Sex månader
Det är ju helt sjukt. Vår dotter skulle ha blivit sex månader idag. Och här sitter jag och skrattar åt Carina Berg på TV. Förvånas fortfarande över att jag besitter förmågan att skratta. Får fortfarande skuldkänslor ibland. Men inte lika ofta som förut. Sorgen har förändrats. Det gör fortfarande lika ont. Inte hela tiden, men ibland. Ibland har jag samma känsla som dagen då det hände. Tomheten kommer nog alltid finnas. En del av mig kommer för all tid att fattas.
Jag har förändrats, men är ändå samma människa. Ibland överraskar jag mig själv genom att vara lik mitt gamla jag. Lika ofta känner jag inte igen mig själv. Jag känner mer än förut. När jag är glad. Då är jag gladare än förut. När jag skrattar, ja då gör jag det hysteriskt. När jag gråter, då gör jag det utan sans.
Sorgen går alltid brevid. Hand i hand med mig. På andra sidan går glädjen. Glädjen är rufsig i pälsen. Sliten. Men den finns där brevid mig. En dag kanske det är sorgen som är rufsig. Och glädjen håller mig i handen.
Jag vill skriva att du inte ska känna dåligt samvete för att du skrattar åt Carina Berg på tv. Hon är ju rolig som få! Vi får skratta även om våra barn är döda, även om det varit döda ett halvår, ett år, och kommer att vara döda imorgon också. Vi får skratta ändå. Vi om några får skratta för skratt är livgivande och vi förtjänar det ta mig tusan! Om inte annat för att även om vi gråter för att de inte finns längre så har vi varit med om dem och det är glädje!
Grattis till Astrid på hennes halvårsdag, och grattis till dig som varit mamma nu i ett halvår! KRAMAR!!
Vad skönt att höra att också glädjen håller dig i handen. Vill inte att du ska ha dåligt samvete för att du skrattar, men skönt att det är lika ofta som tidigare.
Ta hand om dig.
kramkram
Jag känner igen de känslorna du beskriver. Men vi får skratta, vi behöver vara som förr i tiden ibland för att kunna orka gå vidare. Sorgen blir inte mindre av lite glädje och skratt, den har i oss, med oss hela tiden. Jag önskar att snart håller glädjen dig i handen och sorgen blir den som "rufsigt" hänger med.
kramar
Hej
Tack för ditt inlägg på min blogg. Vet att det var ett tag sedan, men tanken slog mig att jag nog aldrig skrev och tackade för att du tog dig tid att skriva till mig.
Beklagar det ni fått gå igenom, det ingen någonsin borde behöva vara med om... Hoppas att modet kommer komma till dig en dag, att våga igen. Men stressa inte fram det. (eller vad vet jag om du redan har börjat tänka på det)...
Ingen kommer någonsin att ersätta våra änglar, men om man känner efter i hjärtat kan det finnas plats att älska flera lika högt som man älskar de barn som inte längre finns kvar hos oss..
Samtidigt som det är 6 månader sedan du förlorade din dotter, är det 1 år och 7 månader sedan jag förlorade min första dotter och på lördag (23:e) är det 9 månader sedan jag förlorade min andra dotter. Av erfarenhet kan jag säga att sorgen kommer finnas kvar där om ett år också, men du kommer ha ett annat avstånd, du kommer kunna låta den komma och gå mycket friare. Sorgen kommer alltid gå bredvid dig, hand i hand med ditt liv, men en dag kommer den inte kännas lika tung... Förlusten blir inte lättare, sorgen blir inte mindre, MEN man lär sig leva med den!
Kram
Det du skriver rör och berör så många. Du har ett oerhört vackert sätt att beskriva.
Jag vill djupt beklaga din förlust, det är verkligen fruktansvärt och orättvist. Små barn ska inte dö, det borde bara inte hända.
Vi är många som tänker på er och er fina Astrid.
fint skrivet! Jag känner likadant som du´skriver. kram en annan änglamamma
hoppas det :), Du skriver så fint! Älskar dig!!!
