Vi är inte ensamma
Det tog lång tid innan jag fattade. Läkarna kom in och berättade att de inte kunde göra mer för vår dotter. Jag fattade inte. Hon låg där i mina armar när hennes hjärta slutade slå. Jag fattade fortfarande inte. Det är först nu jag börjar förstå. Börjar förstå att hon aldrig kommer tillbaka. Det var nog ingen som inte blev chockad. Mamma och pappa blev chockade när jag ringde mitt i natten. Berättade att det inte hade gått bra. Att hon dog. Deras första barnbarn fick inte stanna. Vänner och släktingar som väntat på glädjebud, fick istället ett sorgebud.
Jag sitter en hel del vid datorn. Läser om andra änglaföräldrar och deras änglabarn. Det hjälper att känna att man inte är ensam. Det finns föreningar för både drabbade och anhöriga. Tips om hur anhöriga skall bemöta drabbade hittar man här. Sen skriver jag ju här. Det finns säkert dom som tycker att jag är självutlämnande. Ärligt talat så skiter jag i det. Det här hjälper mig att skriva. Det är frivilligt att läsa.
Jag tror inte jag heller riktigt ha fattat det. Att er lilla vackra dotter som legat inne i din mage i 9 månader inte överlevde. Nej fy fan.
Du skriver vad du vill (och du gör det skitbra) å så får andra besluta om de vill läsa. Det är det som är så skönt med en blogg att man tvingar aldrig på någon något. Alla måste göra ett eget aktivt val och klicka sig in på våra bloggar.
Ja tycker det är bra forum för sånna som jag (och kanske du) som inte vill trampa någon annan på tårna eller ta uppmärksamhet för något som kanske inte omgivningen är intresserad av.
Välkommen att kika förbi min nya blogg: http://bloggande.ninaruthstrom.se
Veronica!
Fortsätt och skriv, du gör det så bra. Som sagt det är upp till var och en att läsa. Jag tror att det är en stor hjälp att få skriva det du gör, och det är också guld värt för pappa och mig att läsa.
Älskar er Kram
Veronica & Oscar
Det är klart att du skall fortsätta skriva om det hjälper dej. Jag läser gärna det du skriver, du gör det bra. Vi tänker jättemycket på er tre, och sörjer att det blev som det blev.
Kram Anders
Man tror inte att det är sant. De första 13 veckorna går man och är lite orolig sen tror man att det kommer att gå bra. Jag blev själv änglamamma förra året och sorgen finns alltid där. Det var först när man själv blev änglamamma som man upptäckte att det är så många som drabbas.
Jag läser din blogg och gråter ofta när jag läser... och många gånger känner jag igen mig i det du skriver. Jag bloggar själv och tycker att det är otroligt skönt att "skriva av sig"
Styrkekramar från en gotländsk änglamamma
Veronica & Oscar
Jag känner inte er, men sörjer ändå med er. Att en liten vacker människa skulle lämna livet är så orättvisst. Jag läser din blogg och fäller tårar varje gång. Och du skriver så vackert och fint om det sorgliga som hänt....
kram
Du skriver precis vad du vill och som du skriver är det frivilligt att läsa. Man ska göra som man själv vill och känns det bra så kör på!
Har ett par väldigt nära vänner som förlorat sin dotter i magen tre dagar innan planerat snitt och det känns skönt på något vis att läsa din blogg. Kan inte riktigt förklara varför men det känns skönt att kunna gråta och bli påmind om allt som hänt fast samtidigt inte.
Du är fantastiskt duktig på att skriva och jag känner verkligen med er och beklagar det som hänt.
Önskar er all lycka och välmående i framtiden
Du skriver givetvis vad du vill, när du vill det och i vilket medium som du känner för.
Att hantera något så ofattbart finns det inga facit till. Det du och Oscar känner fungerar för att hantera att Astrid inte finns kvar hos oss är det som är det rätta för er.
Kram
Rickard
Det är självklart att du ska skriva om du vill. Du anar nog inte vilken hjälp det är för oss runt omkring också, att veta, känna och sörja med er genom det du skriver. Väldigt nyttig läsning sidan med tips du skrev. Dessutom är du otroligt duktig på att uttrycka dig. Ni finns i våra tankar varje timma av varje dag, Du, Oscar och Astrid.
Många kramar
Johan & Niklas
Du skriver enormt vackert Veronica. Självklart ska du fortsätta - framförallt om det hjälper dig
Kram kram
jag tror du behöver få skriva av dig. Jag kan inte ens ana hur svårt det måste vara för er. Jag beklagar verkligen.//Emma.
Fortsätt skriv! Vi delar så många tankar och det tröstar att läsa det du skriver.. Önskar att ingen skulle behöva genomgå det här hemska men tanken att man inte är ensam gör att det känns som det kommer göra det lättare att så småningom acceptera.. kram till dig!
Hej Veronica! Vill bara säga att jag läser din blogg. Du är duktig på att skriva och får mig varje dag att känna mig så otroligt tacksam över vår underbare lille prins! Det som hände er är orättvist! Sorgligt! Kram från Tina.
Hej, vi känner ju inte varandra så väl, men du ska veta att jag tänker på er i denna stund. Detta var bland det sorgligaste jag läst om i hela mitt liv. Jag är gravid i 12:e veckan och oron finns ju där hela tiden, men som du skriver minskar den för varje dag. Jag kan inte ens börja att föreställa mig hur ni måste må. Jag är så hemskt ledsen för er skull. Jag tycker att det är modigt av dig att skriva så utlämnande. Jag förstår verkligen att det hjälper och du/ni ska ju fokusera på att göra allt som kan hjälpa det minsta lilla.
Varma kramar
Mina
Hej. Vet inte varför men jag ville bara skriva och säga att sedan jag halkade in på din blogg för en vecka sen så har jag tänkt så mycket på er. Finns inget tröstande jag kan säga mer än jag tänker på er. Det som har hänt er får mig att uppskatta min lilla dotter mer, eller jag blir mer uppmärksam på hur det faktiskt kan gå. Jag känner det som en skyldighet mot er att vara tacksam för den underbara gåvan jag har fått - gåvan av att ha ett barn hos mig.
Tack för att du skriver.
