Livet efter Astrid

Det är många som undrar om vi har några principer när det gäller barnuppfostran. Det har vi inte för vi har lärt oss av misstagen. Vi hade många principer när det gällde hunduppfostran innan vi köpte Aska. Det gick åt h_e med alltihop.

Inga hundar i sängen. Vem vill ha sängen full av grus och hundhår? Det är ju äckligt, dessutom är det bara folk med dålig självdiciplin som inte klarar av att säga nej till hunden när den vill vara nära. Folk med dålig självdiciplin och sen jag.

 

Hunden skall bara äta hundmat dvs torrfoder. Hundmat är för hundar, människomat är till för människor. Glass är hundmat som är till för Aska, uppenbarligen.

 

Bara ouppfostrade hundar drar i kopplet och en sån hund skulle ju inte vi få. Men att hon drar lite ibland när hon jagar vågor räknas väl inte, eller? Ja just det, hundar skall inte jaga katter/kaniner/fåglar heller. Shit, det har vi nog glömt att tala om för Aska bara. Det går nog över...

 

Inte tigga. Världens enklaste att åtgärda, ge aldrig hunden något vid bordet så lär den sig inte tigga. Det gick ju bra.

 

Förutom dessa små petitesser så har vi verkligen lyckats med uppfostran av Aska. Hon hoppar bara lite på folk ibland när hon är lite för glad, ibland funkar inte inkallningen till 100%. Förutom det är hon helt och hållet lyckad. Dessutom fick hon godkänt på sina höfter förra veckan, bara en sån sak!

Så kort sagt så har vi inga principer när det gäller barnuppfostran, dels för att vi inte kommer att hålla dom och dels för att jag redan blir retad av folk (läs Johan) för att jag misslyckats med alla principer med Aska. Så ställ in er på att vi kommer få en ouppfostrad skitunge, för då kommer ni bara bli positivt överraskade.

 

 

Jag tror våren är på väg. Jag som gillar snö och kyla tycker är för en gångs skull ganska nöjd med vintern som varit. Men nu kan våren komma. Trots att det är fortsatt kallt skiner ju solen vareviga dag och smälter bort lite mer av allt det som var vitt från början för var dag som går. Nu ser inte snön så kul ut längre heller, skitig och dann. Spöregn och 5-10 plussgrader ett par dar så är problemet ur världen.

Jag var rädd att jag skulle få tråkigt, drabbas av leda och tristess av att vara ledig så här länge. Tänka sig att jag inte har jobbat sedan i slutet av januari!? Men icke. Även om jag inte direkt sliter ihjäl mig med ett fullspäckat schema så har jag inte lidit av tristess en endaste dag. Det är så trevligt att ha flyttat hem igen, här ringer det helt plötsligt på dörren då och då och det är inte bara Jehovas vittnen som försöker frälsa en utan faktiskt folk jag känner. Folk som kommer förbi för en spontan fika eller pratstund. Me like.

Allt är klart inför Alvar-Stinas födelse. Oscar har bakat bullar, målat spjälsäng och skötbord. Jag har varit på Ullared med Johanna och mamma och laddat med kläder och andra nödvändigheter. Det där med att Oscar har bakat bullar är viktigt. I Oscars familj äter man när man är nervös och under en förlossning går det tydligen åt en ansenlig mängd bullar.
För ett par veckor sen vaknade jag mitt i natten med kramp i vaden, i panik försökte jag få ner foten i golvet för att få den att släppa. Naturligtvis hade jag snurrat in mig i täcket likt en larv i en kokong och kom inte loss. I panik började jag veva vilt omkring mig och råkade klappa till Oscar i bröstet så han tappade andan. När han återfick luften såg han panikartat på mig och sa -Föder du?!
Efter mitt nekande svar och förklaringen att jag bara hade fått kramp så lade han sig med en djup suck i sängen och sa -Vilken tur, jag blev lite rädd för jag har inte bakat bullar än.

Nu när bullarna är bakade och våren är på väg så skulle jag gärna bli av med min otympliga mage också. Sen kan sommaren komma!