Livet efter Astrid

Kyrkogårdar och gravar är ofta välskötta, men stela. Det känns inte som en plats för ett barn. Det är det ju inte heller. Det är vilorum för människor som levt sina liv. Inte för dom som inte ens hunnit påbörja det. De flesta gravar har några blommor men inget mer. Hos Astrid finns det också blommor, men också en nalle från morbror. Mjukismarsvinet från Kajsa och Thord. Ett hjärta i trä från gammelmorbror. En ängel från Nina. Mera blommor. Ljus. En häst i betong från mamma och pappa.

Hennes grav sticker ut lite. Det känns bra. Det skall synas att hon är älskad. Saknad. Efterlängtad. För fy fan vad jag saknar henne. Varje sekund. Varenda ögonblick.

Hästen köpte jag och mamma när vi var på konstrunda i Gammelgarn för några veckor sedan. Jag tror Astrid hade blivit en hästtjej. Precis som jag. En tuff brud i lyxförpackning.