Tid
Solen skiner. Det gör nästan ont i ögonen. Man är ju inte direkt van. Jobbar på dagarna, ibland på kvällarna. Det händer att jag jobbar på nätterna också. När jag inte jobbar så är jag i huset. Någonstans däremellan är jag ute och går med hunden. Slipar. Spacklar till förbannelse. Det blir fint när det blir färdigt. Om det någonsin blir färdigt. Om man någonsin blir nöjd.
När jag sörjer? Ja, det undrar jag också. Hela tiden. Fast inte så intensivt längre. Sorgen går där vid min sida. Ibland gör den sig påmind med full kraft. Då gör det lika ont som den där dagen i april förra året. Dagen då Astrid föddes och dog.
Men den finns där. Sorgen. Ja, jag undrar om det ändå inte är så, att jag har börjat lära mig leva med den.
När jag sörjer? Ja, det undrar jag också. Hela tiden. Fast inte så intensivt längre. Sorgen går där vid min sida. Ibland gör den sig påmind med full kraft. Då gör det lika ont som den där dagen i april förra året. Dagen då Astrid föddes och dog.
Men den finns där. Sorgen. Ja, jag undrar om det ändå inte är så, att jag har börjat lära mig leva med den.
Kommentarer
Postat av: sARA
Låter bra med sol, arbete och mer arbete!
Livet är nog lite lättare att leva om man accepterar verkligheten, synd bara att det ska vara så jäkla svårt. Det glädjer mig ändå att det går mot ljusare tider för er, på många sätt!
Kram Sara
Postat av: annie
Tror helt och fullt att du lär dig leva med den. Du är en stark person. Önskar att du fick vara det fast utan sorgen. Men du klarar den med.
Hoppas huset tar form som planerat. Det är bara att spackla på! Kram till er båda /Annie
Trackback
