Livet efter Astrid

Nu har det gått mer än en månad sedan Astrid föddes och dog. En månad som skulle bestått av barnaskrik, glädje och vakna nätter. En månad som istället bestått av sorg, saknad och förtvivlan. Sorg över vad vi gått miste om. Saknad efter vårt barn som vi aldrig fick lära känna. Förtvivlan över att livet är så oförutsägbart och orättvist.

Livet börjar sakta återvända. Jag vågar mig ut bland folk. Vi sover, äter och finns till. Men inte på samma sätt som förut. Det fattas en bit av oss. Vi är skadade. Vingklippta. Kanske kan vi lära oss flyga på nytt. Men det kommer aldrig bli som förut.

Den 20:e maj var en tung dag. Då skulle Astrid ha blivit en månad. Det blev hon aldrig. Hon kommer inte bli två månader heller. Inte ett år. Inte börja skolan. Inte ta studenten. Inte se vårens knoppar brista ut eller uppleva sommarens ljumma vindar. Det känns så orättvist att hon blev utan sitt liv. Att vi blev utan hennes liv.