Livet efter Astrid

Jag har känt det idag. Solens varma sken. Vårsolen. Den har värmt mig. Både innuti och utanpå. Efter en jättetung vecka så har jag i alla fall fått en dag som varit lättare. En dag att samla kraft. En dag att göra allt det där som jag inte mäktar med de tunga dagarna.

Efter begravningen var det som att falla rakt ner i ett svart hål. Rakt ut i tomheten. Plötsligt insåg jag att det inte var någon mardröm. Kände saknad efter vårt barn som inte fick vara hos oss. Kände hur tom min famn var. Hur tom lägenheten är utan barnaskrik och spjälsäng. Tom innuti. Före begravningen hade vi massa praktiska saker att ta tag i. Efteråt hade vi bara en räkning från begravningsbyrån.

Men vi fick också en plats att gå till. Ett tryggt ställe för Astrid att vila på. Vi var där idag, vid hennes grav. Min mamma hade varit och tänt ett nytt ljus. Det har brunnit ljus vid hennes grav sedan begravningen. Blommorna från begravningen ligger kvar, fortfarande fina trots att en hel vecka har passerat. Idag sken solen på blommorna och på Astrids mjukisdjur som hon fått av goda vänner till mina föräldrar. Solens strålar värmde. Jag hoppas Astrid känner dom där nere. Vårens varma sken.

Igår besökte jag en mycket kär vän. Det var jättejobbigt men också befriande. Vi grät tillsammans. Kände lycka för det liv som växer i hennes mage. Många tårar rann för att det inte blev som vi tänkt. Vi skulle ju lata oss hela sommaren tillsammans. Dra barnvagnarna tillsammans i höstmörkret. Nu blir det inte så. Nu får jag glädjas med henne och hon får sörja med mig. Äkta vänskap.

Innan Astrid föddes planerade vi att bygga hus. Samma dag vi åkte in till förlossningen skulle vi ha varit på banken och skrivit papper på tomten. Vi fick skjuta upp det. Sen blev det inte som vi hade tänkt oss. Skulle vi orka bygga hus mitt i allt? Vi bestämde oss för att ändå göra det. Vi behöver något att göra. Något att bygga framtiden kring. Idag har vi varit på banken och skrivit de där papprena som aldrig blev skrivna för tre veckor sedan. Idag hade vi sorg i hjärtat. För tre veckor sedan var det fullt av hopp och förväntan. Men jag känner det ändå. Vårsolens strålar. Hoppet. Jag tror ändå det finns hopp.