Livet efter Astrid

Ja, jag har varit kass på att skriva här den senaste tiden. Tiden har inte funnits där. Bloggen har legat sist på prioriteringslistan. Vi har slitit hårt vid huset. Innerväggarna och innertak är uppe på nedervåningen. Gips, spån, isolering, rör och hela baletten. Värmen är igång, så nu slipper vi förhoppningsvis skotta i vardagsrummet fler gånger. Vi har haft fantastiskt god hjälp av släkt från både ön och fastlandet. Nästa projekt är att göra om allting igen, fast denna gången på övervåningen. Det är rolig. En riktig utmaning, vi kan ju inte sånt här egentligen. Okej att vi får leva med en sne badrumsvägg. Det får det vara värt. För vi har i alla fall gjort den själva.

Julen blev inte så jobbig som jag förväntat mig. Saknaden och sorgen har legat lite i bakgrunden ett tag nu. Huset tar plats istället. Men den finns ändå där. Gör sig ständigt påmind som en tagg i bröstet. Astrid skulle ju ha fått fira sin första jul med oss. Nu fick hon inte det. Vi fick fira utan henne. Precis som vi får göra allt annat utan henne. Emellanåt är det så jävla svårt att acceptera.

När jag kom hem från jobbet idag, grät jag för första gången på länge. Vi hade fått ett brev från spädbarnsfonden. Astrids morbror hade satt in pengar till Astrid i julklapp. Jag grät för att hon aldrig skulle få några egna julklappar. Grät för att morbror Rickard aldrig kommer att få hämta henne i skolan med den coola polisbilen. Grät för att hennes vänner aldrig kommer att bli avundsjuka på blinkande blåljus och höga sirener. Grät för att det är så svårt att acceptera. Svårt att förstå.