Missunsam
Häromdagen blev jag kontaktad av en kvinna från Febe. Det var otroligt skönt att prata med någon som förstod. Någon som varit med om samma sak. Känt samma känslor. Jag behövde inte förklara, hon förstod. Höra att man inte är tokig trots att man vill skrika åt folk på gatan. Hur kan ni le? Hur kan ni skratta? Fattar ni inte? Vår dotter är död! Livet har stannat! Ni kan inte gå till jobbet, fattar ni inte det?
Det har ju inte drabbat dom. Det har drabbat oss. Härom dagen fick jag hindra mig själv från att gå fram till en gravid kvinna på stan. Jag ville gå fram och fråga henne varför hon såg så nöjd och glad ut? Hennes barn kan ju faktiskt dö, fattade hon inte det? Det är en hemsk känsla. Att vara missunsam. Jag brukar inte ha svårt att glädjas åt andra. Nu har jag det, fast jag inte vill. Jag säger; Grattis! Va kul! Fast jag menar det inte. Inte just nu. Jag hoppas att jag snart gör det igen. För det är ingen trevlig känsla.
Astrid hade för små lungor. Moderkakan var för stor och inte tillräckligt utvecklad. Det var därför hon dog. Vi fick reda på obduktionssvaret idag när vi träffade läkaren. Hon hade ingen blödning som vi trott. Jag vet inte om det känns bättre att veta. Svaret föder ännu fler frågor. Frågor vi kanske aldrig får besvarade. Kan det hända igen? Beror det på oss? Är det genetiskt?
Hejsan vännen!
Du ska inte ha dåligt samvete för att du reagerar som du gör. Ni blev ju snuvade på självaste livet precis vid mållinjen, när allt redan skulle vara klart.:(
Ta hand om er... kramar Sara
När jag ser någon som är gravid, speciellt om det är i en affär och dom handlar för att förbereda ankomsten (typ ikea). Känns det som om jag vill gå fram och säga - Handla inte för mycket, det är inte säkert ni får med eran bebis hem.
Jag tror vi tänker så för att vi har upplevt det värsta som någonsin kan hända, vi har varit tvugna att begrava våra egna barn. Vi vet hur det känns att få veta att vi måste åka hem ifrån sjukhuset ensammna.
Man får lov att tycka, tänka och känna precis det man vill!!
Grattis till nya Jobbet!!
Kramar
Grattis till jobbet! Vart?
Inte för att jag kanske har rätt att jämföra våra situationer men jag tror mig faktiskt förstå lite smått hur det känns att vara så där galet missunsam. Jag blev nämligen det mot andra gravida när vi själva inte lyckades få ett plus. Jag förstod, precis som du gör, att det var hos mig det låg. Alltså att det är en normal reaktion som inte har ett smack att göra med den jag är missunsan emot. Om man förstår det tror jag att missunsamhet är ett litet problem i sammanghanget. Även om det är en tråkig jobbig känsla som man inte alls känner igen hos sig själv.
Kram till dig
Jag sitter här och gråter som vanligt. Det är så orättvist. Ville bara skriva nånting. Tala om att jag följer din blogg. Kram Tina.
Hejsan!
Allt bra?
Ha en toppen fredag! :D
