Livet efter Astrid

Det har varit en händelserik vecka. Min enda semestervecka denna sommaren. En vecka som gått i kärlekens tecken. En vecka som också varit fylld av ångest och sorg. Hopp och förtvivlan. Precis såsom livet är nu för tiden. Vi har varit på bröllop. Kärlek. Min bästa vän har fått barn. Kärlek och ångest. Hopp och förtvivlan. Jag och Oscar har förlovat oss. Kärlek och hopp. Vi har semestrat i skärgården med Dolly. Utan Astrid. Alla känslor på en och samma gång.

Jag förstod att det skulle bli jobbigt när min bästa vän skulle föda. Men inte att det skulle bli så jobbigt. För min del menar jag. Men det är ju så för mig. Att föda barn. Det är inte förknippat med glädje som för andra. För min del är det enda normala att åka in till fölossningen med ett barn i magen. Fylld av hopp och förväntan. För att sedan åka hem utan barn. Fylld av sorg och förtvivlan. Jag var livrädd att det skulle bli så för dom också. Säker på att det skulle bli så. Hade planerat deras barns begravning. Hur jag skulle kunna hjälpa till. För jag vet ju hur det går till.

Jag skulle åka och tanka bilen. Jag visste helt plötsligt inte hur man gjorde. Jag stod där som ett fån och stirrade på bensinpumpen. Ångesten rev och slet i bröstet. Tänk om deras barn också dör. Våra barn skulle ju leka tillsammans. På jorden. Inte i himlen. Det gick flera minuter. Jag fick inte ihop det. Mindes inte vilken bensin vi använde. Vi har haft samma bil i snart 4 år. Jag har tankat den hundratals gånger. Jag har jobbat på bensinmack. Men jag visste inte hur man gjorde. Tänk om dom också tvingas bli änglaföräldrar.

Som tur var blev det inte så. Dom fick en välskapt liten flicka. En vacker prinsessa. Som skrek och rörde sig. Lika lång som vår Astrid och bara 20g tyngre. Ett litet mirakel. Ett barn att ta med sig hem. Jag är så glad för deras skull. Och så ledsen för vår skull. Ledsen att vi inte fick ta med vårat barn hem. Livet är så orättvist.