Livet efter Astrid

Funderar ibland på hur länge man får lov att sörja. Hur länge omgivningen tycker det är okej. Det finns väl dom som tycker att man borde komma över förlusten och gå vidare. En del tycker att ett år är lagom. Ja, det finns ju något som kallas sorgeår. I så fall borde jag ha sörjt färdig nu. Gått vidare. Lagt Astrid bakom mig.

Det har jag inte. Först trodde jag aldrig att det skulle bli bättre. Jag trodde att det alltid skulle göra lika ont. Sen blev jag rädd att det skulle sluta göra ont. Jag ville ha den där klumpen i magen. Gråten brännandes i halsen. Ångesten under huden. Jag ville att det skulle vara så. Det var ett tecken på att hon faktiskt hade funnits. Att vi faktiskt hade ett barn. Även fast vi hade förlorat henne.

Ibland längtar jag tillbaka till tiden då jag fortfarande mindes hur det kändes att ha henne i famnen. Lukten. Känslan av mjuk bebishud. Jag minns det inte lika tydligt längre. Och det gör ont. För vem vill inte minnas känslan av sitt eget barn.

Men hon försvinner aldrig. Sorgen och saknaden försvinner aldrig. Trots att minnena av henne bleknar. Trots det, så finns hon ändå här med oss. Osynlig vid vår sida. Fladdrandes som en fjäril i vinden. Som en krusning på havets yta. Alltid vid vår sida.