Två månader
Jag kan inte fatta det. Imorgon är det två månader sedan Astrid föddes och dog. Två månader. Det känns som en evighet. Det känns som igår. Det som att det aldrig har hänt. Overkligt.
Astrid är det första jag tänker på när jag vaknar. Det sista jag tänker på innan jag somnar. Och hela tiden däremellan. Hur kan någon som är var så liten, någon som funnits med så kort tid, betyda så mycket?
Ibland tänker jag att vi kommit en bit på väg. Det har vi också. När jag tänker tillbaka på tiden precis efter Astrid föddes och dog, så fattar jag inte hur vi överlevde. Människan är stark. Man klara mer än man tror. Nu händer det till och med att jag känner mig normal emellanåt. Men det blir aldrig som förut.
Det finns en tid före Astrid. En tid efter Astrid. Vi förstod ju att livet skulle bli annorlunda efter att vi fått barn. Men inte trodde vi att det skulle bli såhär.
Astrid är det första jag tänker på när jag vaknar. Det sista jag tänker på innan jag somnar. Och hela tiden däremellan. Hur kan någon som är var så liten, någon som funnits med så kort tid, betyda så mycket?
Ibland tänker jag att vi kommit en bit på väg. Det har vi också. När jag tänker tillbaka på tiden precis efter Astrid föddes och dog, så fattar jag inte hur vi överlevde. Människan är stark. Man klara mer än man tror. Nu händer det till och med att jag känner mig normal emellanåt. Men det blir aldrig som förut.
Det finns en tid före Astrid. En tid efter Astrid. Vi förstod ju att livet skulle bli annorlunda efter att vi fått barn. Men inte trodde vi att det skulle bli såhär.
Kommentarer
Postat av: Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan
Jag ryser när jag läser vad du skriver. Du formulerar dej så att jag verkligen blir berörd. DU är mycket duktig på att skriva Veronica. BÅde humoristiskt och om sorgliga saker.
Då kanske det är så som det sägs, att tiden läker alla sår.
Kramar
Postat av: änglamamman anna
Nej man trodde verkligen inte att det skulle bli så här.. 2½ månad sedan vår son lämnade oss och jag känner precis som du. Allt är overkligt! Har det hänt? Vad har jag egentligen gått igenom? Hur har jag överlevt? För 2½ månad sedan körde jag 10 mil enkel väg för att göra ärenden. Små pyttesmå steg har blivit allt flera och nu kan jag faktiskt gå in i en affär ensam även om det tar emot.
Våra små änglar fanns inom oss och där kommer de alltid att leva kvar! Stor kram till dej!
Trackback
