Arvids änglamamma Annika
Jag tror att en dag, en dag kommer vi känna igen oss själva. Jag kan inte säga säkert, men jag tror!! Hoppet finns där och som alltid är hoppet det sista som sviker!
Kraamar
