Livet efter Astrid

Vi börjar få lite färg på väggarna. Eller ja, om man nu räknar vitt som en färg. Pappa gnäller mest om att vi är tråkiga som målar allt vitt, vitt och vitt. Men det är ju inte hela sanningen. Taken och fönstrarna är vita men väggarna bär faktiskt färgen "Modevit". Så det så. Sen har jag målat en vägg grön idag. Och så vitt jag vet så är inte grönt särskilt vitt. 

Vita fönster, vita tak och modevita väggar. Fast här ser taket gråare ut än väggen, i själva verket är det preciiiis tvärt om.

 

Groventrén har fått en grön vägg. Jag gillar grönt. Har saknat den här färgen sedan jag flyttade från min första egna lägenhet. (Där målade jag nämligen väggarna på toaletten med den här färgen. Ica Maxi färg på våttapet, tro det eller ej men det höll faktiskt.)

 

Nu är dom sista fönstrarna på plats och nästan allt plåtarbete är gjort, vi saknar bara fönsterbläck.

Kanske finns det någon där ute som är liiite nyfiken på hur det går med vår husbygge?!? Detta kanske kan stilla er nyfikenhet för en stund. De första korten är tagna i början av december och de sista i början av februari.

Godsherren i egen hög person slår första innerväggen, ståendes med höger fot i sovrummet och vänster i vardagsrummet.

Jag beställde hem gips. I massor. Kanske till och med massor för mycket. Vi (ja, jag bar en hel skiva) bar in alla skivorna i full snöstorm. (Köket).

Övervåningen full av isolering.

I januari var Oscars bror/man/mor o far över och hjälpe oss en hel vecka. Tack vare deras fantastiska hjälp och hårda arbete fick vi massor gjort.

 

Hårt arbetande bröder drar vattenledningar till badrummet uppe.

Svärfar o farbror Johan som rörmokare. (Tvättstuga).

Niklas klurar på elen.

När dom sedan lämnade oss så var nästan all gips/spån uppe på väggar och tak. (Vardagsrum nere).

Vi saknar den där som brukar fylla ut dom här sexiga byxorna. (Badrum nere).

(Sovrum nere). Efter att den skattefria arbetskraften lämnat oss så har vi slitit vidare själva. Jag har tydligen en tills nu okänd spacklartalang. Spacklingen är i det närmaste färdig och nu målar vi tak och skruvar ihop köket. Det går framåt.

Det ringde på telefonen. Jag svarade. En röst i andra änden presenterade sig och frågade efter Astrid. Jag blev helt kall. Tittade mig omkring. Nej, hon var inte där. Inte idag heller. Inte ens på alla hjärtans dag. Ibland hoppas och tror jag fortfarande att allt är en mardröm. Ett dåligt skämt.

Jag mumlade till svar att -Nej det finns ingen Astrid här. Rösten i andra änden bad om ursäkt för att han ringt fel. Så var hela min dag förstörd.

Solen skiner. Det gör nästan ont i ögonen. Man är ju inte direkt van. Jobbar på dagarna, ibland på kvällarna. Det händer att jag jobbar på nätterna också. När jag inte jobbar så är jag i huset. Någonstans däremellan är jag ute och går med hunden. Slipar. Spacklar till förbannelse. Det blir fint när det blir färdigt. Om det någonsin blir färdigt. Om man någonsin blir nöjd.

När jag sörjer? Ja, det undrar jag också. Hela tiden. Fast inte så intensivt längre. Sorgen går där vid min sida. Ibland gör den sig påmind med full kraft. Då gör det lika ont som den där dagen i april förra året. Dagen då Astrid föddes och dog.

Men den finns där. Sorgen. Ja, jag undrar om det ändå inte är så, att jag har börjat lära mig leva med den.