Tre månader
Det är det definitiva med döden som är så svårt att leva med. Det oåterkallerliga. Hon kommer aldrig tillbaka. Hon kommer alltid att vara död. Även när det har gått dagar, månader och år. Så kommer hon att vara död. Och just det, är så svårt att acceptera. Jag vill inte acceptera. Jag vill hålla henne igen. Jag kan vänta år på att få göra det. Men det kommer inte hända. Det är det som är så svårt.
Fast egentligen, vad vet jag? Vad händer efter döden? Vi kanske ses då? Jag lär få vänta länge innan jag får veta. Tror jag i alla fall. Det är ju det med döden. Den är inte bara oåterkallerlig, den kan vara oväntad också. Slår till när man minst anar det. Utan förvarning. Jag skulle gärna träffa döden nu. Ge den en rejäl uppsträckning. Få den att fatta att så där gör man inte. Man tar inte barn från sina föräldrar. Ge henne tillbaka, skulle jag kräva. Jag må vara konflikträdd annars. Men ge mig en kvart med döden så skall ni får se. Då skall ni få se en som tar igen alla undvikna konflikter.
Fantatiskt skrivet Veronica. Du är inte bara duktig på at skriva utan verkligt enastående. Atingen har du alltid varit det eller så är det just döden som drabbat er som framkallat det. Jag ryser och sitter här å blir förbannad jag med, på döden. Hur fan kan det bara få vara så hemskt att er lilla Astrid alrig kommer igen. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det.
Tack Veronica! Tack för den styrka du förmedlar och alla innersta känslor du målar i ord. Du berör mig så djupt, att jag efter att ha läst dina inlägg stannar upp och tänker om vad jag prioriterar. Jag har velat skriva redan när jag läste detta första gången, men vart först orolig att jag av misstag skulle skriva något som sårade, då jag inte gått igenom exakt detta, men jag känner verkligen din smärta när jag läser.
Efter allt du gått och går igenom, all öppenhet du visar förtjänar du så mycket mer än min feghet, så här är även jag, som vill finnas här och ge dig styrka. Min sambo och jag satt tillsammans och läste ditt inlägg, "Dagen D" och vi grät, inför orättvisan att detta händer, men också av tacksmhet att du förmedlar något enormt viktigt.
Ett liv har vi till låns och vi är så tacksamma att vi får ha våran dotter hos oss. Du födde en enormt vacker liten Astrid, och trots all sorg vill jag säga grattis till er båda till en så välskapt liten flicka. Vi delar er sorg!
Jag tror starkt på en plats där vi möter dem vi förlorat när våran tid är inne för denna resa och med tiden kommer livet att ljusna, men låt det TA tid. Du kommer att se att det finns hopp, men glömmer det gör man aldrig vi lär oss leva igen.
Många kramar
Victoria
Vi kommer träffa våra änglar igen. Det måste vara så. De finns där på andra sidan - de väntar på oss. De är precis så vackra som vi minns dem. De känner all vår kärlek, all vår längtan. Det måste vara så. Det är så, jag känner det, det är det enda som får mig att fortsätta leva livet utan mitt barn, vissheten om att han väntar tills min tid här är slut och vår tid tillsammans kan fortsätta. På en bättre plats. Inte himlen kanske, men bättre för att vi alltid kommer vara tillsammans där.
Och nej, man tar inte barn från dess föräldrar. Man tar inte barn från livet för de om några förtjänar livet. Jävla döden.
KRAMAR
En träff med döden hade suttit fint, tänk att få ställa frågan - Hur fan tänkte du nu?
Har aldrig på riktigt tänkt på vad som händer när man dör. Men jag tror på riktigt att vi kommer träffas igen. Jag tror att alla som dör är på samma ställe och tar hand om varandra och har det bra. Jag menar Evelina hade inte klarat sig själv, hon är ju ett barn. Men hon har gammel mormor och pappas morbror som tar hand om henne...
Kramar till dig du fina!
Så bra du skriver. Din blogg ger så oerhört mycket, även fast jag aldrig upplevt det hemska du upplever. Du lär mig vara tacksam, varje gång jag läser här. En varm kram och en liten bön till Astrid från mig!
Önskar att det fanns ngt som lindrar din tillvaro och skonar dig från smärtan du känner. :(
Du är så stark fast det verkar vara en omöjlig situation att mästra.
kram S
Hej Veronica! Känner igen så mycket av det du skriver om och instämmer att du skriver så fint! Jag är en ganska ny läsare (minns inte hur jag hittade hit, sorgen gör konstiga saker med mitt minne) och precis som du har jag förlorat barn, fast de föddes alla för tidigt. Alice (som vi förresten nästan gav namnet Astrid!) föddes och dog i juni förra året och Eskil och Max nu i mars. Det känns alltid lika blandat att hitta andra änglamammor tycker jag: skönt att inte känna sig ensam och ledsen för att vi är så många. Jag läser vidare och vill i efterskott skicka ett grattis till er fina Astrid och beklaga att hon inte fick stanna...
/Lina
