Barn är glädje, i alla fall för vissa
Jag trodde det där skulle bli bättre med tiden. Men jag vet inte riktigt om det har det. Jo, kanske lite. Eller förresten, en hel del. Men jobbigt är det än. Kommer kanske alltid att vara. Barn på stan. Barn i magen. Barnbarn på helgerna. Bara barn, barn och barn.
Alla pratar om barn. Barn som väntas. Barn som kommit. Barn är glädje. I alla fall andras barn. Det är inte alltid så lätt. Att glädjas åt andra. När det enda barn vi har fått, ligger på kyrkogården. Och det, ja det pratar man inte om.
Usch vad jobbigt. Förstår att du tycker det är jobbigt med barn överallt verkar helt naturligt.
massa kramar till dig
Nä fy fan Veronica, rent ut sagt, det måste känns för jävligt.
Usch jag vågar nästan inte ens tänka för djupt in i det och försöka förstå känslorna för det känns så tungt.
Hur ska det då inte kännas för dej, det är ju din verklighet.
Jag förstår verkligen om du har svårt att glädjas med andra. Hoppas och tror inte att någon förväntar sig det av dej, det är inte rimligt.
Jag önskar dej lycka och välgång och ett levande barn. Kram på dig fina du.
Hamnade här av en slump egentligen och kunde inte sluta läsa. Du skriver helt fantastiskt och ärligt om livet som det är.
Livet är oerhört vackert men oändligt sorgligt.
Kram
Vill verkligen beklaga er sorg, usch så hemskt när sånt sker, det är inte meningen att man skall behöva begrava sitt eget barn, aldrig. och tyvärr så sker det ganska ofta att föräldrar får göra det.
Önskar er det bästa.
Ta inte det här på fel sätt nu, men visst sjutton måste ni få prata om Astrid. Givetvis är hon lika verklig som alla andra barn ni stöter på. Ni har henne inte med er (förutom i hjärtat) men hon finns. Att det är jobbigt både för er och andra att prata om henne, det förstår jag.
Jag pratar dagligen med ett barn i skolan om hans syskon som dog. Han har fått förtroende för mig och behöver få berätta saker om sitt syskon, både om hur det var när syskonet var sjukt men också hur det var att hitta på roliga saker och busa med sjuksköterskorna...
Hej Jag hittade din blogg via facebookgruppen "Föräldraföreningen Små Änglar"
Jag har också förlorat ett litet barn i Juni 2009, Hon blev bara 1 månad gammal,hon var hjärtsjuk när hon föddes.
Ja,jag ville bara lämna ett spår efter mig att jag varit in här och läst.
Många kramar ifrån en änglamamma <3
Ååååh vad jag vill krama dig!!! Saknar dig så hjärtat mitt!!!
Puss och kram